Hållbar tillvaro ett steg i taget

Att hitta en hållbar tillvaro är inte lätt, men alla steg räknas, ett steg i taget!

Jag har bläddrat i en del årsredovisningar på sistone och hittade ovanstående kommentar i en av de (minnet sviker mig, kommer inte ihåg vilken).

Jag tycker den är väldigt bra och en påminnelse om att man kan göra hur mycket/lite som helst. Och den går att applicera på ekonomi, men även miljö, livsstil, stress etc.

Ta med en påse ist för att köpa, cykla en sträcka ist för bil, rensa ut en energitjuv, gå lite saktare ibland, använda e-faktura/autogiro osv osv, listan kan göras hur lång som helst. Men summa sumarum, det är viktigare ATT man gör något, hur litet det steget än må vare än att man inte gör något alls.

Vilket litet steg tog ni idag?

Spartips många bäckar små ett steg i taget

Tog jag något litet steg idag? (Se tidigare inlägg). Kanske inget nytt, men hade med mig min matlåde-soppa gjord på lite kylskåpsrensning och krutonger gjorda på en brödkant som blivit hård.

Tycker allt blir så mycket finare i glasburkar, hela mitt skafferi är snart fyllt med glasburkar ☺️

Släng inte mate matsvinn

Att våga vara drivande

Jag har alltid haft ett starkt driv i mig. En vilja att lära mig mer, utforska mer, uppleva mer.

När den drivkraften fick felaktigt bränsle och kombinerades med annat dåligt, så blev resultatet inte så bra (utmattning). Så för att skydda mig tills jag blev starkare har jag de senaste åren mest lagt locket på.

Nu när jag börjat känna mig starkare, jag har blivit bättre på att kontrollera tröttheten, så kommer drivkraften tillbaka. Men tillsammans med den kommer också en rädsla. En rädsla att om jag börjar ge mig hän åt mina drivkrafter/ambitioner och drömmar så kanske jag inte kan kontrollera det, det blir för mycket och jag hamnar på ruta ett igen.

Så istället har jag blivit passiv och dragit mig tillbaka. Men passivitet passar inte mig, jag känner inte igen mig själv och blir nedstämd.

Nu har jag bestämt mig för att ge efter lite. Och den här boken som jag fick i födelsedagspresent känns som ett tecken på att det är dags nu.

Jag behöver inte bli som ngn av de här häftiga kvinnorna, men jag bör iaf sträva efter att bli mitt bästa jag och inte låta rädsla hindra mig.

Öppen och ärlig

Jag försöker vara ärlig i mina inlägg och berätta hur jag mår under den här resan jag är på. Det är inte lätt, att vara öppen och berätta hur jag känner är inte något naturligt för mig. Nej, det började jag med när jag blev sjukskriven för utmattning. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle kunna bli frisk om jag inte fick stöd utifrån, fick hjälp att sätta gränser och få veta att jag inte är ensam. Jag behöver ständigt bli påmind om det.

Första tiden när jag blev sjukskriven så skämdes jag. Skämdes för att jag blev sjukskriven för trötthet, är det ens en riktig sjukdom? Skämdes för att alla andra orkade men inte jag. Skämdes för att jag var svag när en del av mig föraktade svaghet. Jag gav (eller ger) mig också dåligt samvete för att jag inte orkar. För att jag ibland måste prioritera bort vissa evenemang, vissa människor och sådant som jag gärna hade gjort men inte orkar. Skäms för att jag känner mig ledsen/nedstämd. Ger mig själv dåligt samvete för att jag får tid för återhämtning men att det inte räcker, jag behöver mer.

Tack vare omgivningen, er inkluderat, har jag kommit väldigt långt med första biten. Jag skäms inte längre.

Däremot har jag fortfarande en lång väg att vandra när det gäller samvetet, men jag är iaf på vägen.

Idag dök det även upp ett minne från det här inlägget som jag skrev för två år sen, väldigt relaterat till dagens inlägg.

http://www.planbokssmart.se/2017/02/13/tva-ar-med-utmattning-del-1/

Me, myself and I

Jag skrev ett inlägg förra veckan om dåligt samvete och utifrån alla kommentarer så var det, tyvärr, många som kände igen sig.

