När drömmen blir en annan…

Vi sparade till en drömresa till New Zealand, men valde i sista stund att ändra våra planer för att istället stanna hemma. Om vårt beslut handlar dagens blogginlägg.

När sonen föddes för snart fyra år sedan började en dröm om att åka på en långresa till New Zealand att gro. Valet av New Zealand var enkelt, både jag och maken är inbitna Sagan om Ringen-fans och vi ville själva uppleva den fantastiska natur som vi sett i filmerna. Vi startade ett drömsparkonto och tanken var att resa iväg när barn nummer två kom, då vi i och med det inte skulle möta några hinder med att ta lång ledighet tillsammans.

Vi sparade och sparade, varenda extra krona gick in på kontot och det växte sakta men säkert. Sen fick vi veta att vårt efterlängtade barn nummer två skulle komma och vi började planera lite mer, resan skulle äntligen bli av.

När vi en dag satte oss ner för att planera inför föräldraledigheten, göra budget, räkna på hur mycket vi skulle kunna vara hemma tillsammans, hur mycket vi VILLE vara hemma tillsammans och hur många dagar från Försäkringskassan vi skulle behöva ta ut, så började vi snegla på det där kontot med namnet New Zealand.

En tanke började gro. Var det verkligen fortfarande vår dröm att åka till New Zealand? Visst, vi vill gärna uppleva naturen och någon dag vore det fantastiskt att få åka dit, men ville vi göra det nu? Och skulle det vara värt pengarna?

Vi började fundera och insåg att för de pengar som vi sparat ihop så skulle vi kunna få flygbiljetter tur och retur för hela familjen och kanske boende för en del av tiden i New Zealand. MEN. Skulle vi istället välja att lägga pengarna på hemmatid, så skulle det kunna bekosta att maken arbetade 80% under våren, vi skulle hela familjen kunna vara hemma tre månader tillsammans och det skulle även räcka till en semesterresa i Europa.

Valet kändes mer och mer självklart.

Jag hade såklart berättat om vår dröm för kollegor och vänner och jag minns så tydligt vad en kollega sa när jag berättade att vi valde bort New Zealand mot Sverige och en resa till Medelhavet. ”Va, nej! Det är ju inte alls lika häftigt!”

Jag måste erkänna att jag tvekade en stund. Kanske vore det ändå häftigare att kunna säga att vi varit på långresa någonstans långt borta tillsammans? Att bara vara hemma låter ju ganska tråkigt…

Vi valde att strunta i den häftiga drömmen och satsa på vår nya, lite tråkigare, dröm på hemmaplan. Och här står vi nu. Två månader efter att dottern fötts och vi börjar vänja oss vid tre-dagars-helger ångrar jag inte det beslutet för en sekund!

Vi valde bort långresa framför mer tid hemma.


 

 Följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Intervju med en minimalist

Ni som följt mig ett tag vet att jag sedan mitt utmattningssyndrom har rensat, städat och organiserat väldigt mycket, både bland saker, människor och aktiviteter. Jag försöker ta bort så mycket saker som möjligt som tar energi och tid.

Ju mer jag läser om minimalism, ju mer likheter med min egen livsstil ser jag.
Men betyder det att jag är minimalist? För vad innebär minimalism egentligen?

Nyfiken på att veta mer om ämnet så har jag intervjuat kvinnan bakom Instagramkontot Kreativaminimalisten om hennes livsstil och hur hon lever minimalistiskt.

– Vem är du?
Jag är 33 år gammal i år och de senaste åren har jag mest sett mig som småbarnsförälder och lärare. En bild jag har med mig och ofta tänker på när jag resonerar kring varför jag kallar mig för minimalism är mitt tonårsrum, när jag var runt 14-17 år typ. Jag hade precis fått nya tapeter och allt gick i samma färgskala: blått. Blå tapeter, blått överkast, blå matta, blomkrukor, gardiner, prydnader, ALLT! Skrivbordet var väldigt avplockat, bokhyllan hade vissa böcker och saker men i begränsad mängd och allt i ypperlig ordning. Kommer ihåg att hyllan längst upp i garderoben fick ta hand om allt jag inte ville ha framme, men även där rensade och organiserade jag ofta. Jag hade en god vän som hade ett stort och stökigt rum som jag gillade att vara i. En dag bestämde jag mig för att testa att ha det så, så jag stökade till. Det gick ett dygn innan jag städade i ordning och kunde andas ut. Oordning och för mycket saker var inget för mig och är inget för mig.

