Vad jag vill ha och vad jag behöver

Jag går igenom Sthlm city och alla dess affärer varje dag och funderar mycket på konsumtion.

Jag har aldrig varit någon som gillar att shoppa, att åka och handla (om det inte är mat) ser jag som ett nödvändigt ont, inte som ett nöje. (Fast loppisar är nog ett undantag, de kan jag åka till för nöjes skull, mycket för att få inspiration till kommande pyssel). Även om jag shoppade mer för några år sen än vad jag gör nu, så har det aldrig varit i så stora mängder eller höga kostnader att jag sett det som ett problem. Ytterligare en anledning till att jag väljer medveten konsumtion framför köpstopp.

Vad jag ändå har märkt är att min inställning till vad jag vill ha och vad jag behöver har ändrats. Tidigare var dessa båda begrepp nästan samma sak. ”Jag vill ha något, då behöver jag väl det?” Nu är jag desto mer medveten om skillnaden. Ja, jag vill kanske ha något, men BEHÖVER jag det? Ofta är svaret nej och då får blir det inget köp. Men. Jag vill leva hållbart och långsiktigt och om jag alltid skulle tänka rent behovsmässigt så tror jag att det för mig skulle bli lite tråkigt (och kanske skapa en elefant i rummet genom att förstora känslan för saker jag vill ha, förbjuden frukt ni vet). För rent krasst, jag tycker om att känna mig fin och omge mig med fina saker och ibland betyder det att jag köper saker som boostar den känslan, trots att jag faktiskt inte behöver det. Men det är ok. Det blir inte så ofta att jag ser det som ett problem. (Och som en klok följare sa i ett annat inlägg i höstas, bara för att det är nytt för mig betyder inte att det är nyproducerat. Så den här ”onödiga” prylen kan och är, oftast inköpt på second hand). Men kontentan är att det numer finns en tydlig skillnad mellan vad jag vill ha och vad jag behöver som inte fanns förut.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Good Enough

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom så sa min terapeut till mig: ”Du behöver inte prestera 110% hela tiden, det räcker att vara lagom, Good enough”. De första gångerna han sa det till mig förstod jag ingenting, jag tyckte ärligt talat att han var dum i huvudet. Varför skulle jag nöja mig med ok när jag kunde göra mycket mer?

Men efter ett tag trillade poletten ner. Även om det går att göra mer, så är det inte en hållbar lösning i längden (vilket jag väldigt smärtsamt fick känna på).

Och precis så tänker jag kring en hållbar tillvaro och balansgången mellan miljö/ekonomi/livsstil.

Det kan lätt kännas övermäktigt. Vad spelar det för roll om jag börjar med sojamjölk när jag fortfarande äter ost? Och är det inte lite fånigt att bli stolt över att jag lyckats hitta en aktie att placera i när andra är på väg mot första miljonen? Och hur kan jag prata om hållbar livsstil när jag titt som tätt får små stressbryt?

Om jag hittar något som är bra ur ett perspektiv, så kanske det med stor sannolikhet sämre ur något annat.

Men jag tänker att det inte behöver vara 110% på alla områden, på en gång. Fokusera på det som känns viktigast för dig just nu, var glad över att du tagit det steget du tagit. Och bli inspirerad av andra, inte nedslagen. Livet är ingen tävling. Nästa steg kanske kommer senare, när det känns som ett naturligt steg och inte något övermäktigt hinder du måste prestera 110% för att nå. Var stolt över Good enough!

Minska engångsartiklar 2017 – hur har det gått?

I början av året bestämde vi oss för att försöka hitta mer hållbara alternativ till några av de engångsartiklar (utifrån definitionen saker som används en gång) vi använde, vilket skulle innebära sparade pengar, mindre konsumtion och mindre belastning på miljön. Plånbokssmart helt enkelt.

Utmaningen kändes perfekt i tid då vi skulle få barn nr två i februari och som ni med små barn vet så kan småbarnsåldern innehålla en uppsjö av engångsartiklar.

Här är några exempel på vad vi slutat med/minskat under året. Inom parentes finns saker vi ersatt de med.

. ..

