Minneslåda till barnen

Idag har jag påbörjat dotterns minneslåda, en present som hon liksom sin bror ska få när hon fyller 18 år.
Ibland känner jag mig lite orolig, vad är det för värld våra barn kommer växa upp i? Hur kommer den se ut? Hur kommer klimatet vara?

Stora frågor, frågor som jag som enskild individ har ganska begränsad möjlighet att påverka.

Det jag däremot kan påverka är att ge mitt barn så mycket kärlek, trygghet och styrka som möjligt, både under deras uppväxt och när de sen ska ut i vuxenlivet. Därav den minneslåda som de ska få när de blir vuxna.

Lådan kommer fyllas med en del saker, så som de första strumporna, minnen från BB, från dopet etc. Men framförallt fylls den med kärlek i form av brev.
Till varje födelsedag så skriver jag ett brev och till när sonen döptes fick även mor- och farföräldrar skriva ett brev. Vad deras innehöll vet jag inte, men mina brev är fyllda av kärlek. Brev skrivna från hjärtat så att barnen, oavsett vad framtiden bär med sig, alltid ska ha svart på vitt att de är älskade.

En present utan en enda krona inblandad. I samband med barnens födelse fick de även en annan present, men mer om det i nästa inlägg.


Följ mig gärna på Instagram eller Facebook för ännu fler uppdateringar.

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.

Babybubbla

Just nu befinner jag mig i den bästa av världar, en underbar liten babybubbla.

I onsdags föddes vår dotter och just nu njuter vi av våra nya familjemedlem. Det kommer vara lite tystare här på bloggen de närmaste veckorna, men fler inlägg kommer och såklart fortsättning på min resa med utmattningssyndrom.

Tills dess får ni gärna kika in på Instagram, där händer det fortfarande en del! =)

 

Två år med utmattning, del 1

Det har gått två år sen livet förändrades. Två år sedan jag satt på Max Hamburgare, efter första besöket hos företagshälsovården, med tårarna rinnande och skickade ett sms till min pappa: ”Jag har blivit sjukskriven för utmattningsdepression”.

Det var som en overklig dröm. Jag hade fram till dess i princip aldrig varit i kontakt med sjukvården, annat än i olika samband med sonen. Tanken att kontakta sjukvården var väldigt främmande för mig, dels ville jag klara mig själv men också att jag kände mig fånig över att ”störa” läkare för att jag var helt slut och bara grät. Det är väl ingen sjukdom?!
Så en dag när jag lämnat min son på förskolan så råkade jag överhöra en annan mamma som fick ett samtal från vårdcentralen. Hon berättade att hon var så ledsen, så trött och att hon tänkte att det kanske vore bra om hon fick prata med någon. Först då slog det mig att det kanske jag också kan göra. Även om jag då inte tyckte att det var en sjukdom, så insåg jag att ständigt vara trött och att ständigt gråta, på jobbet, på väg från jobbet, på gymmet etc inte var normalt. Men framförallt var det tanken på min son som fick mig att kontakta sjukvården. Jag orkade inte vara den mamma jag ville till honom, jag var irriterad och trött och det gick ut över honom och allt han gjorde var att vara en glad och aktiv kille. Och att torka tårarna varje eftermiddag och lägga på en glad mask, innan jag öppnade grindarna för att hämta honom på förskolan, det insåg även jag i det skick jag var, att det inte var hållbart.
Så jag hörde av mig till företagshälsovården och fick komma in redan dagen därpå.

Jag trodde när jag gick dit att jag kanske kunde få vara hemma några dagar, att jag bara behövde vila lite. Att jag fortfarande, två år senare, inte är helt återställd, hade jag aldrig trott då.

När jag satt där hos läkaren och bara grät och grät och grät så var det en sån otrolig lättnad att höra honom säga: ”Men Denice, så här kan vi ju inte ha det.” Och ”Även om det inte känns så nu, så kommer vi lösa det här. Du kommer må bra igen, jag lovar”.

Jag gick därifrån och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Vad innebar det här? Utmattningssyndrom? Utmattningsdepression? Vad är det? Jag blev i första skedet sjukskriven i två veckor och tänkte då att jaja, efter det kan jag börja jobba igen. Så fel jag hade.

