Våga vara hållbar

Det finns ingen som kan leva hållbart hela tiden. Som hela tiden kan göra rätt val. Våga göra dina val!

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om det här, men jag tänker fortsätta påminna om det om och om igen:

Var inte oroliga för att ta ett steg mot hållbarhet av rädsla för att det är ”fel” steg. Det går inte! Hållbarhet är ett sånt brett begrepp med så många olika perspektiv så det är nästan omöjligt att göra ”fel”.

Och bry er heller inte om vad andra tycker och tänker. Det finns en hel uppsjö människor som av någon oklar anledning gärna vill påpeka när man inte gör rätt. Strunta i de! Antingen har de ett annat perspektiv eller så är de avundsjuka på det ni gjort.

Så länge man försöker göra medvetna val, ur det perspektiv man valt, så går det inte att göra fel.

Så igår kväll när barnen somnade slängde jag mig i soffan, drack coca cola och åt de här chokladbitarna, som dessutom är styckpaketerade i plast. Varken miljövänligt, zero waste, ekologiskt eller bra för kropp eller plånbok. Men efter en lång vecka, där jag försökt att ta så många medvetna beslut jag kan, så är det här precis vad jag behöver för att ladda batterierna. Så även om valet vid en första anblick verkar vara ett ganska dåligt val, så är det för mig ett medvetet och hållbart beslut här och nu.

Så, med det exemplet vill jag summera den här texten. Ingen kan göra allting rätt, för det finns inget rätt eller fel inom hållbarhet. Så länge det känns bra i magen och man faktiskt försöker förändra och göra något, så är det förmodligen ett bra beslut!

Hållbarhet hållbar tillvaro medvetna val

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Hållbar livsstil – vad betyder det för mig?

Ett enklare liv, downshift, minimalism, eller slow living. Många begrepp berör samma ämne, att leva ett liv med fokus på det som ger energi och livskvalitet. Jag har valt att kalla det hållbar livsstil.

För mig innebär en hållbar livsstil ett liv där inte stress, krav och måsten, både från mig själv och andra, får styra. Jag vill inte heller leva ett liv där jag hela tiden väntar på något, som tex helgen, semester eller pension. Jag vill försöka ha ett liv med livskvalitet och livsglädje varje dag. Vissa dagar kanske mer, andra dagar mindre. Men att ha ett livsmönster där man lever i vänteläge långa perioder, för att sedan blomma ut och ”passa på” att göra allt man annars inte hinner/prioriterar när det är helg och semester, nej, det känns inte så kul.

Och det låter så enkelt och självklart, men tyvärr är verkligheten en annan. Att vilja ha en tillvaro med fokus på nuet och mina prioriteringar är inte alltid så som verkligheten ser ut och jag är ett av många bevis på det..

Jag har sprungit i ekorrhjulet, lyssnat för mycket på omgivningens krav och för lite på mig själv. Till slut gjorde stressen och kraven mig sjuk, utmattad. Där vill jag inte hamna igen. Stress, krav och måsten är inte under några omständigheter värda att bli sjuk för. Det finns ingen som tackar mig för att jag prioriterar bort mig själv eller blir sjuk. Det är bara jag som får lida.

Jag kommer skriva mer om mina tankar om hållbar livsstil under kommande dagar, men summa sumarum, jag vill vara den som sitter i förarsätet och styr mitt liv, inte ”någon annan”, Oavsett om vem ”ngn annan” är.

Hållbar livsstil minimalism downshift

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Att våga vara drivande

Jag har alltid haft ett starkt driv i mig. En vilja att lära mig mer, utforska mer, uppleva mer.

När den drivkraften fick felaktigt bränsle och kombinerades med annat dåligt, så blev resultatet inte så bra (utmattning). Så för att skydda mig tills jag blev starkare har jag de senaste åren mest lagt locket på.

Nu när jag börjat känna mig starkare, jag har blivit bättre på att kontrollera tröttheten, så kommer drivkraften tillbaka. Men tillsammans med den kommer också en rädsla. En rädsla att om jag börjar ge mig hän åt mina drivkrafter/ambitioner och drömmar så kanske jag inte kan kontrollera det, det blir för mycket och jag hamnar på ruta ett igen.

Så istället har jag blivit passiv och dragit mig tillbaka. Men passivitet passar inte mig, jag känner inte igen mig själv och blir nedstämd.

Nu har jag bestämt mig för att ge efter lite. Och den här boken som jag fick i födelsedagspresent känns som ett tecken på att det är dags nu.

Jag behöver inte bli som ngn av de här häftiga kvinnorna, men jag bör iaf sträva efter att bli mitt bästa jag och inte låta rädsla hindra mig.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Öppen och ärlig

Jag försöker vara ärlig i mina inlägg och berätta hur jag mår under den här resan jag är på. Det är inte lätt, att vara öppen och berätta hur jag känner är inte något naturligt för mig. Nej, det började jag med när jag blev sjukskriven för utmattning. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle kunna bli frisk om jag inte fick stöd utifrån, fick hjälp att sätta gränser och få veta att jag inte är ensam. Jag behöver ständigt bli påmind om det.