– Tvättlappar i papper till bebis (frottéhanddukar jag klippt isär)

– Amningsinlägg (sydde egna av frotté och ett vaxat tyg)

– Hushållspapper (frottéhanddukar)

– Servetter (ersatt med loppisfyndade i tyg eller frottéhanddukar)

– Sugrör i plast (vi har numer alltid med egna sugrör i metall (säljs bl.a. på @laplandecostore) – Bomullsrondeller (sytt egna makeup pads i tyg)

– Mensskydd (menskopp)

– Plastfolie/plastpåsar (bivaxdukar)

– Frukt- och gröntpåsar (tar med egna, tunna, flergångspåsar, säljs bland annat på @citygrosssverige och @omom.nu)

– Plastbestick (tillsammans med sugrören har vi alltid med oss bestick när vi är ute på vift).

Det finns nog fler saker som jag missat, men det som är intressant är att när jag nu ser tillbaka till början av året, så känns det inte som att vi gjort någon större förändring, alla de här stegen känns naturliga. Och för mig är det just det här det innebär att leva hållbart. Att göra små förändringar i vardagen som inte känns som några stora uppoffringar eller som är svåra att hålla, utan som känns så naturliga att man inte riktigt kommer ihåg hur det var innan.

Har ni gjort några hållbara förändringar under året?

(Som ni ser har vi ersatt mycket med frottéhanddukar och dessa är såklart inte nyinköpta, utan handdukar vi hade extra som jag klippt och sytt).

Snål eller ekonomisk – två sidor av samma mynt?

För mig är det en tydlig gräns mellan att vara ekonomisk och snål (även om gränsen ibland kan vara hårfin).

Vad är skillnaden? För mig är det ekonomiskt att lägga pengar på det som ger mig energi och livskvalitet och så lite pengar som möjligt på det som inte ger energi och livskvalitet. Vad som ger livskvalitet varierar såklart från person till person, det kan vara små saker i vardagen eller ett långsiktigt mål.

Snålhet handlar för mig å andra sidan om att spara in på allt, utan att någon gång unna sig något. Att spara för att lägga på hög helt enkelt.

Ibland får jag höra att ”jag sparar inte för jag vill leva i nuet”. Då tror jag att man är mer inne på snålhet än ekonomiskt tänk.

Ett exempel. Om jag snålar hela livet för att gå i pension när jag är 50 år och sen dör vid 49 års ålder och aldrig hinner njuta av guldet, då känns ju sparandet ganska bortkastat.

Lyckas jag ist hitta en kombination där jag både kan spara till det långsiktiga målet (kanske måste jag jobba några år till innan jag kan gå i pension, men det kanske inte gör så mycket då jag ändå lever ett liv med livskvalitet) och dör innan jag hinner njuta av det långsiktiga målet, så är det tråkigt men å andra sidan har man levt med livskvalitet fram till dess.

Så att vara ekonomisk innebär för mig att både äta kakan och ha den kvar (dvs leva både i nuet och för framtiden).

En brasklapp dock: man måste verkligen sätta sig ner och fundera på vilka saker som ger livskvalitet och energi. För ska man ha råd att både äta kakan och ha den kvar, måste man prioritera lite (eller ganska mycket). Men det som ger livskvalitet behöver å andra sidan inte kosta pengar…

Två år med utmattning, del 3

Del tre i mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och hur livet ändrades.

Jag insåg ganska tidigt att jag inte skulle klara av att ta mig tillbaka själv. Först och främst för att jag inte kunde acceptera att jag var sjuk, men också för att jag inte alltid själv såg tempot och kunde säga stopp.

Så jag bestämde mig för att vara öppen. Tidigare hade jag en blogg med väldigt stort fokus på att hitta gratis i vardagen, nu började jag skriva där om min livsstilsförändring. I takt med att jag prioriterat om på alla möjliga plan i livet så har bloggen nu blivit Plånbokssmart, med fokus på att leva mer på mindre, med hänsyn tagen till miljö och hur mycket energi/tid det tar.

