Sommar-flow

Det är lite dåligt med uppdateringar här och ni kanske undrar vad det beror på?

Ja, dels så har jag haft väldigt lite energi på sista tiden. Den nya familjekonstellationen tar mycket energi liksom flera andra faktorer. Och en sak har jag lovat mig och det är att inte låta den här bloggen bli en stressfaktor eller ett måste. Det ska vara roligt!

Sen har det ju blivit sommar (även om vädret idag kanske inte visar det) och det finns så mycket jag hellre vill göra fina sommardagar än sitta inne och blogga. Även om jag älskar min blogg.

Så som ni har märkt så har det varit lite färre inlägg ett tag och så kommer det se ut under sommaren. Ett inte helt lätt beslut att ta när allt i sociala medier ska gå fort och uppdateringar ska ske hela tiden. Men jag har valt att försöka leva ett liv i lugnare tempo och det gäller även sociala medier.

Det kommer såklart bli uppdateringar, jag har massor av spännande att skriva om! För att inte missa nya inlägg så börja gärna prenumerera på bloggen via e-post, så får ni ett mejl när det kommer ett nytt inlägg.’

Eller följ Plånbokssmart på Instagram.

Instagram händer det fortfarande väldigt mycket och det kommer göra det även i sommar. Har ni inte Instagram och ni inte vill skaffa det, så går det att se mina inlägg ändå via www.instagram.com/planbokssmart

Doptips. häggsaft och en time-out i Tallinn. Allt finns på Instagram.

Tio tankar om tid

Förut var tiden min fiende och en källa till stress. Inte nu längre. Tiden är grunden i en Plånbokssmart livsstil.

När jag började studera på universitetet var en av de första uppgifter vi fick att läsa Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid”. Jag har inget minne av innehållet i boken, däremot har själva rubriken följt med mig genom åren.

Tid är för mig den ultimata lyxen. Att själv få möjlighet att bestämma över dygnets 24 timmar. Det är också tid som är grundstommen i en Plånbokssmart livsstil.

  1. Jag vill styra över min tid. Inte vara fast i ett ekorrhjul där jag springer på utan kontroll.
  2. Tiden är min vän, inte min fiende. Stressen är min fiende. Men stressen kan minskas till hållbar nivå om jag ger mig själv tillräckligt med tid.
  3. Min tid ska i så stor utsträckning som möjligt användas till mig själv, min familj och mina vänner.
  4. Med tid har jag större möjlighet att påverka min konsumtionsval. Jag har tid att göra genomtänkta beslut.
  5. Tiden gör det möjligt att hitta alternativ till konsumtion. Saker jag kan göra själv genom till exempel återbruk.
  6. Tid gör det möjligt att ta del av cirkulär ekonomi. Att slippa få panik i sista sekund och springa iväg för att köpa det jag behöver utan istället låna eller byta.
  7. Min tid ska användas till det jag vill. Jag hinner fundera över mina beslut och inte dras med i tankar om att ”alla andra” gör si eller så.
  8. Jag vill ha tillräckligt med tid för att kunna vara så lugn och harmonisk att jag lever i nuet.
  9. Tiden gör det möjligt att hitta alternativ till konsumtion, plånbokssmart vardagslyx och aktiviteter. Pengarna jag får över på minskade kostnader kan jag spara och använda till framtida, större mål.
  10. Tiden är en stor fördel när det gäller att få mina pengar att växa. Med ränta-på-ränta-effekt och långsiktighet har pengarna mer tid på sig att växa. Jag kan spara mindre summa per månad, men ändå få ett stort kapital i slutet av sparhorisonten.

Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid.

Följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Två år med utmattning, del 3

Del tre i mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och hur livet ändrades.

Jag insåg ganska tidigt att jag inte skulle klara av att ta mig tillbaka själv. Först och främst för att jag inte kunde acceptera att jag var sjuk, men också för att jag inte alltid själv såg tempot och kunde säga stopp.

Så jag bestämde mig för att vara öppen. Tidigare hade jag en blogg med väldigt stort fokus på att hitta gratis i vardagen, nu började jag skriva där om min livsstilsförändring. I takt med att jag prioriterat om på alla möjliga plan i livet så har bloggen nu blivit Plånbokssmart, med fokus på att leva mer på mindre, med hänsyn tagen till miljö och hur mycket energi/tid det tar.