Det här var en torsdag och efter att ha legat i soffan och i princip gråtit hela fredagen bestämde jag mig för att på lördagen ta en time-out, åka in till stan, gå på bio och sova på hotell. Lugn och ro och miljöombyte. Tyvärr var det lite för sent för det.
Jag satt där på bion, Fifty Shades of Grey, och kände mig ganska fånig. Det är väl inget fel på mig, här sitter ju jag helt vanligt och tittat på film. Vad pinsamt! Tänk om någon ser mig!
Efter filmen gick jag ett par hundra meter till Hemköp för att handla middag. Väl där så var det som att bli klubbad i huvudet. All energi försvann och jag trodde inte att jag skulle klara av att ta mig till hotellet. Det gjorde jag och väl på mitt rum så däckade jag. Jag sov och jag var halvvaken i någon dvala. Efter många timmar på morgonen så lyckades jag ändå släpa mig till frukostbuffén. Frukostbuffé är för mig himmelriket på jorden, jag skulle kunna leva på frukost, men den här gången fick jag knappt i mig en halv smörgås sen var jag tvungen att gå tillbaka och lägga mig igen.
Till slut var det dags att checka ut och jag inbillade mig fortfarande att jag skulle kunna stanna på vägen hem och handla. Affären låg ju ändå på vägen. Efter att med stor möda lyckats släpa mig till tunnelbanan några hundra meter bort insåg jag med ens hur illa det faktiskt var ställt.

Och jag skämdes över insikten att jag inte ens skulle orka med en så vardaglig sak som att stanna och handla. Något jag i vanliga fall knappt reflekterade över, det var något som jag gjorde i förbigående.

Och jag var otroligt ledsen för det var då jag insåg att kroppen hade sagt ifrån. Huvudet hade sagt ifrån. Det här skulle inte gå över. Jag skulle inte må bra efter två veckor.

Under kommande blogginlägg kommer jag skriva om bakgrunden till att jag är där jag är idag. Hur jag gick från att vara en aktiv 30-åring med karriärfokus till en downshiftad kvinna med helt annat fokus och prioriteringar. Det blir för mycket att skriva om i ett inlägg, så fortsättning följer…

För fler uppdateringar, följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Recension – Svinnlandet

Det slängs ofantliga mängder mat i världen idag. Både hos oss konsumenter, i butiker, hos leverantörer och producenter. Och mycket av det som slängs är Livsmedel som vi skulle kunna äta. Livsmedel som har påverkat vår miljö vid produktion. Som kostar pengar. Som vi slänger. SLÄNGER.

I boken Svinnlandet tar Andreas Jakobsson med oss på sin resa genom Matsvinnets Sverige. Eller framförallt i Uppsala, där han bor. Andreas är en småbarnsfar som halkade in på dumpstring, att ta hand om mat som slängs, på ett bananskal.

Svinnlandet berättar om Andreas resa, hur han började dumpstra, hur det går till, vad han hittar för varor, hur han lever i överflöd på den mat han hittar och hur mycket pengar han sparar på att inte längre behöva köpa mat. En resa som nästan får mig att inte kunna lägga ifrån mig boken.

Andreas tar också upp flera viktiga frågeställningar. Vad betyder bäst-före-datum? Är det lagligt att dumpstra? Är det verkligen konsumenterna som är de största bovarna i matsvinnet? Hur ska vi stoppa det här slöseriet? Vad görs redan nu för att minska matsvinnet?

Jag fascineras av Andreas historia om hur lätt det är att dumpstra, den ”värld” av dumpstrare som finns, hur mycket som slängs av butiker och hur många fantastiska produkter som vi konsumenter hade kunnat ta hand om. För jag vet inte hur det är i butiker hos er, men i många av de butiker som jag besöker så finns det sällan varor som är defekta, som närmar sig bäst-före-datum eller grönsaker/frukter som är fula och säljs till halva priset. Och utifrån det som Andreas och många andra dumpstrare beskriver, så borde det finnas mängder. Men de säljs inte. Av flera olika anledningar.

Det skrämmer mig att vi befinner oss i en värld där det är billigare att producera ny mat och kasta, än att ta hand om den som redan producerats.

Jag frågade Andreas om han märkt någon skillnad vad gäller matsvinn i de butiker han besökt under det år som gått sedan boken skrevs:

”Nej, jag har inte märkt någon förändring varken till det bättre eller sämre. Fast det är ju förstås svårt att avgöra när man bara kollar ett begränsat antal butiker.”
Mejlkonversation med Andreas Jakobsson

Jag sträckläste den här boken från pärm till pärm och den gjorde mig nästan sugen på att börja dumpstra själv. Det kommer jag förmodligen inte göra, men däremot blev jag ännu mer besluten att minska mitt eget matsvinn och påverka andra, både personer och butiker, att minska deras matsvinn.