Idag har jag hus och två små barn, föräldraledighet just nu och försöker staka ut hur livet framåt nu ska se ut, vad det ska innehålla och hur set ska se ut med familj, hem, träning och hälsa och jobb.

– Du kallar dig kreativa minimalisten, vad innebär det?
När jag skulle skapa ett konto ville jag ha med ordet minimalist i namnet för att markera min grundhållning i kontot. Men många minimalist-konton hade främst varianter på själva ordet, jag ville ha något mer som kompletterade. Dessutom är en av mina större utmaningar i min strävan mot minimalism att jag älskar att skapa, vara kreativ och förändra. Genom åren har jag sytt, virkat, målat, gjort en massa DIY med möbler mm. Allt detta genererade en massa prylar i mitt hem. Därför ville jag satsa på en väg mot en minimalistisk livsstil där jag på något annat sätt kan få utlopp för min kreativitet! Kreativiteten får nog mest utlopp i fotograferandet nuförtiden, exempelvis genom Instagram. Även om jag ibland kan fascineras över instagramkonton med en sammanhållen visuell linje som är extremt minimalistisk i sitt uttryck så vill jag inte att mitt liv och mitt hem ska se ut så. Och instagramkonton måste spegla min verklighet, även om den såklart är redigerad och utvald.

– Vad är minimalism för dig?
Minimalism innebär att jag ville reducera allt onödigt i mitt liv, allt som hindrar mig från att njuta av det som jag verkligen gillar. Om det sen handlar om att eliminera antalet saker eller att eliminera antalet hobbys eller relationer, det spelar inte så stor roll. Minimalism innebär också för mig att jag får ett lugnare hem, jag påverkas väldigt mycket av hur min omgivning är rent visuellt, exempelvis kan en kollegas överfulla skrivbord dränera mig på energi.

– Har du alltid haft den här livsstilen? Om inte, när bestämde du dig för att denna livsstil och varför?
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag nog alltid har strävat mot minimalism, åtminstone visuellt, men haft (och har fortfarande pga en familj som är allt annat än minimalister) svårt att ”leva ut” det. Jag har alltid omnämnts som ordningsam, och försökte nog länge organisera mitt liv tills jag insåg att jag behövde minimalisera innan jag kan organisera. Bestämde mig för att följa min väg i samband med graviditeten och föräldraledigheten med första barnet, 2013, då jag började rensa i badrummet efter att ha läst ”Badskumt” av Katarina Johansson. Då ville jag få bort gifter från min närhet och kände samtidigt ”varför ska jag ha alla dessa saker? Vem bestämmer det?”. Jag hittade bloggen TheMinimalists.com och läste allt de hade skrivit. Sökte sen vidare och har inspirerats av böcker, bloggar, poddar och instagramkonton.

– Är det något du känner att du fått ge avkall på i ditt livsstilsval?
Nej. Jag är inte extrem, jag är tillåtande. Är det något speciellt som är svårt att rensa tex så väntar jag med det tills jag känner mig redo. Är det något speciellt jag verkligen vill köpa, ja men då funderar jag länge på om det faktiskt är något jag kommer ha stor glädje av och om svaret är ja så kan jag köpa det. Dock faller jag ibland i ”spontan-shoppingfällor” vilket inte är så bra då spontanshopping ofta leder till sämre val. Jag är långtifrån ”100% minimalist”.

– Vad är de positiva effekterna av att leva mer minimalistiskt?
Luft att andas omkring mig.
Ett inre lugn pga ett yttre lugnt.
Färre val gör en enklare vardag.
Vetskapen om att de saker jag har och de relationer jag har ger mig något positivt tillbaka.
Glädjen att slippa leta efter något.
De positiva effekterna är många!

