Kampen för ett liv i balans…

Jag fortsätter på tema hållbarhet utifrån mitt föregående inlägg. Mitt fokus när det gäller hållbarhet är ett liv i balans. Ett liv som både ger och tar energi, men som så ofta som möjligt ger mer energi än det tar.

Ett liv där tiden räcker till. Där man inte behöver springa fram. Där fokus läggs på rätt saker. Där man prioriterar det som ger livskvalitet och skalar bort det som inte ger livskvalitet.

Jag har skrivit om det här många gånger. Om att jag började inse att det var så här jag ville leva när jag drabbades av utmattningssyndrom i mars 2015.

Jag har skrivit om alla förändringar jag gjort under åren. Försök att hitta tillbaka från utmattning. Rensat bort onödiga saker. Minimaliserat aktiviteter för att skapa mer tid. Jobbat mindre. Skaffat mer luft i tillvaron. Hur många av de här stegen lett till att jag lever mer miljövänligt och klimatsmart än för några år sen. Att det lett till att jag har mer över i plånboken, trots att jag i perioder haft väldigt låg inkomst. Och hur långt jag faktiskt har kommit.

Men det är svårt. Ibland blir jag frustrerad. För det kan låta så lätt på pappret att leva ”ett enklare liv”. Ett liv lite utanför samhällets norm. ”Det är väl inga problem? Det är väl bara att ta några beslut så är det klart?”

Så är det såklart inte. Det är inte lätt att hitta ett enklare liv, ett liv utanför ekorrhjulet.

Jag letar fortfarande efter mitt enklare liv. Jag försöker hitta rätt vägar, rätt saker att förändra för att komma så nära som möjligt.

De senaste åren har varit tuffa. Årets mentala berg- och dalbana börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Slut på energi. Färdig att ge upp.

Ibland kommer jag på mig själv med att se på mig själv ”på håll” som om jag tittar på en främling. En främling som ser helt vanlig ut. Lite trött kanske. Men lämnar och hämtar barnen från förskola. Ler och skrattar. Går till jobbet. Gör det hon ska. Tuffar på.
Insidan är en ständig kamp för att hitta energi att orka ta mig igenom dagarna. En energi som aldrig räcker till.

När jag blev sjukskriven för utmattning var en stor del av problemet att jag hade för mycket att göra. Efter de senaste årens minimalism/prioritera/förenkla så är inte mängden aktiviteter i tillvaron problemet. Jag tycker vi har luft som gör att livet kan levas i ett lugnare tempo. Visst, vi har fortfarande perioder varje dag som är stressiga, som när barnen ska till förskola och vi till jobbet, då mycket ska ske på samma gång. Och det finns alltid saker jag skulle vilja göra om jag hade oändligt med tid, men jag känner mig inte stressad för det jag prioriterar bort.

För att hitta energi började jag, när jag gick in i väggen första gången, att ta bort ännu fler aktiviteter, förenkla livet ytterligare när det är tuffare tider. Det hjälper inte där vi är nu. Nu behövs en annan lösning.

Problemet är att för stora områden i livet tar för mycket energi. I mitt fall min jobbsituation och en tuff familjesituation. Den energi som kommer in räcker inte för att täcka utflödet av energi. Och efter åren med utmattning finns inga reserver kvar.

Vi har försökt att hitta sätt som kan ge oss mer energi. Stunder av egentid. Men till min frustration har det inte räckt. När jag insåg det för en dryg månad sen så bröt jag ihop. Kände mig maktlös då jag inte riktigt vet vad lösningen är. Vad mer kan jag göra? Det behövs andra förändringar. Och vi behöver hjälp att hitta de förändringarna. Där någonstans står jag nu. Och trampar. Och kämpar. En process som går oändligt sakta. Som kommer fortsätta kräva mängder av energi innan flödet kan ändra riktning. Tills det har skett så är mitt huvudfokus att hålla mig flytande.