Jag bloggade när jag mådde dåligt och jag bloggade när jag mådde bra. Och medan jag var sjukskriven på heltid första tiden så skickade jag dessa inlägg till mina kollegor på jobbet. När jag sen skulle börja jobba igen så visste de hur jag mådde och hur mycket jag klarade, även om jag själv inte accepterat det. För mig blev det helt rätt. Jag är annars ganska inbunden och pratar inte så mycket om mig själv, men i den här frågan har jag valt, eller tvingat mig, att göra helt tvärtom. Och då jag själv inte accepterade att jag inte klarade av att arbeta i samma tempo som tidigare, med samma arbetsuppgifter etc så var det en klar fördel att ha kollegor som kunde säga ifrån. Och jag hade tur att få börja jobba 25% och 50% på senvåren och sommaren, när tempot på vår arbetsplats är lite lägre och vi har tid att ta hand om varandra. Dessvärre blev det mycket svårare under hösten när tempot drogs upp, alla började få massor att göra, stressnivån höjdes och även jag började springa, eller iaf jogga, igen. Men ett tag gick det ganska bra.

Jag har haft väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag blev sjuk. Att jag inte klarade allt. Jag var ju den duktiga flickan som ”hade många bollar i liften”, koll på allt och fixade allt. Jag vet inte hur mycket tid jag har tillbringat med att gråta, att ge mig själv dåligt samvete, tycka att jag är värdelös för att jag inte orkade när ”alla andra gjorde det” och så vidare. Tack vare min omgivning, den terapeut jag fick besöka och från alla fantastiska kommentarer på bloggen och Instagram så har jag accepterat att det inte är mig det är fel på. Och ”alla andra” klarar inte allting. Istället kan jag vissa stunder känna viss stolthet. Jag ringde faktiskt företagshälsovården. Jag sa ifrån. Jag valde att prioritera mig själv.

Men att inte vara den duktiga flickan. Att inte börja springa i ekorrhjulet och acceptera att inte hålla samma takt som omgivningen, det är jättesvårt. Jag har klarat det ganska bra på fritiden, tagit tuffa beslut, valt bort vissa vänner, valt bort karriär, valt bort att försöka vara perfekt och uppfylla alla de osynliga krav som läggs på oss. På fritiden klarar jag det oftast, men det visade sig vara helt omöjligt på jobbet.

I början av 2016 fick jag en ny tjänst på jobbet. Tanken var att jag skulle ta över tjänsten på senvåren när kollegan som hade den gick i pension och att jag under några månader skulle gå parallellt och lära mig i lugn och ro. Tyvärr blev det inte så. Många orsaker gjorde att jag började springa igen. Att inte dras med i tempot visade sig vara en alltför tuff utmaning för att jag skulle klara den.

Under sommaren, när det i vanliga fall är lite lugnare, handlade mycket om att rensa upp efter vårens kaos, samtidigt som jag blev gravid och inte mådde vidare bra. Till slut började jag känna av de tecken som jag hade innan min första sjukskrivning, jag grät, hade hjärtklappning, kunde inte sova, svårt att koncentrera mig etc och i oktober blev jag sjukskriven igen, denna gång av läkaren på Mödravårdscentralen. Efter sjukskrivningen valde jag att plocka ut både föräldraledighet och semesterdagar och sen dess har jag inte arbetat. Och nu är barn nummer två här.

Jag märkte dock en stor skillnad denna sjukskrivning mot förra. Dels så hann det inte gå lika långt denna gång, så återgången har varit snabbare, men framförallt så har jag inte en enda gång anklagat mig själv. Alla de tårar, alla de anklagelser och allt det dåliga samvete som jag förra gången hade för att jag var så dålig och att jag inte klarar tempot och livet när alla andra gör det, det har jag inte haft denna gång. Jag kan anklaga mig själv och jag kan anklaga min arbetsgivare, men vad hjälper det? Det är bara att försöka ta lärdom, acceptera och gå vidare.

 

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.

Att umgås med liten budget

En frågeställning som jag ofta sett dyka upp i olika texter om downshifting och att leva på liten budget är hur man kombinerar det med sitt sociala liv. Igår fyllde jag år och jag började fundera på minnesvärda födelsedagsfester jag haft. En av de mest lyckade var min 30-årsfest, som inte var planerad som en budgetfest, men som blev det.

