Ett hoppfullt år, men något skaver…

2019. Ett år då jag tror att de ljusa dagarna kommer vara fler än de mörka. Ett år som känns hoppfullt på det personliga planet, men det är något som skaver…

Vi har under senaste åren kämpat med en tuff familjesituationen. Den har under senaste tiden blivit lättare. Den är inte löst, men vi har kämpat med att hitta verktyg och förhållningssätt som passar oss. Hjälpmedel som kan ge oss den energi och ork vi behöver. Jag tror att vi är något på spåren. Iaf så har den senaste tiden varit mer harmonisk än på väldigt väldigt länge.

När jag träffade min psykolog första gången i januari sa han direkt att ”du vet redan hur du ska göra för att må bra, du måste bara kunna och våga använda kunskapen”. Och för första gången på länge så känns det nu som att jag har hittat en arbetsplats där jag faktiskt kan använda det jag lärt mig under de senaste åren. En plats jag kan anpassa utifrån mina behov, förutsättningar och den jag är nu, efter utmattningen. Nu måste jag bara fortsätta tro att det jag gör är rätt, hålla fast vid det och inte låta några elaka inre demoner (den ”duktiga prestationsprinsessan”) säga motsatsen.

Jag tror att 2019 kommer att bli ett bra år på det personliga planet. Jag tror att den där mörka tunneln har blivit ljusare. Men det är något som skaver.

Det är som en skarv i ögat. När man väl insett vidden av vår klimatkatastrof så går det inte att blunda för den. Man ser dess påverkningar överallt. Man vill skrika åt alla som inte förstår hur deras levnadssätt påverkar oss. Ungefär så beskrev DN:s kulturchef Björn Wiman känslan när man har förstått innebörden av klimatförändringarna. Som att hela livet blir påverkat. Det finns ett liv före insikten och ett liv efter.

Så har det verkligen varit för mig. Jag ser världen på ett helt annat sätt nu än för bara 6-12 månader sen. Men jag har inte gjort alla livsstilsförändringar senaste åren för att jag brinner för miljön. Eller klimatet, vår planet eller våra djur.
Min drivkraft är mer egoistisk än så. Jag brinner för mina barn och ofödda barnbarn, att kunna ge de en framtid. Som vi lever idag kommer vi inte kunna göra det.

Plånbokssmart i sin nuvarande form startade som ett sätt för mig att bearbeta min utmattning och hitta en livsstil där jag mår bra, efter många år av det motsatta. Det har varit en lång kamp, men tror jag att 2019 kommer att bli året då jag mår bättre än på väldigt länge. Förutsättningarna finns.

Men det finns något som skaver, något som gör att jag inte kan luta mig tillbaka och pusta ut.

Mina barns framtid.

Som världen ser ut idag är den långt ifrån tryggad. Kan jag med det här kontot påverka en enda människa att ta ett bättre val, både för sin egen skull, för andras skull och för planetens skull, så kommer jag fortsätta. I år kommer ännu mer fokus ligga på att göra hållbara val, som är bra för oss individer, vår ekonomi och vår miljö.
Jag hoppas vi kan göra många av de valen tillsammans.

Plånbokssmart

 

Jag vill inte ha saker, jag vill ha tid

De senaste två veckorna har vi vänt och vridit på pengar och ekonomi. Jag hoppas ni fått mycket inspiration och tips!

För mig är pengar det viktigaste medlet för att nå det jag vill ha. Och jag vill inte ha saker. Jag vill ha tid. Tid att leva. Tid att bara vara. Tid att tillbringa med min familj, mina vänner och mig själv.

Men tid kostar också pengar. Det kostar att leva och att arbeta mindre kostar i form av minskad arbetsinkomst och lön.
Genom att vara ekonomisk smart, göra en budget, dra ner på kostnader, prioritera bort onödiga utgifter, minska onödig konsumtion, använda rabatter och erbjudande samt spara för framtiden, så ger jag mig själv ekonomisk möjlighet att leva mitt liv med så mycket livskvalitet som möjligt, både nu och i framtiden.
För mig är att hitta en ekonomi i balans den ”enkla” delen, att hitta ett liv i balans där min köpta tid inte äts upp av annat än det jag vill, är en utmaning jag fortfarande jobbar hårt med!

I fredags arbetade jag min sista dag på heltid. Sedan årsskiftet, när jag började arbeta igen efter sjukskrivning och föräldraledighet, så har jag arbetat 100%. Och det var inget ekonomiskt beslut. Tvärtom. Anledningen kan väl inte kallas annat än ett experiment.

Jag ville bevisa något för mig själv.

De senaste åren har jag arbetat mindre än heltid, både på grund av frivilligt val men också på grund av utmattning. Nu när maken skulle vara hemma på föräldraledighet så ville jag se om jag klarade att arbeta 100%. Jag ville vara den som bestämde om jag arbetade mindre, inte tvingas göra det för att knoppen eller kroppen sa ifrån. Jag tyckte det kändes som en bra idé då. Vilket det såklart inte var.

Det är såna här korkade saker som gör att jag har svårt att hitta balansen i tillvaron på jobbet, vilket jag även skrev i inlägget om min utmattningsresa för 1,5 år sen. Jobbet är min akilleshäl. 

För av vilken anledningen var jag tvungen att ge min in på det här experimentet? Vad ville jag bevisa? För vem och var det verkligen nödvändigt? För det svar jag fått var det jag redan visste, tiden räcker inte till att göra det jag vill göra, leva i det tempo jag vill leva och det slutar bara med att jag blir stressad. Sen har även kroppen och knoppen sagt ifrån, men till mitt försvar så får säga att mitt nya jobb blev en mycket större utmaning än vad jag hade kunnat förutse. Men jag borde inte ens ha gjort ett försök, för att vara småbarnsmamma och att återhämta mig från utmattning är nog energislukande som det är.

Jag har vänt ut och in på mig de senaste åren så jag vet mycket väl hur jag fungerar vid det här laget. Sen låter jag ändå en liten del av mitt huvud, vi kan väl kalla henne prestationsprinsessan, bestämma. Så korkat. Så jag fortsätter med det som är min största utmaning. Inte att få en ekonomi i balans, utan att få ett liv i balans!

Under åren som gått sen jag för första gången blev sjukskriven för utmattning så har jag skrivit mycket om det på Instagram, men även en hel del på bloggen.

I nästa inlägg kommer jag att sammanfatta vad som hänt sen jag skrev min senaste sammanfattning i början av 2017 fram till nu.