– Har du några tips/råd till andra som vill försöka leva mer minimalistiskt? Hur ska man börja?
Börja med att tänka efter vad det är du vill. Vill du få bättre ordning hemma? Vill du får mer tid över till roliga saker? Börja sen med steg i rätt riktning, stora eller små beroende på vad som passar dig. Om du som jag hatar oordning i köksskåpen- fundera på vilka kökssaker du kan plocka bort utan att du saknar dem. Tänk på att du kan gå över och rensa på samma ställe flera flera gånger! Och samtidigt- samla inspiration! Läs bloggar, lyssna på poddar osv!

Tio tankar om tid

Förut var tiden min fiende och en källa till stress. Inte nu längre. Tiden är grunden i en Plånbokssmart livsstil.

När jag började studera på universitetet var en av de första uppgifter vi fick att läsa Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid”. Jag har inget minne av innehållet i boken, däremot har själva rubriken följt med mig genom åren.

Tid är för mig den ultimata lyxen. Att själv få möjlighet att bestämma över dygnets 24 timmar. Det är också tid som är grundstommen i en Plånbokssmart livsstil.

  1. Jag vill styra över min tid. Inte vara fast i ett ekorrhjul där jag springer på utan kontroll.
  2. Tiden är min vän, inte min fiende. Stressen är min fiende. Men stressen kan minskas till hållbar nivå om jag ger mig själv tillräckligt med tid.
  3. Min tid ska i så stor utsträckning som möjligt användas till mig själv, min familj och mina vänner.
  4. Med tid har jag större möjlighet att påverka min konsumtionsval. Jag har tid att göra genomtänkta beslut.
  5. Tiden gör det möjligt att hitta alternativ till konsumtion. Saker jag kan göra själv genom till exempel återbruk.
  6. Tid gör det möjligt att ta del av cirkulär ekonomi. Att slippa få panik i sista sekund och springa iväg för att köpa det jag behöver utan istället låna eller byta.
  7. Min tid ska användas till det jag vill. Jag hinner fundera över mina beslut och inte dras med i tankar om att ”alla andra” gör si eller så.
  8. Jag vill ha tillräckligt med tid för att kunna vara så lugn och harmonisk att jag lever i nuet.
  9. Tiden gör det möjligt att hitta alternativ till konsumtion, plånbokssmart vardagslyx och aktiviteter. Pengarna jag får över på minskade kostnader kan jag spara och använda till framtida, större mål.
  10. Tiden är en stor fördel när det gäller att få mina pengar att växa. Med ränta-på-ränta-effekt och långsiktighet har pengarna mer tid på sig att växa. Jag kan spara mindre summa per månad, men ändå få ett stort kapital i slutet av sparhorisonten.

Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid.

Följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Två år sen utmattning, del 4

Utmattning är en svår sjukdom. Inget fall är den andra lik. I den senaste inläggen har jag beskrivit min resa som med all sannolikhet inte är lik någon annans.

Jag har många gånger de senaste åren känt en stor frustration över att inte veta när jag ska bli frisk igen. För det finns ingen universell lösning. Det är olika från person till person. Min kropp återhämtade sig fortare än huvudet. Jag orkade göra saker med kroppen ganska ”snabbt”. Huvudet tog det däremot mycket längre tid för. Och det var först när jag accepterade vad som hade hänt och slutade skuldbelägga mig själv, som jag faktiskt började bli bättre även i huvudet.