Här i Stockholm är avstånd ofta ett problem, jag och många av mina vänner bor i samma stad men på olika sidor så det är ofta enklast att mötas någonstans på mitten, vilket i sin tur betyder restaurang eller café. Vilket kostar pengar.
Sociala medier och matlagningsprogram gör också sitt till, att bjuda på ”köttbullar och makaroner” känns snålt och har man varken tid, energi eller pengar att laga storslagna trerättersmiddagar så är det lätt hänt att middagen inte blir av alls.
Hur löser man det?

Låt oss börja med den lyckade 30-årsfesten.

Då hade jag inte hamnat i utmattningssyndrom, inte skalat ner mitt liv, men däremot var jag gravid och varken ville eller orkade lägga för mycket energi på festplanerande. Så jag bestämde mig för knytkalas. Istället för presenter så fick alla gäster ta med sig något ätbart. Jag ville inte styra vad gästerna skulle ha med sig, dels för att göra det så enkelt som möjligt för mig, men framförallt för att låta gästerna göra det de är bäst på. Skulle det bli en middag med bara efterrätter, eller bara en massa pajer, så fick det väl bli så! En kväll utan allt från kostcirkeln klarar man nog. Själv hade jag gjort några basrätter, så att det åtminstone skulle finnas lite middagsmat.
Och det blev perfekt! Alla hade med sig olika saker och det var så roligt att se den buffé som bullades upp framför våra ögon. Det blev också ett naturligt samtalsämne för de gäster som inte kände varandra sedan tidigare, ”Vad hade du med dig?”
Min tanke med festen var inte att det skulle bli någon budgetfest, utan att jag i en tid när jag var ganska trött ändå skulle kunna samla mina vänner och fira min födelsedag. Och trots att festen blev ganska billig, tror jag inte att någon uppfattade den som snål eller budgetaktig.

De bästa träffarna är de som blir av.

Ibland brukar jag och en kompis träffas med våra barn efter förskolan och äta middag. Då är det ”makaroner och köttbullar” som gäller. Eller iaf den typen av mat. Och vet ni vad, jag kommer sällan ihåg vad vi ätit, men jag kommer ihåg känslan av att slippa laga mat själv, att få komma hem till någon annan mitt i veckan och bara vara lite… (Så mycket nu det går med en treåring!)

En tanke som slog mig igår när jag satt och funderade på det här med sociala aktiviteter var att jag sen jag ”gick in i väggen” och fått både mindre energi och mindre inkomst aldrig har umgåtts så mycket med andra människor som jag gjort de senaste åren. Faktiskt umgåtts. I kvantitet så har jag färre vänner nu och varje kväll är inte uppbokad, men i kvalitet så träffar jag de vänner jag har oftare än någonsin. Och det här är människor som känner mig utan och innan, de har varit med mig i både mot- och medgångar. För de kan jag bjuda på ”köttbullar och makaroner”. Vi kan träffas mitt i stan, men inte nödvändigtvis på ett café eller restaurang, utan lika gärna med picknick i en park.

Att knyta ihop säcken i det här inlägget har varit svårt. Jag har skrivit och raderat. Att minska stress och påverkan på ekonomi genom att minska sin umgängeskrets känns som ett konstigt spartips.
Poängen är väl ungefär densamma som i mitt förra inlägg. Alla måste själv välja vad de vill lägga pengar och energi på. Man kan inte både behålla kakan och äta den. Älskar man att gå på restaurang och eller bjuda på fantastiska middagar hemma, då ska man såklart fortsätta prioritera det. Men känner man sig stressad över situationen, så kanske man istället för att försöka släta över problemet med att bara beställa in vatten och en förrätt eller ha ångest i flera veckor över att bjuda tillbaka på en hemmamiddag, ska fundera över en mer långsiktig lösning.

Sedan jag verkligen satt mig ner och funderat på vad som är viktigt för mig när det gäller att umgås med vänner, så har frågan om pengar aldrig ens varit ett problem. Men jag har fått ta några tuffa beslut. Det har gjort ont.
Nu har blivit en icke-fråga. Ibland blir det hemmamiddag, ibland blir det picknick, ibland blir det restaurang. Men vi löser det, mina vänner och jag.