Boken finns att låna på bibliotek eller att köpa hos exempelvis Bokus.

Svinnlandet – Andreas Jakobsson

 

Vardagspussel och Trello

Hur får ni vardagspusslet att gå ihop? Jag tycker det är jättesvårt, men vi försöker så mycket det går att prioritera tid tillsammans och hitta lösningar till att lyckas med det. Att ha bra verktyg för struktur hjälper för att underlätta vardagspusslet, det frigör både tid och pengar och här är Trello min nya bästis.

Min man älskar teknik och har tidigare försökt att introducera mig till olika tekniska verktyg som ska underlätta vardagen, men jag har inte riktigt fallit för de. Och det ska väl erkännas att jag var väldigt skeptisk även till Trello, men nu hittar jag bara fler och fler sätt som appen kan underlätta för oss.

Trello är en app som fungerar för både iPhone och Android. Den är gratis att ladda ner och med hjälp av den kan man lägga upp olika anteckningstavlor, både egna och tillsammans med andra. När man lägger upp en anteckning i en lista kan man välja till exempel vem det är som ska utföra uppgiften, när den ska vara klar och lägga upp bilder etc.
Jag har en egen anteckningstavla och sen har jag och min man en gemensam. I den gemensamma har vi olika listor så som att göra lista, veckans matlista, handla-lista, besöksmål och kläder.

Att göra lista
Sen jag drabbades av utmattningssyndrom så försöker jag ha så lite som möjligt i huvudet, så allt som ska göras hemma lägger jag in i appen. Sen lägger vi även in om det är vi båda som ska utföra uppgiften eller om det är en av oss. När den är klar så flyttas uppgiften till en lista som heter Klar. Det här underlättar väldigt mycket och framförallt slipper vi tjata och fråga varandra hela tiden om vi gjort det eller det.

Matlista
Vi har en lista med veckans dagar och under de en lista med massor av maträtter. Sen är tanken, även om vi inte använt denna så frekvent, att vi gemensamt ska sätta oss varje helg och bestämma veckans middagar.

Shopping
I den här listan finns det listor för både matinköp och annan shopping. Jag tycker det är väldigt smidigt att ha en elektronisk shoppinglista, för det är oftast jag som går till affären, men det kan ske spontant och eftersom att jag är vegetarian och min man inte är det så har jag inte alltid koll på vilka animaliska produkter som är slut. Nu lägger vi in direkt i listan när något är slut och så när man står där i butiken så har jag koll på det.

Kläder
Det här är en av mina favoriter. Jag passar ofta på att köpa kläder till sonen om jag går förbi någon loppis eller second hand affär. Ofta köper jag större storlekar som jag lägger ner i förrådet. Problemet är att jag sällan kommer ihåg vad jag köpt, så nästa gång jag står där i butiken och hittar ett jättefint plagg, så har jag ingen aning om ifall det redan finns i förrådet eller inte. Så antingen köper jag en uppsättning bara för att det sedan ska visa sig att det redan fanns hemma, eller så struntar jag i det bara för att inse motsatsen.
Nu har jag lagt in alla kläder som sonen har i större storlekar i listan och när jag sedan står där i butiken/loppisen så är det bara att kolla om det finns sen tidigare eller inte. Underlättar väldigt mycket och jag slipper köpa saker i onödan, eller tvärtom, missa ett riktigt fynd.

Exempel på hur vår lista med barnkläder ser ut.

Besöksmål/Recept/etc
Vi har också listor för olika utflyktsmål vi vill besöka, ibland läser jag om något som verkar intressant och då är det bara att lägga in det i listan. Vi har också en lista för goda recept som jag kanske hittat i någon tidning eller på nätet. Då tar jag en bild på receptet och lägger in i listan.

Exempel på hur vår lista för besöksmål och goda recept ser ut.

Att använda ett hjälpmedel som Trello sparar tid, pengar och vi slipper framförallt att lägga energi på att tjata på varandra om saker som ska göras och om det är gjort. Och möjligheterna är ”oändliga”.

Hur gör ni? Hur löser ni vardagspusslet?