För det är märkligt. Stress är en av de största bovarna till sjukskrivning i Sverige idag, ändå är det fortfarande ett ämne som det talas ganska lite om. Det har blivit bättre, men jag märker på alla kommentarer som jag har fått på mina inlägg de senaste åren att utmattning och stressrelaterade symptom fortfarande är förknippat med skam och skuld.
Under det första halvåret som jag var sjuk la jag massor av energi på att anklaga mig själv. Jag kunde inte acceptera att jag, som i vanliga fall hade stenkoll på allt och var en ”duktig flicka” inte klarade av något som ”alla andra gjorde”. Vad var det för fel på mig som inte kunde vara en aktiv, heltidsarbetande småbarnsmamma?
Jag kände mig otroligt dålig. Värdelös. Jag kunde inte komma ihåg vad folk sa till mig. Jag kunde inte hålla flera bollar i luften. Jag kände mig värdelös för att jag inte klarade samhällets tempo.
När jag började skriva om min resa, vilket jag gjorde ganska direkt, så fick jag så många kommentarer, så mycket kärlek, så många människor som kommenterade att de kände eller hade känt samma sak. Där någonstans började det vända. Jag slutade lägga skulden på mig själv. Det är inte mig det är fel på. Och idag bryr jag mig inte om vems fel det är, samhället, mitt eget, min arbetsgivare, det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att jag har accepterat och att jag tar mig framåt.

Men vilka förändringar har jag gjort de senaste åren? Arbetet är fortfarande min akilleshäl, där har jag svårt att hitta balansen. I mitt privata liv är det annorlunda. Och där handlar det inte bara om vad jag gjort, utan vad vi som familj gjort. Och vi har gått ner i tempo ganska rejält. Jag kan inte längre komma tillbaka till jobbet efter en helg och säga att vi gjort det och det. Vi gör fortfarande massor av saker, men inte alls i samma utsträckning som förut. Och gör vi något, åker på museum en lördag till exempel, så är det helgens aktivitet. Vi åker inte först dit, sen dit, sen stressar hem, byter om och åker någon annanstans. Många helger lämnar vi inte ens vårt bostadsområde. Vi går på picknick, ut i skogen eller ut i en lekpark. Massor av roliga saker, men kanske inget som låter speciellt spännande när man träffar kollegorna på måndagen.

Ibland känner det som att jag har blivit ganska tråkig. Inte för att jag varit någon festprisse förut, men nu är jag definitivt inte det. Jag säger nej till mycket. Jag har sagt nej till vänner och till aktiviteter. Saker som jag egentligen vill men som jag vet att jag inte kommer orka eller som jag måste prioritera bort till förmån för något annat.
Tidigare om jag var med på tex en after work på jobbet och kände att jag började bli trött, så stannade jag ändå kvar för jag ville inte vara den som gick först. Nu lyssnar jag på mig själv. Är jag trött så går jag. Jag försöker tänka att antingen är jag med på mina villkor, eller så inte alls. Och jag har slutat bry mig om vad andra tänker. ”Bangar du redan?” Ja, det gör jag. Jag hade jätteroligt medan jag var med, men jag vet också att om jag stannar längre så kommer energinivån imorgon vara mycket mindre och är det värt det? Ibland är det såklart det, men i varje situation jämför jag numera de två alternativen. Förut körde jag bara på och försökte orka med allt.

Jag sover. På dagen. Som ett barn. Vårt familjeliv är ganska inrutat när vi har lediga dagar. Det är förmiddag och det är eftermiddag. Mitt på dagen sover jag. Förut sov även min son då, men nu börjar han bli så stor att han inte vill/behöver sova, men jag gör fortfarande det. Han sitter med sin iPad bredvid och har accepterat att mamma måste vila. Och det är inte alla dagar jag måste sova, men vi har ändå försökt att anpassa våra lediga dagar efter det, att oavsett vad vi gör så ska det finnas möjlighet att ta en paus och gå ner i tempo mitt på dagen. Vi aktiverar oss inte till 110% en hel dag.

Jag tror att den absolut största skillnaden mot förut är mitt eget förhållningssätt till omgivningen. Jag tänkte nog inte på det då, men jag tror att jag mer eller mindre omedvetet hela tiden jämförde mig med andra. Jag lyssnade på vad andra gjort, såg andras bilder på sociala medier och blev stressad över min egen nivå. Nu när jag ser att någon gjort något eller varit någonstans så försöker jag tänka att åh vad fint, eller åh vad kul för hen, inte att men åh, vad lite jag gjort i jämförelse.