Det är en galen värld vi lever i. När jag först drabbades av utmattningssyndrom spenderade jag månader, kanske år, med att anklaga mig själv. ”Alla andra klarar det, varför gör inte jag det?” Nu gör jag inte längre det, jag vet att det inte är sant. Jag har träffat så många människor som mår dåligt. Är stressade. Inte får livet att gå ihop. Eller stångar sig blodiga för att få livet att gå ihop. Som drabbats av psykisk ohälsa, stressrelaterade sjukdomar eller andra symptom pga. vår ohållbara värld.

Vetskapen om att jag inte är ensam har hjälpt mig, men gör mig också arg och ledsen. Hur ska vi orka rädda planeten till våra framtida generationer när vi knappt orkar med vår vardag? Hur ska vi hinna inse vilken vacker värld vi håller på att förstöra när vi springer så fort att vi inte ser?

Och hur ska alla vi som mår dåligt här och nu, få chans att må bättre när vi fortfarande på något sätt står utanför samhällets normer? Trots att vi är så många?

När kommer samhället inse vilken kraft det finns i att ha människor som vill annorlunda? Som har olika behov? Olika förutsättningar? Olika styrkor?
Inse vilken fantastisk möjlighet det är och inte bara se det jobbiga i att ngn faller utanför ramen.

Hur mycket tid är sakerna värda?

Hur mycket tid är sakerna värda?

Har ni funderat på gårdagens inlägg? Är det svårt att stå emot shoppingsuget? Då kanske det här kan vara ett sätt att tänka som ytterligare motiverar er att tänka på medveten och hållbar konsumtion, nämligen att fundera livsstilsbudget. Var är vår tid värd?

Vi har alla lika många timmar på ett dygn. X av de timmarna använder vi för att jobba och betala vår livsstil. Men har vi en livsstil i balans? Är det pris, den tid, vi betalar värd det värde, i form av livskvalité, som vår livsstil ger eller kan vi göra annorlunda?
Fundera på det en stund.

Om ni kommer fram till att balansen mellan priset, tiden, ni betalar och värdet av livsstilen ni får är i obalans finns en del följdfrågor att ställa sig.

Behöver jag betala priset, tiden, jag lägger ner? Kanske kan jag betala mindre genom att se över vad jag betalar för. Ger mig konsumtion, bil, båt, hus etc den livskvalitet att de är värda priset/tiden? Utifrån det pris, den tid, jag betalar finns det andra ”saker” (kan ju vara både saker eller tex tid) som ger mer livskvalitet? Eller kanske är det så att jag betalar för mycket i form av tid mot vad jag faktiskt behöver? Kanske har du en billig livsstil som inte kräver att du lägger in ett pris i form av heltidsjobb?

Och det jobb du gör, den tid du lägger ner, får du betalt vad det är värt? I många yrken är vi tyvärr låsta vid en viss lönesättning, men i de fall man har ett jobb där lönen går att påverka, kan du få mer betalt för tiden du lägger ner? Kanske behöver du då inte betala ett så högt pris i form av tid för bibehållen livsstil?

Det finns många fler frågor att ställa sig och inget rätt eller fel, men jag tror att det är viktigt att stanna upp och se över att det pris man betalar, i form av sin tid, ger det värde man vill ha och behöver.


Min minimalistiska resa

— Inlägget innehåller annonslänkar från Bokus —

Det har blivit ganska populärt på att rensa ut saker. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om min minimalistiska resa, varför jag började rensa ut, vad jag startat med, lite boktips och lärdomar på vägen.

Det här inlägget är sammanfattning av en livesändning som jag tidigare på morgonen hade på Plånbokssmart Instagram

För tre år sen drabbades jag av utmattningssyndrom och insåg då att jag måste ändra om i mitt liv. Jag förstod att jag behövde minimalisera både aktiviteter, människor och saker.