Det här är inte ett sponsrat inlägg och det finns säkert massor av appar som kan göra samma sak, men jag är väldigt ointresserad av teknik, så fråga inte mig om alternativen 😉

 

Att umgås med liten budget

En frågeställning som jag ofta sett dyka upp i olika texter om downshifting och att leva på liten budget är hur man kombinerar det med sitt sociala liv. Igår fyllde jag år och jag började fundera på minnesvärda födelsedagsfester jag haft. En av de mest lyckade var min 30-årsfest, som inte var planerad som en budgetfest, men som blev det.

Här i Stockholm är avstånd ofta ett problem, jag och många av mina vänner bor i samma stad men på olika sidor så det är ofta enklast att mötas någonstans på mitten, vilket i sin tur betyder restaurang eller café. Vilket kostar pengar.
Sociala medier och matlagningsprogram gör också sitt till, att bjuda på ”köttbullar och makaroner” känns snålt och har man varken tid, energi eller pengar att laga storslagna trerättersmiddagar så är det lätt hänt att middagen inte blir av alls.
Hur löser man det?

Låt oss börja med den lyckade 30-årsfesten.

Då hade jag inte hamnat i utmattningssyndrom, inte skalat ner mitt liv, men däremot var jag gravid och varken ville eller orkade lägga för mycket energi på festplanerande. Så jag bestämde mig för knytkalas. Istället för presenter så fick alla gäster ta med sig något ätbart. Jag ville inte styra vad gästerna skulle ha med sig, dels för att göra det så enkelt som möjligt för mig, men framförallt för att låta gästerna göra det de är bäst på. Skulle det bli en middag med bara efterrätter, eller bara en massa pajer, så fick det väl bli så! En kväll utan allt från kostcirkeln klarar man nog. Själv hade jag gjort några basrätter, så att det åtminstone skulle finnas lite middagsmat.
Och det blev perfekt! Alla hade med sig olika saker och det var så roligt att se den buffé som bullades upp framför våra ögon. Det blev också ett naturligt samtalsämne för de gäster som inte kände varandra sedan tidigare, ”Vad hade du med dig?”
Min tanke med festen var inte att det skulle bli någon budgetfest, utan att jag i en tid när jag var ganska trött ändå skulle kunna samla mina vänner och fira min födelsedag. Och trots att festen blev ganska billig, tror jag inte att någon uppfattade den som snål eller budgetaktig.

De bästa träffarna är de som blir av.

Ibland brukar jag och en kompis träffas med våra barn efter förskolan och äta middag. Då är det ”makaroner och köttbullar” som gäller. Eller iaf den typen av mat. Och vet ni vad, jag kommer sällan ihåg vad vi ätit, men jag kommer ihåg känslan av att slippa laga mat själv, att få komma hem till någon annan mitt i veckan och bara vara lite… (Så mycket nu det går med en treåring!)

En tanke som slog mig igår när jag satt och funderade på det här med sociala aktiviteter var att jag sen jag ”gick in i väggen” och fått både mindre energi och mindre inkomst aldrig har umgåtts så mycket med andra människor som jag gjort de senaste åren. Faktiskt umgåtts. I kvantitet så har jag färre vänner nu och varje kväll är inte uppbokad, men i kvalitet så träffar jag de vänner jag har oftare än någonsin. Och det här är människor som känner mig utan och innan, de har varit med mig i både mot- och medgångar. För de kan jag bjuda på ”köttbullar och makaroner”. Vi kan träffas mitt i stan, men inte nödvändigtvis på ett café eller restaurang, utan lika gärna med picknick i en park.

Att knyta ihop säcken i det här inlägget har varit svårt. Jag har skrivit och raderat. Att minska stress och påverkan på ekonomi genom att minska sin umgängeskrets känns som ett konstigt spartips.
Poängen är väl ungefär densamma som i mitt förra inlägg. Alla måste själv välja vad de vill lägga pengar och energi på. Man kan inte både behålla kakan och äta den. Älskar man att gå på restaurang och eller bjuda på fantastiska middagar hemma, då ska man såklart fortsätta prioritera det. Men känner man sig stressad över situationen, så kanske man istället för att försöka släta över problemet med att bara beställa in vatten och en förrätt eller ha ångest i flera veckor över att bjuda tillbaka på en hemmamiddag, ska fundera över en mer långsiktig lösning.

Sedan jag verkligen satt mig ner och funderat på vad som är viktigt för mig när det gäller att umgås med vänner, så har frågan om pengar aldrig ens varit ett problem. Men jag har fått ta några tuffa beslut. Det har gjort ont.
Nu har blivit en icke-fråga. Ibland blir det hemmamiddag, ibland blir det picknick, ibland blir det restaurang. Men vi löser det, mina vänner och jag.

