Två år med utmattning, del 1

Det har gått två år sen livet förändrades. Två år sedan jag satt på Max Hamburgare, efter första besöket hos företagshälsovården, med tårarna rinnande och skickade ett sms till min pappa: ”Jag har blivit sjukskriven för utmattningsdepression”.

Det var som en overklig dröm. Jag hade fram till dess i princip aldrig varit i kontakt med sjukvården, annat än i olika samband med sonen. Tanken att kontakta sjukvården var väldigt främmande för mig, dels ville jag klara mig själv men också att jag kände mig fånig över att ”störa” läkare för att jag var helt slut och bara grät. Det är väl ingen sjukdom?!
Så en dag när jag lämnat min son på förskolan så råkade jag överhöra en annan mamma som fick ett samtal från vårdcentralen. Hon berättade att hon var så ledsen, så trött och att hon tänkte att det kanske vore bra om hon fick prata med någon. Först då slog det mig att det kanske jag också kan göra. Även om jag då inte tyckte att det var en sjukdom, så insåg jag att ständigt vara trött och att ständigt gråta, på jobbet, på väg från jobbet, på gymmet etc inte var normalt. Men framförallt var det tanken på min son som fick mig att kontakta sjukvården. Jag orkade inte vara den mamma jag ville till honom, jag var irriterad och trött och det gick ut över honom och allt han gjorde var att vara en glad och aktiv kille. Och att torka tårarna varje eftermiddag och lägga på en glad mask, innan jag öppnade grindarna för att hämta honom på förskolan, det insåg även jag i det skick jag var, att det inte var hållbart.
Så jag hörde av mig till företagshälsovården och fick komma in redan dagen därpå.

Jag trodde när jag gick dit att jag kanske kunde få vara hemma några dagar, att jag bara behövde vila lite. Att jag fortfarande, två år senare, inte är helt återställd, hade jag aldrig trott då.

När jag satt där hos läkaren och bara grät och grät och grät så var det en sån otrolig lättnad att höra honom säga: ”Men Denice, så här kan vi ju inte ha det.” Och ”Även om det inte känns så nu, så kommer vi lösa det här. Du kommer må bra igen, jag lovar”.

Jag gick därifrån och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Vad innebar det här? Utmattningssyndrom? Utmattningsdepression? Vad är det? Jag blev i första skedet sjukskriven i två veckor och tänkte då att jaja, efter det kan jag börja jobba igen. Så fel jag hade.

Det här var en torsdag och efter att ha legat i soffan och i princip gråtit hela fredagen bestämde jag mig för att på lördagen ta en time-out, åka in till stan, gå på bio och sova på hotell. Lugn och ro och miljöombyte. Tyvärr var det lite för sent för det.
Jag satt där på bion, Fifty Shades of Grey, och kände mig ganska fånig. Det är väl inget fel på mig, här sitter ju jag helt vanligt och tittat på film. Vad pinsamt! Tänk om någon ser mig!
Efter filmen gick jag ett par hundra meter till Hemköp för att handla middag. Väl där så var det som att bli klubbad i huvudet. All energi försvann och jag trodde inte att jag skulle klara av att ta mig till hotellet. Det gjorde jag och väl på mitt rum så däckade jag. Jag sov och jag var halvvaken i någon dvala. Efter många timmar på morgonen så lyckades jag ändå släpa mig till frukostbuffén. Frukostbuffé är för mig himmelriket på jorden, jag skulle kunna leva på frukost, men den här gången fick jag knappt i mig en halv smörgås sen var jag tvungen att gå tillbaka och lägga mig igen.
Till slut var det dags att checka ut och jag inbillade mig fortfarande att jag skulle kunna stanna på vägen hem och handla. Affären låg ju ändå på vägen. Efter att med stor möda lyckats släpa mig till tunnelbanan några hundra meter bort insåg jag med ens hur illa det faktiskt var ställt.

Och jag skämdes över insikten att jag inte ens skulle orka med en så vardaglig sak som att stanna och handla. Något jag i vanliga fall knappt reflekterade över, det var något som jag gjorde i förbigående.

Och jag var otroligt ledsen för det var då jag insåg att kroppen hade sagt ifrån. Huvudet hade sagt ifrån. Det här skulle inte gå över. Jag skulle inte må bra efter två veckor.

Under kommande blogginlägg kommer jag skriva om bakgrunden till att jag är där jag är idag. Hur jag gick från att vara en aktiv 30-åring med karriärfokus till en downshiftad kvinna med helt annat fokus och prioriteringar. Det blir för mycket att skriva om i ett inlägg, så fortsättning följer…

För fler uppdateringar, följ mig gärna på Instagram eller Facebook.