Jag bloggade när jag mådde dåligt och jag bloggade när jag mådde bra. Och medan jag var sjukskriven på heltid första tiden så skickade jag dessa inlägg till mina kollegor på jobbet. När jag sen skulle börja jobba igen så visste de hur jag mådde och hur mycket jag klarade, även om jag själv inte accepterat det. För mig blev det helt rätt. Jag är annars ganska inbunden och pratar inte så mycket om mig själv, men i den här frågan har jag valt, eller tvingat mig, att göra helt tvärtom. Och då jag själv inte accepterade att jag inte klarade av att arbeta i samma tempo som tidigare, med samma arbetsuppgifter etc så var det en klar fördel att ha kollegor som kunde säga ifrån. Och jag hade tur att få börja jobba 25% och 50% på senvåren och sommaren, när tempot på vår arbetsplats är lite lägre och vi har tid att ta hand om varandra. Dessvärre blev det mycket svårare under hösten när tempot drogs upp, alla började få massor att göra, stressnivån höjdes och även jag började springa, eller iaf jogga, igen. Men ett tag gick det ganska bra.

Jag har haft väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag blev sjuk. Att jag inte klarade allt. Jag var ju den duktiga flickan som ”hade många bollar i liften”, koll på allt och fixade allt. Jag vet inte hur mycket tid jag har tillbringat med att gråta, att ge mig själv dåligt samvete, tycka att jag är värdelös för att jag inte orkade när ”alla andra gjorde det” och så vidare. Tack vare min omgivning, den terapeut jag fick besöka och från alla fantastiska kommentarer på bloggen och Instagram så har jag accepterat att det inte är mig det är fel på. Och ”alla andra” klarar inte allting. Istället kan jag vissa stunder känna viss stolthet. Jag ringde faktiskt företagshälsovården. Jag sa ifrån. Jag valde att prioritera mig själv.

Men att inte vara den duktiga flickan. Att inte börja springa i ekorrhjulet och acceptera att inte hålla samma takt som omgivningen, det är jättesvårt. Jag har klarat det ganska bra på fritiden, tagit tuffa beslut, valt bort vissa vänner, valt bort karriär, valt bort att försöka vara perfekt och uppfylla alla de osynliga krav som läggs på oss. På fritiden klarar jag det oftast, men det visade sig vara helt omöjligt på jobbet.

I början av 2016 fick jag en ny tjänst på jobbet. Tanken var att jag skulle ta över tjänsten på senvåren när kollegan som hade den gick i pension och att jag under några månader skulle gå parallellt och lära mig i lugn och ro. Tyvärr blev det inte så. Många orsaker gjorde att jag började springa igen. Att inte dras med i tempot visade sig vara en alltför tuff utmaning för att jag skulle klara den.

Under sommaren, när det i vanliga fall är lite lugnare, handlade mycket om att rensa upp efter vårens kaos, samtidigt som jag blev gravid och inte mådde vidare bra. Till slut började jag känna av de tecken som jag hade innan min första sjukskrivning, jag grät, hade hjärtklappning, kunde inte sova, svårt att koncentrera mig etc och i oktober blev jag sjukskriven igen, denna gång av läkaren på Mödravårdscentralen. Efter sjukskrivningen valde jag att plocka ut både föräldraledighet och semesterdagar och sen dess har jag inte arbetat. Och nu är barn nummer två här.

Jag märkte dock en stor skillnad denna sjukskrivning mot förra. Dels så hann det inte gå lika långt denna gång, så återgången har varit snabbare, men framförallt så har jag inte en enda gång anklagat mig själv. Alla de tårar, alla de anklagelser och allt det dåliga samvete som jag förra gången hade för att jag var så dålig och att jag inte klarar tempot och livet när alla andra gör det, det har jag inte haft denna gång. Jag kan anklaga mig själv och jag kan anklaga min arbetsgivare, men vad hjälper det? Det är bara att försöka ta lärdom, acceptera och gå vidare.

 

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.

Två år med utmattning, del 1

Det har gått två år sen livet förändrades. Två år sedan jag satt på Max Hamburgare, efter första besöket hos företagshälsovården, med tårarna rinnande och skickade ett sms till min pappa: ”Jag har blivit sjukskriven för utmattningsdepression”.