Första tiden när jag blev sjukskriven så skämdes jag. Skämdes för att jag blev sjukskriven för trötthet, är det ens en riktig sjukdom? Skämdes för att alla andra orkade men inte jag. Skämdes för att jag var svag när en del av mig föraktade svaghet. Jag gav (eller ger) mig också dåligt samvete för att jag inte orkar. För att jag ibland måste prioritera bort vissa evenemang, vissa människor och sådant som jag gärna hade gjort men inte orkar. Skäms för att jag känner mig ledsen/nedstämd. Ger mig själv dåligt samvete för att jag får tid för återhämtning men att det inte räcker, jag behöver mer.

Tack vare omgivningen, er inkluderat, har jag kommit väldigt långt med första biten. Jag skäms inte längre.

Däremot har jag fortfarande en lång väg att vandra när det gäller samvetet, men jag är iaf på vägen.

Idag dök det även upp ett minne från det här inlägget som jag skrev för två år sen, väldigt relaterat till dagens inlägg.

http://www.planbokssmart.se/2017/02/13/tva-ar-med-utmattning-del-1/

Me, myself and I

Jag skrev ett inlägg förra veckan om dåligt samvete och utifrån alla kommentarer så var det, tyvärr, många som kände igen sig.

Jag är ganska ok på att ge mig själv tid, problemet är dock att jag ger mig själv dåligt samvete för att jag ”borde” göra ngt annat. Till exempel så bokade jag tidigare i vintras en hotellnatt för att jag skulle ha inplanerad återhämtningstid, vilket jag förstod att jag skulle behöva när jag började jobba heltid igen.

Så ikväll är det dags. Bio, lugn och ro, en säng för mig själv och hotellfrukost.

Och ikväll tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag ger mig den här tiden! 💕🌸

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

”Hjälp! Hur lever vi hållbart som familj?”

Jag skriver ofta i mina inlägg att ”vi” gör si och så, men ärligt talat är det inte hela sanningen. Jag läser ibland om par och familjer där alla verkar vara synkade och med på samma bana men nja, vi är inte riktigt där.

Jag är oftast den drivande parten och min man går med på alla mina idéer så länge det inte blir dyrare, tar mer tid eller på något annat sätt blir krångligare.

Och det innebär ett par saker. Dels kan jag inte göra radikala förändringar, utan måste smyga in ett steg i taget. Det har dock visat sig vara ett lyckokast! Genom att göra små förändringar i taget så känns det inte som stora steg att ta och de blir snabbt en naturlig del av tillvaron och därmed en långsiktig förändring.

Om jag för några år sen sagt att ”från och med nu ska vi bara rengöra med naturliga ingredienser, byta ut massa engångsartiklar/förbrukningsvaror mot hållbara alternativ, rensa ut massa saker, plastbanta, kemikaliebanta, bara handla eko etc” så hade nog min man slagit bakut. Nu har många av de här stegen blivit naturliga.

Helt plötsligt kan man få frågan: ”Men här måste vi nog minimalisera lite?” eller ”Är det här verkligen det mest hållbara alternativet?” Då är man i hamn!

Men man får verkligen tänka på vilket steg man introducerar först, vad är viktigast?

Det negativa? Ja, resan mot ett hållbart liv går lite långsammare. Vi gör inte så stora steg som om jag själv hade bestämt. Tex hade jag gärna sett att vi försökt handla i förpackningsfria butiker, men eftersom att min man fortfarande ibland glömmer att ta med egna påsar till affären ist för att köpa plastpåsar så får vi skynda långsamt.

Man får räkna med att påminna ibland och försöka att inte bli frustrerad när man får påminna för femtielfte gången. Inte helt lätt.

Som med alla relationer så gäller det att hitta en balans som passar båda parter, även om en har ett större intresse/engagemang i ngn fråga. Ett långsiktigt hållbart förhållande.

Ständigt dåligt samvete

Då jag lämnade min förra arbetsplats med buller och bång (massor av tårar), blev sjukskriven, föräldraledig och har inte gått tillbaks igen (förutom för att hämta mina saker och lämna nycklar) tyckte min arbetsgivare att jag, i samband med att jag började jobba igen, skulle gå och träffa en terapeut.

Så igår hade jag mitt första samtal.

