Två år sen utmattning, del 4

Utmattning är en svår sjukdom. Inget fall är den andra lik. I den senaste inläggen har jag beskrivit min resa som med all sannolikhet inte är lik någon annans.

Jag har många gånger de senaste åren känt en stor frustration över att inte veta när jag ska bli frisk igen. För det finns ingen universell lösning. Det är olika från person till person. Min kropp återhämtade sig fortare än huvudet. Jag orkade göra saker med kroppen ganska ”snabbt”. Huvudet tog det däremot mycket längre tid för. Och det var först när jag accepterade vad som hade hänt och slutade skuldbelägga mig själv, som jag faktiskt började bli bättre även i huvudet.

För det är märkligt. Stress är en av de största bovarna till sjukskrivning i Sverige idag, ändå är det fortfarande ett ämne som det talas ganska lite om. Det har blivit bättre, men jag märker på alla kommentarer som jag har fått på mina inlägg de senaste åren att utmattning och stressrelaterade symptom fortfarande är förknippat med skam och skuld.
Under det första halvåret som jag var sjuk la jag massor av energi på att anklaga mig själv. Jag kunde inte acceptera att jag, som i vanliga fall hade stenkoll på allt och var en ”duktig flicka” inte klarade av något som ”alla andra gjorde”. Vad var det för fel på mig som inte kunde vara en aktiv, heltidsarbetande småbarnsmamma?
Jag kände mig otroligt dålig. Värdelös. Jag kunde inte komma ihåg vad folk sa till mig. Jag kunde inte hålla flera bollar i luften. Jag kände mig värdelös för att jag inte klarade samhällets tempo.
När jag började skriva om min resa, vilket jag gjorde ganska direkt, så fick jag så många kommentarer, så mycket kärlek, så många människor som kommenterade att de kände eller hade känt samma sak. Där någonstans började det vända. Jag slutade lägga skulden på mig själv. Det är inte mig det är fel på. Och idag bryr jag mig inte om vems fel det är, samhället, mitt eget, min arbetsgivare, det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att jag har accepterat och att jag tar mig framåt.

Men vilka förändringar har jag gjort de senaste åren? Arbetet är fortfarande min akilleshäl, där har jag svårt att hitta balansen. I mitt privata liv är det annorlunda. Och där handlar det inte bara om vad jag gjort, utan vad vi som familj gjort. Och vi har gått ner i tempo ganska rejält. Jag kan inte längre komma tillbaka till jobbet efter en helg och säga att vi gjort det och det. Vi gör fortfarande massor av saker, men inte alls i samma utsträckning som förut. Och gör vi något, åker på museum en lördag till exempel, så är det helgens aktivitet. Vi åker inte först dit, sen dit, sen stressar hem, byter om och åker någon annanstans. Många helger lämnar vi inte ens vårt bostadsområde. Vi går på picknick, ut i skogen eller ut i en lekpark. Massor av roliga saker, men kanske inget som låter speciellt spännande när man träffar kollegorna på måndagen.

Ibland känner det som att jag har blivit ganska tråkig. Inte för att jag varit någon festprisse förut, men nu är jag definitivt inte det. Jag säger nej till mycket. Jag har sagt nej till vänner och till aktiviteter. Saker som jag egentligen vill men som jag vet att jag inte kommer orka eller som jag måste prioritera bort till förmån för något annat.
Tidigare om jag var med på tex en after work på jobbet och kände att jag började bli trött, så stannade jag ändå kvar för jag ville inte vara den som gick först. Nu lyssnar jag på mig själv. Är jag trött så går jag. Jag försöker tänka att antingen är jag med på mina villkor, eller så inte alls. Och jag har slutat bry mig om vad andra tänker. ”Bangar du redan?” Ja, det gör jag. Jag hade jätteroligt medan jag var med, men jag vet också att om jag stannar längre så kommer energinivån imorgon vara mycket mindre och är det värt det? Ibland är det såklart det, men i varje situation jämför jag numera de två alternativen. Förut körde jag bara på och försökte orka med allt.

Jag sover. På dagen. Som ett barn. Vårt familjeliv är ganska inrutat när vi har lediga dagar. Det är förmiddag och det är eftermiddag. Mitt på dagen sover jag. Förut sov även min son då, men nu börjar han bli så stor att han inte vill/behöver sova, men jag gör fortfarande det. Han sitter med sin iPad bredvid och har accepterat att mamma måste vila. Och det är inte alla dagar jag måste sova, men vi har ändå försökt att anpassa våra lediga dagar efter det, att oavsett vad vi gör så ska det finnas möjlighet att ta en paus och gå ner i tempo mitt på dagen. Vi aktiverar oss inte till 110% en hel dag.

Jag tror att den absolut största skillnaden mot förut är mitt eget förhållningssätt till omgivningen. Jag tänkte nog inte på det då, men jag tror att jag mer eller mindre omedvetet hela tiden jämförde mig med andra. Jag lyssnade på vad andra gjort, såg andras bilder på sociala medier och blev stressad över min egen nivå. Nu när jag ser att någon gjort något eller varit någonstans så försöker jag tänka att åh vad fint, eller åh vad kul för hen, inte att men åh, vad lite jag gjort i jämförelse.

Livet är ingen tävling. För mig handlar livet om att hitta en balans där man kan må som bäst. Och det försöker jag dela med mig av här i Plånbokssmart. Det handlar inte om att tjäna mest pengar, för då skulle jag kunna ha dubbla jobb och det är verkligen inget jag vill. Det handlar inte om att spara så mycket pengar som möjligt i alla situationer, jag har inte lust att lägga tid eller energi på att hitta det billigaste i alla situationer. Det handlar inte om att vara mest miljövänlig. Det handlar däremot om att må bra och vara lycklig. Och vad det betyder för just dig är det bara du som vet.

Livet är ingen diet som man ska klara en viss period, livet är förhoppningsvis mycket längre än så och då gäller det att hitta sin balans, sina prioriteringar och göra sina egna val.

Följ gärna Plånbokssmart på Instagram.