Jag är ganska ok på att ge mig själv tid, problemet är dock att jag ger mig själv dåligt samvete för att jag ”borde” göra ngt annat. Till exempel så bokade jag tidigare i vintras en hotellnatt för att jag skulle ha inplanerad återhämtningstid, vilket jag förstod att jag skulle behöva när jag började jobba heltid igen.

Så ikväll är det dags. Bio, lugn och ro, en säng för mig själv och hotellfrukost.

Och ikväll tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag ger mig den här tiden! 💕🌸

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Små steg mot hållbar livsstil

Det är så otroligt lätt att bli hemmablind. Att känna att man inte gör tillräckligt när det gäller hållbar livsstil, miljö och ekonomi. Men idag, det är ju ändå fredag, så tycker jag vi lyfter blicken lite och ger oss själv en klapp på axeln. För var enda en av er därute, min fantastiska följare, som valt att på något sätt leva ett mer hållbart liv, har ju tagit minst ett steg. Men det är så lätt att inte se de där stegen, speciellt i en sån här grupp där många är engagerade och har tagit många många steg mot en hållbar tillvaro.

Jag har senaste året befunnit mig i en föräldraledighetsbubbla och kunnat välja vilka jag vill umgås med, vilket ofta har blivit personer som på något sätt delar mina intressen. Jag har därför haft svårt att alla gånger se mina egna steg. Men, nu när jag börjat jobba igen, blir det väldigt tydligt hur många steg jag tagit. Mina kollegor ser på mig som om jag är ngn hållbarhetstomte som klivit direkt från en okänd planet in i bankvärlden. Och tror ni det är för att jag ideligen pratar om mina intressen? Nej, det beror på såna små saker som att jag har med mig matlådor i glas, att jag har mellis i små glasburkar, att jag använder bivaxdukar ist för platspåsar och att jag återanvänder tepåsar. Väldigt små steg i mina ögon, men jag märker på hur mina kollegor att det inte alls är så små steg och framförallt, hur medvetna de blir om sina egna val och inspirerade att göra skillnad.

Så nu stannar vi upp en stund, ger oss själv en high five och en stor kram för att alla små steg som vi gör, oavsett hur små de kan tyckas, inspirerar och får någon annan att tänka till.

Och som vi hört så många gånger förut, många bäckar små bildar en å, och det är vi som ser till att den ån blir större och större.

”Hjälp! Hur lever vi hållbart som familj?”

Jag skriver ofta i mina inlägg att ”vi” gör si och så, men ärligt talat är det inte hela sanningen. Jag läser ibland om par och familjer där alla verkar vara synkade och med på samma bana men nja, vi är inte riktigt där.

Jag är oftast den drivande parten och min man går med på alla mina idéer så länge det inte blir dyrare, tar mer tid eller på något annat sätt blir krångligare.

Och det innebär ett par saker. Dels kan jag inte göra radikala förändringar, utan måste smyga in ett steg i taget. Det har dock visat sig vara ett lyckokast! Genom att göra små förändringar i taget så känns det inte som stora steg att ta och de blir snabbt en naturlig del av tillvaron och därmed en långsiktig förändring.

Om jag för några år sen sagt att ”från och med nu ska vi bara rengöra med naturliga ingredienser, byta ut massa engångsartiklar/förbrukningsvaror mot hållbara alternativ, rensa ut massa saker, plastbanta, kemikaliebanta, bara handla eko etc” så hade nog min man slagit bakut. Nu har många av de här stegen blivit naturliga.

Helt plötsligt kan man få frågan: ”Men här måste vi nog minimalisera lite?” eller ”Är det här verkligen det mest hållbara alternativet?” Då är man i hamn!

Men man får verkligen tänka på vilket steg man introducerar först, vad är viktigast?