Vi pratade mycket om mitt ständiga dåliga samvete, som hindrar mig från att ge mig själv tid för återhämtning och egentid, trots att jag vet att det är vad jag skulle behöva för att må bra. Ist fyller jag den tid jag skulle kunna ha till återhämtning med saker jag tycker jag borde göra, eller, i de flesta fall, ger mig själv dåligt samvete för att jag är lat/dålig/etc som behöver tid för lugn och ro. ”Du har själv valt att jobba/att ha barn etc, skyll dig själv och härda ut” säger mitt dåliga samvete och elaka jag. Mitt logiska och snälla jag vet att om jag inte ger mig själv tid för återhämtning, så kommer jag må ännu sämre, vilket går ut över nära och kära.

Så som första övning efter dagens samtal fick jag lyssna på min magkänsla, som sa åt mig att gå och dricka choklad på Espresso house, ta det lugnt och reflektera, och inte lyssna på mitt andra jag som sa åt mig att passa på att åka och hämta sonen på förskolan så att maken skulle slippa, när jag ändå slutade jobba tidigt.

Jättesvårt men verkligen något jag måste jobba på. Jag vill ju jobba mindre än heltid, för att istället ge mer tid till barnen men också till mig själv. Än så länge, trots att jag jobbat med de här tankarna i flera år, har jag inte kommit så långt att jag ger den extra tiden till mig själv. Jag ger tiden till barnen, familjen och måsten och borden.

För även fast vi minimaliserat och rensat bort massor av aktiviteter, måsten, borden och krav, så verkar mitt elaka jag inte ha några problem att hitta fler sådana att fylla min återhämtningstid med.

Men jag fortsätter jobba vidare…

Vad jag vill ha och vad jag behöver

Jag går igenom Sthlm city och alla dess affärer varje dag och funderar mycket på konsumtion.

Jag har aldrig varit någon som gillar att shoppa, att åka och handla (om det inte är mat) ser jag som ett nödvändigt ont, inte som ett nöje. (Fast loppisar är nog ett undantag, de kan jag åka till för nöjes skull, mycket för att få inspiration till kommande pyssel). Även om jag shoppade mer för några år sen än vad jag gör nu, så har det aldrig varit i så stora mängder eller höga kostnader att jag sett det som ett problem. Ytterligare en anledning till att jag väljer medveten konsumtion framför köpstopp.

Vad jag ändå har märkt är att min inställning till vad jag vill ha och vad jag behöver har ändrats. Tidigare var dessa båda begrepp nästan samma sak. ”Jag vill ha något, då behöver jag väl det?” Nu är jag desto mer medveten om skillnaden. Ja, jag vill kanske ha något, men BEHÖVER jag det? Ofta är svaret nej och då får blir det inget köp. Men. Jag vill leva hållbart och långsiktigt och om jag alltid skulle tänka rent behovsmässigt så tror jag att det för mig skulle bli lite tråkigt (och kanske skapa en elefant i rummet genom att förstora känslan för saker jag vill ha, förbjuden frukt ni vet). För rent krasst, jag tycker om att känna mig fin och omge mig med fina saker och ibland betyder det att jag köper saker som boostar den känslan, trots att jag faktiskt inte behöver det. Men det är ok. Det blir inte så ofta att jag ser det som ett problem. (Och som en klok följare sa i ett annat inlägg i höstas, bara för att det är nytt för mig betyder inte att det är nyproducerat. Så den här ”onödiga” prylen kan och är, oftast inköpt på second hand). Men kontentan är att det numer finns en tydlig skillnad mellan vad jag vill ha och vad jag behöver som inte fanns förut.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Good Enough

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom så sa min terapeut till mig: ”Du behöver inte prestera 110% hela tiden, det räcker att vara lagom, Good enough”. De första gångerna han sa det till mig förstod jag ingenting, jag tyckte ärligt talat att han var dum i huvudet. Varför skulle jag nöja mig med ok när jag kunde göra mycket mer?

Men efter ett tag trillade poletten ner. Även om det går att göra mer, så är det inte en hållbar lösning i längden (vilket jag väldigt smärtsamt fick känna på).

Och precis så tänker jag kring en hållbar tillvaro och balansgången mellan miljö/ekonomi/livsstil.

Det kan lätt kännas övermäktigt. Vad spelar det för roll om jag börjar med sojamjölk när jag fortfarande äter ost? Och är det inte lite fånigt att bli stolt över att jag lyckats hitta en aktie att placera i när andra är på väg mot första miljonen? Och hur kan jag prata om hållbar livsstil när jag titt som tätt får små stressbryt?

Om jag hittar något som är bra ur ett perspektiv, så kanske det med stor sannolikhet sämre ur något annat.

Men jag tänker att det inte behöver vara 110% på alla områden, på en gång. Fokusera på det som känns viktigast för dig just nu, var glad över att du tagit det steget du tagit. Och bli inspirerad av andra, inte nedslagen. Livet är ingen tävling. Nästa steg kanske kommer senare, när det känns som ett naturligt steg och inte något övermäktigt hinder du måste prestera 110% för att nå. Var stolt över Good enough!