Enklaste kalastipset, muffins och tillbehörsbuffé.

Tid eller pengar?

Tid är pengar. Eller det kanske snarare är det en fråga, tid eller pengar? För många av oss är tid och pengar två resurser som är begränsade. Har man inte passiva inkomster, så behöver man i de flesta fall byta det ena mot det andra. Men hur väljer man?

Innan jag drabbades av utmattningssyndrom för två år sedan hade jag inte lärt mig hur viktigt det var att prioritera den tid jag hade. Jag reflekterade inte över vad jag gjorde med min tid. Jag körde på. Jobbade 100% och mer, stressade som en galning på jobbet och gick hem till min 1-åriga son och försökte vara en bra mamma till honom. Och så tillkom alla vardagsbestyr och att vara en hemmafixare. Städa. Handla. Tvätta. Laga mat. Umgås med vänner. Ha ett fint hem att visa upp.

Sen kom kraschen och jag fick lära mig den hårda vägen att börja prioritera. Och välja. Och det gäller även när det kommer till att spara pengar.

Jag valde att byta pengar mot tid genom att gå ner i arbetstid. Vilket innebär en mindre budget. Men för att inte tiden ska ätas upp av saker som ska göras, så måste jag fortsätta prioritera mellan vilka saker jag väljer att lägga pengar på och vilka saker jag väljer att lägga tid på.
Om allt bara handlade om pengar så skulle jag baka allt mitt bröd själv. Odla mina egna grönsaker. Gå till affären och storhandla. Alltid städa hemma själv. Och så vidare. Men jag valde inte att gå ner i arbetstid för att frigöra tid till att lägga på saker som jag måste göra, utan på saker som jag vill göra.

Ibland måste man välja mellan att spara tid och att spara pengar.

Jag väljer därför inte alltid det billigaste alternativet. Jag försöker prioritera och välja mellan tid och pengar. ”Ok, om jag gör X, så har jag inte råd att göra Y, men däremot sparar jag Z med tid som jag kan lägga på något annat”. Ibland är det värt att betala mer för X och att offra Y för att få mer tid, ibland inte.

Det innebär att vi ibland anlitar städhjälp. Att vi handlar mat online med hemkörning fast det kanske är billigare att själv gå till butiken och storhandla. Att jag väldigt ofta handlar i närbutiken fast den är ganska dyr. Att jag inte åker runt till olika butiker för att hitta den billigaste varan.
Men det betyder också att jag försöker göra saker själv när jag har energi och tid. Jag försöker baka och laga mat från grunden, hitta hemma-fixar lösningar som inte kostar för mycket, utnyttja erbjudanden, återbruka och pyssla, men när jag känner att det är värt det i förhållande till vilken tid det tar. Och det måste också ge energi tillbaka. Det ska vara roligt. Och det får ABSOLUT INTE bli ett stressmoment. Så fort jag känner att det börjar bli för mycket på min att-gör- lista så sätter jag mig ner och funderar: Ok, vad sparar jag i pengar på att göra det här själv? Vad skulle det kosta att göra det på ett annat sätt? Kan vi hitta de pengarna någon annanstans i budgeten? Kan vi prioritera bort eller prioritera om?

Poängen är att hitta saker som sparar pengar, men som inte tar tid. 

Och det är det här, mina vänner, som är så otroligt svårt. I teorin är det ganska lätt att bara plocka bort saker, men i praktiken? När man vill så mycket? ”Äsch, det är ju bara en liten grej, det tar inte så lång tid…” Men många bäckar små gäller även tid.

Till det här tillkommer såklart miljöaspekten. Ibland skulle det vara både billigare och mer tidsmässigt lönsamt att kanske åka direkt och köpa det man behöver, men hur bra är det för miljön? Ytterligare en faktor att ta hänsyn till. Och att fundera över. Jag försöker dock att inte se mig själv som en bov eller ge mig dåligt samvete för att jag inte i alla situationer tänker på miljön i första hand. Men jag försöker ha det i bakhuvudet och göra det så ofta det går.

Det är det här som är Plånbokssmart. Att hitta billiga alternativ, både sett till hur mycket tid och pengar det kostar. Det ska vara enkelt. Och det är inte alltid kronor och ören som räknas.

Ibland väljer jag bort att spara pengar mot att ha tid för att njuta av det här…