Kampen för ett liv i balans…

Jag fortsätter på tema hållbarhet utifrån mitt föregående inlägg. Mitt fokus när det gäller hållbarhet är ett liv i balans. Ett liv som både ger och tar energi, men som så ofta som möjligt ger mer energi än det tar.

Ett liv där tiden räcker till. Där man inte behöver springa fram. Där fokus läggs på rätt saker. Där man prioriterar det som ger livskvalitet och skalar bort det som inte ger livskvalitet.

Jag har skrivit om det här många gånger. Om att jag började inse att det var så här jag ville leva när jag drabbades av utmattningssyndrom i mars 2015.

Jag har skrivit om alla förändringar jag gjort under åren. Försök att hitta tillbaka från utmattning. Rensat bort onödiga saker. Minimaliserat aktiviteter för att skapa mer tid. Jobbat mindre. Skaffat mer luft i tillvaron. Hur många av de här stegen lett till att jag lever mer miljövänligt och klimatsmart än för några år sen. Att det lett till att jag har mer över i plånboken, trots att jag i perioder haft väldigt låg inkomst. Och hur långt jag faktiskt har kommit.

Men det är svårt. Ibland blir jag frustrerad. För det kan låta så lätt på pappret att leva ”ett enklare liv”. Ett liv lite utanför samhällets norm. ”Det är väl inga problem? Det är väl bara att ta några beslut så är det klart?”

Så är det såklart inte. Det är inte lätt att hitta ett enklare liv, ett liv utanför ekorrhjulet.

Jag letar fortfarande efter mitt enklare liv. Jag försöker hitta rätt vägar, rätt saker att förändra för att komma så nära som möjligt.

De senaste åren har varit tuffa. Årets mentala berg- och dalbana börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Slut på energi. Färdig att ge upp.

Ibland kommer jag på mig själv med att se på mig själv ”på håll” som om jag tittar på en främling. En främling som ser helt vanlig ut. Lite trött kanske. Men lämnar och hämtar barnen från förskola. Ler och skrattar. Går till jobbet. Gör det hon ska. Tuffar på.
Insidan är en ständig kamp för att hitta energi att orka ta mig igenom dagarna. En energi som aldrig räcker till.

När jag blev sjukskriven för utmattning var en stor del av problemet att jag hade för mycket att göra. Efter de senaste årens minimalism/prioritera/förenkla så är inte mängden aktiviteter i tillvaron problemet. Jag tycker vi har luft som gör att livet kan levas i ett lugnare tempo. Visst, vi har fortfarande perioder varje dag som är stressiga, som när barnen ska till förskola och vi till jobbet, då mycket ska ske på samma gång. Och det finns alltid saker jag skulle vilja göra om jag hade oändligt med tid, men jag känner mig inte stressad för det jag prioriterar bort.

För att hitta energi började jag, när jag gick in i väggen första gången, att ta bort ännu fler aktiviteter, förenkla livet ytterligare när det är tuffare tider. Det hjälper inte där vi är nu. Nu behövs en annan lösning.

Problemet är att för stora områden i livet tar för mycket energi. I mitt fall min jobbsituation och en tuff familjesituation. Den energi som kommer in räcker inte för att täcka utflödet av energi. Och efter åren med utmattning finns inga reserver kvar.

Vi har försökt att hitta sätt som kan ge oss mer energi. Stunder av egentid. Men till min frustration har det inte räckt. När jag insåg det för en dryg månad sen så bröt jag ihop. Kände mig maktlös då jag inte riktigt vet vad lösningen är. Vad mer kan jag göra? Det behövs andra förändringar. Och vi behöver hjälp att hitta de förändringarna. Där någonstans står jag nu. Och trampar. Och kämpar. En process som går oändligt sakta. Som kommer fortsätta kräva mängder av energi innan flödet kan ändra riktning. Tills det har skett så är mitt huvudfokus att hålla mig flytande.

Det är en galen värld vi lever i. När jag först drabbades av utmattningssyndrom spenderade jag månader, kanske år, med att anklaga mig själv. ”Alla andra klarar det, varför gör inte jag det?” Nu gör jag inte längre det, jag vet att det inte är sant. Jag har träffat så många människor som mår dåligt. Är stressade. Inte får livet att gå ihop. Eller stångar sig blodiga för att få livet att gå ihop. Som drabbats av psykisk ohälsa, stressrelaterade sjukdomar eller andra symptom pga. vår ohållbara värld.

Vetskapen om att jag inte är ensam har hjälpt mig, men gör mig också arg och ledsen. Hur ska vi orka rädda planeten till våra framtida generationer när vi knappt orkar med vår vardag? Hur ska vi hinna inse vilken vacker värld vi håller på att förstöra när vi springer så fort att vi inte ser?

Och hur ska alla vi som mår dåligt här och nu, få chans att må bättre när vi fortfarande på något sätt står utanför samhällets normer? Trots att vi är så många?

När kommer samhället inse vilken kraft det finns i att ha människor som vill annorlunda? Som har olika behov? Olika förutsättningar? Olika styrkor?
Inse vilken fantastisk möjlighet det är och inte bara se det jobbiga i att ngn faller utanför ramen.