Det negativa? Ja, resan mot ett hållbart liv går lite långsammare. Vi gör inte så stora steg som om jag själv hade bestämt. Tex hade jag gärna sett att vi försökt handla i förpackningsfria butiker, men eftersom att min man fortfarande ibland glömmer att ta med egna påsar till affären ist för att köpa plastpåsar så får vi skynda långsamt.

Man får räkna med att påminna ibland och försöka att inte bli frustrerad när man får påminna för femtielfte gången. Inte helt lätt.

Som med alla relationer så gäller det att hitta en balans som passar båda parter, även om en har ett större intresse/engagemang i ngn fråga. Ett långsiktigt hållbart förhållande.

Minimalisera ekonomin

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Jag läste någonstans att minimalism är en av trenderna för 2018. Att omge sig med färre saker är (ofta) bra både för själen, plånboken och miljö så ju fler som blir medvetna om detta desto bättre.

Ett område man inte får glömma att rensa ut är ekonomin. Här gömmer sig många penga- och ekonomitjuvar.

Till exempel:

Har du abonnemang du inte använder? Betalar du onödiga bankavgifter? Hur mycket betalar du för tv och telefon/mobil? Kan du förhandla om räntan på lån? Behöver du ha bil? Har du ett gymkort som inte används? Kan du bo mindre? Går det att få billigare elkostnader?

Osv.

Ekonomi är för många en källa till stress men genom att rensa ut och ta kontroll över pengatjuvar så kan man minska denna.

Själv ska jag besöka banken imorgon och säga upp ett kort jag inte längre använder, har du ngn pengatjuv att minimera?

Vad jag vill ha och vad jag behöver

Jag går igenom Sthlm city och alla dess affärer varje dag och funderar mycket på konsumtion.

Jag har aldrig varit någon som gillar att shoppa, att åka och handla (om det inte är mat) ser jag som ett nödvändigt ont, inte som ett nöje. (Fast loppisar är nog ett undantag, de kan jag åka till för nöjes skull, mycket för att få inspiration till kommande pyssel). Även om jag shoppade mer för några år sen än vad jag gör nu, så har det aldrig varit i så stora mängder eller höga kostnader att jag sett det som ett problem. Ytterligare en anledning till att jag väljer medveten konsumtion framför köpstopp.

Vad jag ändå har märkt är att min inställning till vad jag vill ha och vad jag behöver har ändrats. Tidigare var dessa båda begrepp nästan samma sak. ”Jag vill ha något, då behöver jag väl det?” Nu är jag desto mer medveten om skillnaden. Ja, jag vill kanske ha något, men BEHÖVER jag det? Ofta är svaret nej och då får blir det inget köp. Men. Jag vill leva hållbart och långsiktigt och om jag alltid skulle tänka rent behovsmässigt så tror jag att det för mig skulle bli lite tråkigt (och kanske skapa en elefant i rummet genom att förstora känslan för saker jag vill ha, förbjuden frukt ni vet). För rent krasst, jag tycker om att känna mig fin och omge mig med fina saker och ibland betyder det att jag köper saker som boostar den känslan, trots att jag faktiskt inte behöver det. Men det är ok. Det blir inte så ofta att jag ser det som ett problem. (Och som en klok följare sa i ett annat inlägg i höstas, bara för att det är nytt för mig betyder inte att det är nyproducerat. Så den här ”onödiga” prylen kan och är, oftast inköpt på second hand). Men kontentan är att det numer finns en tydlig skillnad mellan vad jag vill ha och vad jag behöver som inte fanns förut.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Zero waste

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Avfallstrappan är bra att ha i bakhuvudet när man försöker minska sin påverkan på miljön genom olika typer av avfall men framförallt de första stegen är också ett sätt att tänka mer medvetet kring sin konsumtion.

Behöver jag överhuvudtaget X?

Behöver jag X så här mycket/ofta?

Behöver jag köpa X eller kan jag använda det jag har hemma?

– – –

De här R-orden är något som jag tänkt väldigt mycket på de senaste åren och gjort många åtgärder kring och fler lär det bli med tanke på min zero waste utmaning! 😊

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.