Enklaste kalastipset, muffins och tillbehörsbuffé.

Tid eller pengar?

Tid är pengar. Eller det kanske snarare är det en fråga, tid eller pengar? För många av oss är tid och pengar två resurser som är begränsade. Har man inte passiva inkomster, så behöver man i de flesta fall byta det ena mot det andra. Men hur väljer man?

Innan jag drabbades av utmattningssyndrom för två år sedan hade jag inte lärt mig hur viktigt det var att prioritera den tid jag hade. Jag reflekterade inte över vad jag gjorde med min tid. Jag körde på. Jobbade 100% och mer, stressade som en galning på jobbet och gick hem till min 1-åriga son och försökte vara en bra mamma till honom. Och så tillkom alla vardagsbestyr och att vara en hemmafixare. Städa. Handla. Tvätta. Laga mat. Umgås med vänner. Ha ett fint hem att visa upp.

Sen kom kraschen och jag fick lära mig den hårda vägen att börja prioritera. Och välja. Och det gäller även när det kommer till att spara pengar.

Jag valde att byta pengar mot tid genom att gå ner i arbetstid. Vilket innebär en mindre budget. Men för att inte tiden ska ätas upp av saker som ska göras, så måste jag fortsätta prioritera mellan vilka saker jag väljer att lägga pengar på och vilka saker jag väljer att lägga tid på.
Om allt bara handlade om pengar så skulle jag baka allt mitt bröd själv. Odla mina egna grönsaker. Gå till affären och storhandla. Alltid städa hemma själv. Och så vidare. Men jag valde inte att gå ner i arbetstid för att frigöra tid till att lägga på saker som jag måste göra, utan på saker som jag vill göra.

Ibland måste man välja mellan att spara tid och att spara pengar.

Jag väljer därför inte alltid det billigaste alternativet. Jag försöker prioritera och välja mellan tid och pengar. ”Ok, om jag gör X, så har jag inte råd att göra Y, men däremot sparar jag Z med tid som jag kan lägga på något annat”. Ibland är det värt att betala mer för X och att offra Y för att få mer tid, ibland inte.

Det innebär att vi ibland anlitar städhjälp. Att vi handlar mat online med hemkörning fast det kanske är billigare att själv gå till butiken och storhandla. Att jag väldigt ofta handlar i närbutiken fast den är ganska dyr. Att jag inte åker runt till olika butiker för att hitta den billigaste varan.
Men det betyder också att jag försöker göra saker själv när jag har energi och tid. Jag försöker baka och laga mat från grunden, hitta hemma-fixar lösningar som inte kostar för mycket, utnyttja erbjudanden, återbruka och pyssla, men när jag känner att det är värt det i förhållande till vilken tid det tar. Och det måste också ge energi tillbaka. Det ska vara roligt. Och det får ABSOLUT INTE bli ett stressmoment. Så fort jag känner att det börjar bli för mycket på min att-gör- lista så sätter jag mig ner och funderar: Ok, vad sparar jag i pengar på att göra det här själv? Vad skulle det kosta att göra det på ett annat sätt? Kan vi hitta de pengarna någon annanstans i budgeten? Kan vi prioritera bort eller prioritera om?

Poängen är att hitta saker som sparar pengar, men som inte tar tid. 

Och det är det här, mina vänner, som är så otroligt svårt. I teorin är det ganska lätt att bara plocka bort saker, men i praktiken? När man vill så mycket? ”Äsch, det är ju bara en liten grej, det tar inte så lång tid…” Men många bäckar små gäller även tid.

Till det här tillkommer såklart miljöaspekten. Ibland skulle det vara både billigare och mer tidsmässigt lönsamt att kanske åka direkt och köpa det man behöver, men hur bra är det för miljön? Ytterligare en faktor att ta hänsyn till. Och att fundera över. Jag försöker dock att inte se mig själv som en bov eller ge mig dåligt samvete för att jag inte i alla situationer tänker på miljön i första hand. Men jag försöker ha det i bakhuvudet och göra det så ofta det går.

Det är det här som är Plånbokssmart. Att hitta billiga alternativ, både sett till hur mycket tid och pengar det kostar. Det ska vara enkelt. Och det är inte alltid kronor och ören som räknas.

Ibland väljer jag bort att spara pengar mot att ha tid för att njuta av det här…