Jag vill inte ha saker, jag vill ha tid

De senaste två veckorna har vi vänt och vridit på pengar och ekonomi. Jag hoppas ni fått mycket inspiration och tips!

För mig är pengar det viktigaste medlet för att nå det jag vill ha. Och jag vill inte ha saker. Jag vill ha tid. Tid att leva. Tid att bara vara. Tid att tillbringa med min familj, mina vänner och mig själv.

Men tid kostar också pengar. Det kostar att leva och att arbeta mindre kostar i form av minskad arbetsinkomst och lön.
Genom att vara ekonomisk smart, göra en budget, dra ner på kostnader, prioritera bort onödiga utgifter, minska onödig konsumtion, använda rabatter och erbjudande samt spara för framtiden, så ger jag mig själv ekonomisk möjlighet att leva mitt liv med så mycket livskvalitet som möjligt, både nu och i framtiden.
För mig är att hitta en ekonomi i balans den ”enkla” delen, att hitta ett liv i balans där min köpta tid inte äts upp av annat än det jag vill, är en utmaning jag fortfarande jobbar hårt med!

I fredags arbetade jag min sista dag på heltid. Sedan årsskiftet, när jag började arbeta igen efter sjukskrivning och föräldraledighet, så har jag arbetat 100%. Och det var inget ekonomiskt beslut. Tvärtom. Anledningen kan väl inte kallas annat än ett experiment.

Jag ville bevisa något för mig själv.

De senaste åren har jag arbetat mindre än heltid, både på grund av frivilligt val men också på grund av utmattning. Nu när maken skulle vara hemma på föräldraledighet så ville jag se om jag klarade att arbeta 100%. Jag ville vara den som bestämde om jag arbetade mindre, inte tvingas göra det för att knoppen eller kroppen sa ifrån. Jag tyckte det kändes som en bra idé då. Vilket det såklart inte var.

Det är såna här korkade saker som gör att jag har svårt att hitta balansen i tillvaron på jobbet, vilket jag även skrev i inlägget om min utmattningsresa för 1,5 år sen. Jobbet är min akilleshäl. 

För av vilken anledningen var jag tvungen att ge min in på det här experimentet? Vad ville jag bevisa? För vem och var det verkligen nödvändigt? För det svar jag fått var det jag redan visste, tiden räcker inte till att göra det jag vill göra, leva i det tempo jag vill leva och det slutar bara med att jag blir stressad. Sen har även kroppen och knoppen sagt ifrån, men till mitt försvar så får säga att mitt nya jobb blev en mycket större utmaning än vad jag hade kunnat förutse. Men jag borde inte ens ha gjort ett försök, för att vara småbarnsmamma och att återhämta mig från utmattning är nog energislukande som det är.

Jag har vänt ut och in på mig de senaste åren så jag vet mycket väl hur jag fungerar vid det här laget. Sen låter jag ändå en liten del av mitt huvud, vi kan väl kalla henne prestationsprinsessan, bestämma. Så korkat. Så jag fortsätter med det som är min största utmaning. Inte att få en ekonomi i balans, utan att få ett liv i balans!

Under åren som gått sen jag för första gången blev sjukskriven för utmattning så har jag skrivit mycket om det på Instagram, men även en hel del på bloggen.

I nästa inlägg kommer jag att sammanfatta vad som hänt sen jag skrev min senaste sammanfattning i början av 2017 fram till nu.


 

Hur mycket tid är sakerna värda?

Hur mycket tid är sakerna värda?

Har ni funderat på gårdagens inlägg? Är det svårt att stå emot shoppingsuget? Då kanske det här kan vara ett sätt att tänka som ytterligare motiverar er att tänka på medveten och hållbar konsumtion, nämligen att fundera livsstilsbudget. Var är vår tid värd?

Vi har alla lika många timmar på ett dygn. X av de timmarna använder vi för att jobba och betala vår livsstil. Men har vi en livsstil i balans? Är det pris, den tid, vi betalar värd det värde, i form av livskvalité, som vår livsstil ger eller kan vi göra annorlunda?
Fundera på det en stund.

Om ni kommer fram till att balansen mellan priset, tiden, ni betalar och värdet av livsstilen ni får är i obalans finns en del följdfrågor att ställa sig.

Behöver jag betala priset, tiden, jag lägger ner? Kanske kan jag betala mindre genom att se över vad jag betalar för. Ger mig konsumtion, bil, båt, hus etc den livskvalitet att de är värda priset/tiden? Utifrån det pris, den tid, jag betalar finns det andra ”saker” (kan ju vara både saker eller tex tid) som ger mer livskvalitet? Eller kanske är det så att jag betalar för mycket i form av tid mot vad jag faktiskt behöver? Kanske har du en billig livsstil som inte kräver att du lägger in ett pris i form av heltidsjobb?

Och det jobb du gör, den tid du lägger ner, får du betalt vad det är värt? I många yrken är vi tyvärr låsta vid en viss lönesättning, men i de fall man har ett jobb där lönen går att påverka, kan du få mer betalt för tiden du lägger ner? Kanske behöver du då inte betala ett så högt pris i form av tid för bibehållen livsstil?

Det finns många fler frågor att ställa sig och inget rätt eller fel, men jag tror att det är viktigt att stanna upp och se över att det pris man betalar, i form av sin tid, ger det värde man vill ha och behöver.