Aktiviteter och människor var det mest uppenbara och det jag började med. Det kan vara det mest svåra men för mig var det så självklart. Jag hade inte tiden att hinna med allt, så jag behövde fokusera på det som var viktigt och som gav mig livsenergi. Och istället för att dela min tid med tio personer så kunde jag istället fokusera och lägga samma tid på tre-fyra personer och på så sätt fördjupa kontakten med de, vilket gav mig massor av livskvalitet och gjorde att allt kändes rätt.

Sakerna var det sista jag började rensa ut. När jag var hemma och var sjukskriven, så försökte jag hitta alla sätt jag kunde för att få och bygga upp energi igen. När jag satt där hemma i soffan så kände jag att många av de saker som vi hade bara sög ut energi. Och då ska jag väl tillägga att vi aldrig varit ett hem fyllt av massor med grejer, men det är inte mängden saker som räknas, utan energin de ger eller tar.
Så jag började rensa ut. Gå igenom i princip varenda låda och skrymsle vi hade hemma. Jag har sålt, skänkt och slängt massor av saker. Inga saker har varit säkra. Dagböcker har slängts. Böcker getts bort. Kläder, prydnadssaker och alla möjliga grejer har rensats ut.

Jag började rensa ut utifrån en magkänsla, en känsla av att jag fick mer och mer energi ju fler saker som rensades ut. När jag hållit på ett tag började jag läsa lite böcker i ämnet, vilket jag i början inte klarade av på grund av min utmattning. Och då insåg jag att det fanns ett begrepp, en rörelse, som kallades minimalism. När jag började tyckte jag inte att det fanns så många bra böcker. De flesta var på engelska och många fokuserade på feng shui och för mig som är/var en rutig ekonom så blev det här lite… flummigt. Sen hittade jag böckerna av the Minimalists och även deras dokumentär (som finns/har funnits på Netflix och säkert även Youtube) och då var det mycket som föll på plats.

I höstas släppte även de svenska Minimalisterna sin bok Prylbanta och jag ska erkänna att jag inte har läst den, men jag följer deras konto på Instagram så jag är ganska säker på att den är läsvärd.

En annan fråga jag ofta får är om jag använder mig av Kon Mari metoden.
För er som inte är bekant med denna så är Kon Mari en utrensnings/organisations metod av japanska Marie Kondo som blivit väldigt populär världen över. Svaret är nej, jag använder inte hennes metod. Jag har läst ett par böcker av henne, men när jag började rensa ut gjorde jag det på magkänsla och vad som kändes rätt för dagen. Eftersom att jag gjorde rensade ut som ett sätt att ta mig ur utmattning så var jag livrädd för att få nya krav och regler att följa och har därför inte följt någon speciell teknik.

Jag känner inte att jag är färdig, det här är en pågående process som pågår samtidigt som livet förändras och prioriteringar ändras, så jag hittar ständigt nya saker att rensa ut. Däremot så kan jag känna mig tillfreds med hur vi har det. Vi har säkert mängder med onödiga saker, men var sak har sin plats och allt är organiserat så att det ska vara lätt att hitta, så då känner jag inte att det spelar så stor roll att vi har ett antal för många av samma sak. Alla saker bor där de ska bo och då ser jag ingen anledning att rensa ut bara för minimaliserandets skull.

Att rensa ut och minimalisera är en process blev ganska tydlig för några veckor sen, när jag tog upp en låda ur förrådet som var en låda med saker vi absolut ville ha kvar när vi började rensa ut för tre år sen. När jag öppnade den idag hittade jag ett par bokstöd.
Det är väldigt märkligt att vi som tidigt rensade ut de flesta av våra böcker, vi har numer bara fotoböcker och barnböcker kvar och den enda bokhylla vi har är en hylla i dotterns rum som vi använder till leksaker, tyckte att ett par bokstöd, ett par väldigt fula bokstöd dessutom, var värda att spara. Hur gick det till? Jag vet inte, men det är en bra påminnelse om hur livet och prioriteringar förändras.

Minimalism