Livet är ingen tävling. För mig handlar livet om att hitta en balans där man kan må som bäst. Och det försöker jag dela med mig av här i Plånbokssmart. Det handlar inte om att tjäna mest pengar, för då skulle jag kunna ha dubbla jobb och det är verkligen inget jag vill. Det handlar inte om att spara så mycket pengar som möjligt i alla situationer, jag har inte lust att lägga tid eller energi på att hitta det billigaste i alla situationer. Det handlar inte om att vara mest miljövänlig. Det handlar däremot om att må bra och vara lycklig. Och vad det betyder för just dig är det bara du som vet.

Livet är ingen diet som man ska klara en viss period, livet är förhoppningsvis mycket längre än så och då gäller det att hitta sin balans, sina prioriteringar och göra sina egna val.

Följ gärna Plånbokssmart på Instagram eller Facebook.

Två år med utmattning, del 3

Del tre i mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och hur livet ändrades.

Jag insåg ganska tidigt att jag inte skulle klara av att ta mig tillbaka själv. Först och främst för att jag inte kunde acceptera att jag var sjuk, men också för att jag inte alltid själv såg tempot och kunde säga stopp.

Så jag bestämde mig för att vara öppen. Tidigare hade jag en blogg med väldigt stort fokus på att hitta gratis i vardagen, nu började jag skriva där om min livsstilsförändring. I takt med att jag prioriterat om på alla möjliga plan i livet så har bloggen nu blivit Plånbokssmart, med fokus på att leva mer på mindre, med hänsyn tagen till miljö och hur mycket energi/tid det tar.

Jag bloggade när jag mådde dåligt och jag bloggade när jag mådde bra. Och medan jag var sjukskriven på heltid första tiden så skickade jag dessa inlägg till mina kollegor på jobbet. När jag sen skulle börja jobba igen så visste de hur jag mådde och hur mycket jag klarade, även om jag själv inte accepterat det. För mig blev det helt rätt. Jag är annars ganska inbunden och pratar inte så mycket om mig själv, men i den här frågan har jag valt, eller tvingat mig, att göra helt tvärtom. Och då jag själv inte accepterade att jag inte klarade av att arbeta i samma tempo som tidigare, med samma arbetsuppgifter etc så var det en klar fördel att ha kollegor som kunde säga ifrån. Och jag hade tur att få börja jobba 25% och 50% på senvåren och sommaren, när tempot på vår arbetsplats är lite lägre och vi har tid att ta hand om varandra. Dessvärre blev det mycket svårare under hösten när tempot drogs upp, alla började få massor att göra, stressnivån höjdes och även jag började springa, eller iaf jogga, igen. Men ett tag gick det ganska bra.

Jag har haft väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag blev sjuk. Att jag inte klarade allt. Jag var ju den duktiga flickan som ”hade många bollar i liften”, koll på allt och fixade allt. Jag vet inte hur mycket tid jag har tillbringat med att gråta, att ge mig själv dåligt samvete, tycka att jag är värdelös för att jag inte orkade när ”alla andra gjorde det” och så vidare. Tack vare min omgivning, den terapeut jag fick besöka och från alla fantastiska kommentarer på bloggen och Instagram så har jag accepterat att det inte är mig det är fel på. Och ”alla andra” klarar inte allting. Istället kan jag vissa stunder känna viss stolthet. Jag ringde faktiskt företagshälsovården. Jag sa ifrån. Jag valde att prioritera mig själv.

Men att inte vara den duktiga flickan. Att inte börja springa i ekorrhjulet och acceptera att inte hålla samma takt som omgivningen, det är jättesvårt. Jag har klarat det ganska bra på fritiden, tagit tuffa beslut, valt bort vissa vänner, valt bort karriär, valt bort att försöka vara perfekt och uppfylla alla de osynliga krav som läggs på oss. På fritiden klarar jag det oftast, men det visade sig vara helt omöjligt på jobbet.

