Öppen och ärlig

Jag försöker vara ärlig i mina inlägg och berätta hur jag mår under den här resan jag är på. Det är inte lätt, att vara öppen och berätta hur jag känner är inte något naturligt för mig. Nej, det började jag med när jag blev sjukskriven för utmattning. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle kunna bli frisk om jag inte fick stöd utifrån, fick hjälp att sätta gränser och få veta att jag inte är ensam. Jag behöver ständigt bli påmind om det.

Första tiden när jag blev sjukskriven så skämdes jag. Skämdes för att jag blev sjukskriven för trötthet, är det ens en riktig sjukdom? Skämdes för att alla andra orkade men inte jag. Skämdes för att jag var svag när en del av mig föraktade svaghet. Jag gav (eller ger) mig också dåligt samvete för att jag inte orkar. För att jag ibland måste prioritera bort vissa evenemang, vissa människor och sådant som jag gärna hade gjort men inte orkar. Skäms för att jag känner mig ledsen/nedstämd. Ger mig själv dåligt samvete för att jag får tid för återhämtning men att det inte räcker, jag behöver mer.

Tack vare omgivningen, er inkluderat, har jag kommit väldigt långt med första biten. Jag skäms inte längre.

Däremot har jag fortfarande en lång väg att vandra när det gäller samvetet, men jag är iaf på vägen.

Idag dök det även upp ett minne från det här inlägget som jag skrev för två år sen, väldigt relaterat till dagens inlägg.

http://www.planbokssmart.se/2017/02/13/tva-ar-med-utmattning-del-1/