Jag skriver ofta i mina inlägg att ”vi” gör si och så, men ärligt talat är det inte hela sanningen. Jag läser ibland om par och familjer där alla verkar vara synkade och med på samma bana men nja, vi är inte riktigt där.

Jag är oftast den drivande parten och min man går med på alla mina idéer så länge det inte blir dyrare, tar mer tid eller på något annat sätt blir krångligare.

Och det innebär ett par saker. Dels kan jag inte göra radikala förändringar, utan måste smyga in ett steg i taget. Det har dock visat sig vara ett lyckokast! Genom att göra små förändringar i taget så känns det inte som stora steg att ta och de blir snabbt en naturlig del av tillvaron och därmed en långsiktig förändring.

Om jag för några år sen sagt att ”från och med nu ska vi bara rengöra med naturliga ingredienser, byta ut massa engångsartiklar/förbrukningsvaror mot hållbara alternativ, rensa ut massa saker, plastbanta, kemikaliebanta, bara handla eko etc” så hade nog min man slagit bakut. Nu har många av de här stegen blivit naturliga.

Helt plötsligt kan man få frågan: ”Men här måste vi nog minimalisera lite?” eller ”Är det här verkligen det mest hållbara alternativet?” Då är man i hamn!

Men man får verkligen tänka på vilket steg man introducerar först, vad är viktigast?

Det negativa? Ja, resan mot ett hållbart liv går lite långsammare. Vi gör inte så stora steg som om jag själv hade bestämt. Tex hade jag gärna sett att vi försökt handla i förpackningsfria butiker, men eftersom att min man fortfarande ibland glömmer att ta med egna påsar till affären ist för att köpa plastpåsar så får vi skynda långsamt.

Man får räkna med att påminna ibland och försöka att inte bli frustrerad när man får påminna för femtielfte gången. Inte helt lätt.

Som med alla relationer så gäller det att hitta en balans som passar båda parter, även om en har ett större intresse/engagemang i ngn fråga. Ett långsiktigt hållbart förhållande.