I början av 2016 fick jag en ny tjänst på jobbet. Tanken var att jag skulle ta över tjänsten på senvåren när kollegan som hade den gick i pension och att jag under några månader skulle gå parallellt och lära mig i lugn och ro. Tyvärr blev det inte så. Många orsaker gjorde att jag började springa igen. Att inte dras med i tempot visade sig vara en alltför tuff utmaning för att jag skulle klara den.

Under sommaren, när det i vanliga fall är lite lugnare, handlade mycket om att rensa upp efter vårens kaos, samtidigt som jag blev gravid och inte mådde vidare bra. Till slut började jag känna av de tecken som jag hade innan min första sjukskrivning, jag grät, hade hjärtklappning, kunde inte sova, svårt att koncentrera mig etc och i oktober blev jag sjukskriven igen, denna gång av läkaren på Mödravårdscentralen. Efter sjukskrivningen valde jag att plocka ut både föräldraledighet och semesterdagar och sen dess har jag inte arbetat. Och nu är barn nummer två här.

Jag märkte dock en stor skillnad denna sjukskrivning mot förra. Dels så hann det inte gå lika långt denna gång, så återgången har varit snabbare, men framförallt så har jag inte en enda gång anklagat mig själv. Alla de tårar, alla de anklagelser och allt det dåliga samvete som jag förra gången hade för att jag var så dålig och att jag inte klarar tempot och livet när alla andra gör det, det har jag inte haft denna gång. Jag kan anklaga mig själv och jag kan anklaga min arbetsgivare, men vad hjälper det? Det är bara att försöka ta lärdom, acceptera och gå vidare.

 

Minneslåda till barnen

Idag har jag påbörjat dotterns minneslåda, en present som hon liksom sin bror ska få när hon fyller 18 år.
Ibland känner jag mig lite orolig, vad är det för värld våra barn kommer växa upp i? Hur kommer den se ut? Hur kommer klimatet vara?

Stora frågor, frågor som jag som enskild individ har ganska begränsad möjlighet att påverka.

Det jag däremot kan påverka är att ge mitt barn så mycket kärlek, trygghet och styrka som möjligt, både under deras uppväxt och när de sen ska ut i vuxenlivet. Därav den minneslåda som de ska få när de blir vuxna.

Lådan kommer fyllas med en del saker, så som de första strumporna, minnen från BB, från dopet etc. Men framförallt fylls den med kärlek i form av brev.
Till varje födelsedag så skriver jag ett brev och till när sonen döptes fick även mor- och farföräldrar skriva ett brev. Vad deras innehöll vet jag inte, men mina brev är fyllda av kärlek. Brev skrivna från hjärtat så att barnen, oavsett vad framtiden bär med sig, alltid ska ha svart på vitt att de är älskade.

En present utan en enda krona inblandad. I samband med barnens födelse fick de även en annan present, men mer om det i nästa inlägg.


Följ mig gärna på Instagram eller Facebook för ännu fler uppdateringar.

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.

Babybubbla

Just nu befinner jag mig i den bästa av världar, en underbar liten babybubbla.

I onsdags föddes vår dotter och just nu njuter vi av våra nya familjemedlem. Det kommer vara lite tystare här på bloggen de närmaste veckorna, men fler inlägg kommer och såklart fortsättning på min resa med utmattningssyndrom.

Tills dess får ni gärna kika in på Instagram, där händer det fortfarande en del! =)

 

Två år med utmattning, del 1

Det har gått två år sen livet förändrades. Två år sedan jag satt på Max Hamburgare, efter första besöket hos företagshälsovården, med tårarna rinnande och skickade ett sms till min pappa: ”Jag har blivit sjukskriven för utmattningsdepression”.