Det var som en overklig dröm. Jag hade fram till dess i princip aldrig varit i kontakt med sjukvården, annat än i olika samband med sonen. Tanken att kontakta sjukvården var väldigt främmande för mig, dels ville jag klara mig själv men också att jag kände mig fånig över att ”störa” läkare för att jag var helt slut och bara grät. Det är väl ingen sjukdom?!
Så en dag när jag lämnat min son på förskolan så råkade jag överhöra en annan mamma som fick ett samtal från vårdcentralen. Hon berättade att hon var så ledsen, så trött och att hon tänkte att det kanske vore bra om hon fick prata med någon. Först då slog det mig att det kanske jag också kan göra. Även om jag då inte tyckte att det var en sjukdom, så insåg jag att ständigt vara trött och att ständigt gråta, på jobbet, på väg från jobbet, på gymmet etc inte var normalt. Men framförallt var det tanken på min son som fick mig att kontakta sjukvården. Jag orkade inte vara den mamma jag ville till honom, jag var irriterad och trött och det gick ut över honom och allt han gjorde var att vara en glad och aktiv kille. Och att torka tårarna varje eftermiddag och lägga på en glad mask, innan jag öppnade grindarna för att hämta honom på förskolan, det insåg även jag i det skick jag var, att det inte var hållbart.
Så jag hörde av mig till företagshälsovården och fick komma in redan dagen därpå.

Jag trodde när jag gick dit att jag kanske kunde få vara hemma några dagar, att jag bara behövde vila lite. Att jag fortfarande, två år senare, inte är helt återställd, hade jag aldrig trott då.

När jag satt där hos läkaren och bara grät och grät och grät så var det en sån otrolig lättnad att höra honom säga: ”Men Denice, så här kan vi ju inte ha det.” Och ”Även om det inte känns så nu, så kommer vi lösa det här. Du kommer må bra igen, jag lovar”.

Jag gick därifrån och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Vad innebar det här? Utmattningssyndrom? Utmattningsdepression? Vad är det? Jag blev i första skedet sjukskriven i två veckor och tänkte då att jaja, efter det kan jag börja jobba igen. Så fel jag hade.

Det här var en torsdag och efter att ha legat i soffan och i princip gråtit hela fredagen bestämde jag mig för att på lördagen ta en time-out, åka in till stan, gå på bio och sova på hotell. Lugn och ro och miljöombyte. Tyvärr var det lite för sent för det.
Jag satt där på bion, Fifty Shades of Grey, och kände mig ganska fånig. Det är väl inget fel på mig, här sitter ju jag helt vanligt och tittat på film. Vad pinsamt! Tänk om någon ser mig!
Efter filmen gick jag ett par hundra meter till Hemköp för att handla middag. Väl där så var det som att bli klubbad i huvudet. All energi försvann och jag trodde inte att jag skulle klara av att ta mig till hotellet. Det gjorde jag och väl på mitt rum så däckade jag. Jag sov och jag var halvvaken i någon dvala. Efter många timmar på morgonen så lyckades jag ändå släpa mig till frukostbuffén. Frukostbuffé är för mig himmelriket på jorden, jag skulle kunna leva på frukost, men den här gången fick jag knappt i mig en halv smörgås sen var jag tvungen att gå tillbaka och lägga mig igen.
Till slut var det dags att checka ut och jag inbillade mig fortfarande att jag skulle kunna stanna på vägen hem och handla. Affären låg ju ändå på vägen. Efter att med stor möda lyckats släpa mig till tunnelbanan några hundra meter bort insåg jag med ens hur illa det faktiskt var ställt.

Och jag skämdes över insikten att jag inte ens skulle orka med en så vardaglig sak som att stanna och handla. Något jag i vanliga fall knappt reflekterade över, det var något som jag gjorde i förbigående.

Och jag var otroligt ledsen för det var då jag insåg att kroppen hade sagt ifrån. Huvudet hade sagt ifrån. Det här skulle inte gå över. Jag skulle inte må bra efter två veckor.

Under kommande blogginlägg kommer jag skriva om bakgrunden till att jag är där jag är idag. Hur jag gick från att vara en aktiv 30-åring med karriärfokus till en downshiftad kvinna med helt annat fokus och prioriteringar. Det blir för mycket att skriva om i ett inlägg, så fortsättning följer…

För fler uppdateringar, följ mig gärna på Instagram eller Facebook.