Det var som en overklig dröm. Jag hade fram till dess i princip aldrig varit i kontakt med sjukvården, annat än i olika samband med sonen. Tanken att kontakta sjukvården var väldigt främmande för mig, dels ville jag klara mig själv men också att jag kände mig fånig över att ”störa” läkare för att jag var helt slut och bara grät. Det är väl ingen sjukdom?!
Så en dag när jag lämnat min son på förskolan så råkade jag överhöra en annan mamma som fick ett samtal från vårdcentralen. Hon berättade att hon var så ledsen, så trött och att hon tänkte att det kanske vore bra om hon fick prata med någon. Först då slog det mig att det kanske jag också kan göra. Även om jag då inte tyckte att det var en sjukdom, så insåg jag att ständigt vara trött och att ständigt gråta, på jobbet, på väg från jobbet, på gymmet etc inte var normalt. Men framförallt var det tanken på min son som fick mig att kontakta sjukvården. Jag orkade inte vara den mamma jag ville till honom, jag var irriterad och trött och det gick ut över honom och allt han gjorde var att vara en glad och aktiv kille. Och att torka tårarna varje eftermiddag och lägga på en glad mask, innan jag öppnade grindarna för att hämta honom på förskolan, det insåg även jag i det skick jag var, att det inte var hållbart.
Så jag hörde av mig till företagshälsovården och fick komma in redan dagen därpå.

Jag trodde när jag gick dit att jag kanske kunde få vara hemma några dagar, att jag bara behövde vila lite. Att jag fortfarande, två år senare, inte är helt återställd, hade jag aldrig trott då.

När jag satt där hos läkaren och bara grät och grät och grät så var det en sån otrolig lättnad att höra honom säga: ”Men Denice, så här kan vi ju inte ha det.” Och ”Även om det inte känns så nu, så kommer vi lösa det här. Du kommer må bra igen, jag lovar”.

Jag gick därifrån och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Vad innebar det här? Utmattningssyndrom? Utmattningsdepression? Vad är det? Jag blev i första skedet sjukskriven i två veckor och tänkte då att jaja, efter det kan jag börja jobba igen. Så fel jag hade.

Det här var en torsdag och efter att ha legat i soffan och i princip gråtit hela fredagen bestämde jag mig för att på lördagen ta en time-out, åka in till stan, gå på bio och sova på hotell. Lugn och ro och miljöombyte. Tyvärr var det lite för sent för det.
Jag satt där på bion, Fifty Shades of Grey, och kände mig ganska fånig. Det är väl inget fel på mig, här sitter ju jag helt vanligt och tittat på film. Vad pinsamt! Tänk om någon ser mig!
Efter filmen gick jag ett par hundra meter till Hemköp för att handla middag. Väl där så var det som att bli klubbad i huvudet. All energi försvann och jag trodde inte att jag skulle klara av att ta mig till hotellet. Det gjorde jag och väl på mitt rum så däckade jag. Jag sov och jag var halvvaken i någon dvala. Efter många timmar på morgonen så lyckades jag ändå släpa mig till frukostbuffén. Frukostbuffé är för mig himmelriket på jorden, jag skulle kunna leva på frukost, men den här gången fick jag knappt i mig en halv smörgås sen var jag tvungen att gå tillbaka och lägga mig igen.
Till slut var det dags att checka ut och jag inbillade mig fortfarande att jag skulle kunna stanna på vägen hem och handla. Affären låg ju ändå på vägen. Efter att med stor möda lyckats släpa mig till tunnelbanan några hundra meter bort insåg jag med ens hur illa det faktiskt var ställt.

Och jag skämdes över insikten att jag inte ens skulle orka med en så vardaglig sak som att stanna och handla. Något jag i vanliga fall knappt reflekterade över, det var något som jag gjorde i förbigående.

Och jag var otroligt ledsen för det var då jag insåg att kroppen hade sagt ifrån. Huvudet hade sagt ifrån. Det här skulle inte gå över. Jag skulle inte må bra efter två veckor.

Under kommande blogginlägg kommer jag skriva om bakgrunden till att jag är där jag är idag. Hur jag gick från att vara en aktiv 30-åring med karriärfokus till en downshiftad kvinna med helt annat fokus och prioriteringar. Det blir för mycket att skriva om i ett inlägg, så fortsättning följer…

För fler uppdateringar, följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Vardagspussel och Trello

Hur får ni vardagspusslet att gå ihop? Jag tycker det är jättesvårt, men vi försöker så mycket det går att prioritera tid tillsammans och hitta lösningar till att lyckas med det. Att ha bra verktyg för struktur hjälper för att underlätta vardagspusslet, det frigör både tid och pengar och här är Trello min nya bästis.

Min man älskar teknik och har tidigare försökt att introducera mig till olika tekniska verktyg som ska underlätta vardagen, men jag har inte riktigt fallit för de. Och det ska väl erkännas att jag var väldigt skeptisk även till Trello, men nu hittar jag bara fler och fler sätt som appen kan underlätta för oss.

Trello är en app som fungerar för både iPhone och Android. Den är gratis att ladda ner och med hjälp av den kan man lägga upp olika anteckningstavlor, både egna och tillsammans med andra. När man lägger upp en anteckning i en lista kan man välja till exempel vem det är som ska utföra uppgiften, när den ska vara klar och lägga upp bilder etc.
Jag har en egen anteckningstavla och sen har jag och min man en gemensam. I den gemensamma har vi olika listor så som att göra lista, veckans matlista, handla-lista, besöksmål och kläder.

Att göra lista
Sen jag drabbades av utmattningssyndrom så försöker jag ha så lite som möjligt i huvudet, så allt som ska göras hemma lägger jag in i appen. Sen lägger vi även in om det är vi båda som ska utföra uppgiften eller om det är en av oss. När den är klar så flyttas uppgiften till en lista som heter Klar. Det här underlättar väldigt mycket och framförallt slipper vi tjata och fråga varandra hela tiden om vi gjort det eller det.

Matlista
Vi har en lista med veckans dagar och under de en lista med massor av maträtter. Sen är tanken, även om vi inte använt denna så frekvent, att vi gemensamt ska sätta oss varje helg och bestämma veckans middagar.

Shopping
I den här listan finns det listor för både matinköp och annan shopping. Jag tycker det är väldigt smidigt att ha en elektronisk shoppinglista, för det är oftast jag som går till affären, men det kan ske spontant och eftersom att jag är vegetarian och min man inte är det så har jag inte alltid koll på vilka animaliska produkter som är slut. Nu lägger vi in direkt i listan när något är slut och så när man står där i butiken så har jag koll på det.

Kläder
Det här är en av mina favoriter. Jag passar ofta på att köpa kläder till sonen om jag går förbi någon loppis eller second hand affär. Ofta köper jag större storlekar som jag lägger ner i förrådet. Problemet är att jag sällan kommer ihåg vad jag köpt, så nästa gång jag står där i butiken och hittar ett jättefint plagg, så har jag ingen aning om ifall det redan finns i förrådet eller inte. Så antingen köper jag en uppsättning bara för att det sedan ska visa sig att det redan fanns hemma, eller så struntar jag i det bara för att inse motsatsen.
Nu har jag lagt in alla kläder som sonen har i större storlekar i listan och när jag sedan står där i butiken/loppisen så är det bara att kolla om det finns sen tidigare eller inte. Underlättar väldigt mycket och jag slipper köpa saker i onödan, eller tvärtom, missa ett riktigt fynd.

Exempel på hur vår lista med barnkläder ser ut.

Besöksmål/Recept/etc
Vi har också listor för olika utflyktsmål vi vill besöka, ibland läser jag om något som verkar intressant och då är det bara att lägga in det i listan. Vi har också en lista för goda recept som jag kanske hittat i någon tidning eller på nätet. Då tar jag en bild på receptet och lägger in i listan.

Exempel på hur vår lista för besöksmål och goda recept ser ut.

Att använda ett hjälpmedel som Trello sparar tid, pengar och vi slipper framförallt att lägga energi på att tjata på varandra om saker som ska göras och om det är gjort. Och möjligheterna är ”oändliga”.

Hur gör ni? Hur löser ni vardagspusslet?

Det här är inte ett sponsrat inlägg och det finns säkert massor av appar som kan göra samma sak, men jag är väldigt ointresserad av teknik, så fråga inte mig om alternativen 😉