Utmaning – bli bättre på aktier

En av mina tre utmaningar i år är att styra upp och bli bättre på aktier. Sakta men säkert är jag igång.

Jag började bygga en portfölj förra året men hade ingen riktig struktur, så nu har jag gått igenom befintligt innehav och lagt upp en plan för framtiden. Några aktieinnehav ska säljas och bytas ut mot några andra. Men steg för steg. Tanken är att bygga en portfölj som ”sköter sig själv” där jag inte behöver vara speciellt aktiv, därför satsar jag på en blandning av investmentbolag, utdelningsbolag och stabila bolag. Alla måste dock vara inom branscher jag känner till och är intresserad av, så som bank och livsmedel.

Avanza har en väldigt pedagogisk hemsida där man kan få en hel del tips, inspiration och framförallt bra information om olika bolag.

Är det några fler som kommit igång med aktieutmaningen?

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Instagram

Vad jag vill ha och vad jag behöver

Jag går igenom Sthlm city och alla dess affärer varje dag och funderar mycket på konsumtion.

Jag har aldrig varit någon som gillar att shoppa, att åka och handla (om det inte är mat) ser jag som ett nödvändigt ont, inte som ett nöje. (Fast loppisar är nog ett undantag, de kan jag åka till för nöjes skull, mycket för att få inspiration till kommande pyssel). Även om jag shoppade mer för några år sen än vad jag gör nu, så har det aldrig varit i så stora mängder eller höga kostnader att jag sett det som ett problem. Ytterligare en anledning till att jag väljer medveten konsumtion framför köpstopp.

Vad jag ändå har märkt är att min inställning till vad jag vill ha och vad jag behöver har ändrats. Tidigare var dessa båda begrepp nästan samma sak. ”Jag vill ha något, då behöver jag väl det?” Nu är jag desto mer medveten om skillnaden. Ja, jag vill kanske ha något, men BEHÖVER jag det? Ofta är svaret nej och då får blir det inget köp. Men. Jag vill leva hållbart och långsiktigt och om jag alltid skulle tänka rent behovsmässigt så tror jag att det för mig skulle bli lite tråkigt (och kanske skapa en elefant i rummet genom att förstora känslan för saker jag vill ha, förbjuden frukt ni vet). För rent krasst, jag tycker om att känna mig fin och omge mig med fina saker och ibland betyder det att jag köper saker som boostar den känslan, trots att jag faktiskt inte behöver det. Men det är ok. Det blir inte så ofta att jag ser det som ett problem. (Och som en klok följare sa i ett annat inlägg i höstas, bara för att det är nytt för mig betyder inte att det är nyproducerat. Så den här ”onödiga” prylen kan och är, oftast inköpt på second hand). Men kontentan är att det numer finns en tydlig skillnad mellan vad jag vill ha och vad jag behöver som inte fanns förut.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Zero waste

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Avfallstrappan är bra att ha i bakhuvudet när man försöker minska sin påverkan på miljön genom olika typer av avfall men framförallt de första stegen är också ett sätt att tänka mer medvetet kring sin konsumtion.

Behöver jag överhuvudtaget X?

Behöver jag X så här mycket/ofta?

Behöver jag köpa X eller kan jag använda det jag har hemma?

– – –

De här R-orden är något som jag tänkt väldigt mycket på de senaste åren och gjort många åtgärder kring och fler lär det bli med tanke på min zero waste utmaning! 😊

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Att umgås med liten budget

En frågeställning som jag ofta sett dyka upp i olika texter om downshifting och att leva på liten budget är hur man kombinerar det med sitt sociala liv. Igår fyllde jag år och jag började fundera på minnesvärda födelsedagsfester jag haft. En av de mest lyckade var min 30-årsfest, som inte var planerad som en budgetfest, men som blev det.

Här i Stockholm är avstånd ofta ett problem, jag och många av mina vänner bor i samma stad men på olika sidor så det är ofta enklast att mötas någonstans på mitten, vilket i sin tur betyder restaurang eller café. Vilket kostar pengar.
Sociala medier och matlagningsprogram gör också sitt till, att bjuda på ”köttbullar och makaroner” känns snålt och har man varken tid, energi eller pengar att laga storslagna trerättersmiddagar så är det lätt hänt att middagen inte blir av alls.
Hur löser man det?

Låt oss börja med den lyckade 30-årsfesten.

Då hade jag inte hamnat i utmattningssyndrom, inte skalat ner mitt liv, men däremot var jag gravid och varken ville eller orkade lägga för mycket energi på festplanerande. Så jag bestämde mig för knytkalas. Istället för presenter så fick alla gäster ta med sig något ätbart. Jag ville inte styra vad gästerna skulle ha med sig, dels för att göra det så enkelt som möjligt för mig, men framförallt för att låta gästerna göra det de är bäst på. Skulle det bli en middag med bara efterrätter, eller bara en massa pajer, så fick det väl bli så! En kväll utan allt från kostcirkeln klarar man nog. Själv hade jag gjort några basrätter, så att det åtminstone skulle finnas lite middagsmat.
Och det blev perfekt! Alla hade med sig olika saker och det var så roligt att se den buffé som bullades upp framför våra ögon. Det blev också ett naturligt samtalsämne för de gäster som inte kände varandra sedan tidigare, ”Vad hade du med dig?”
Min tanke med festen var inte att det skulle bli någon budgetfest, utan att jag i en tid när jag var ganska trött ändå skulle kunna samla mina vänner och fira min födelsedag. Och trots att festen blev ganska billig, tror jag inte att någon uppfattade den som snål eller budgetaktig.

De bästa träffarna är de som blir av.

Ibland brukar jag och en kompis träffas med våra barn efter förskolan och äta middag. Då är det ”makaroner och köttbullar” som gäller. Eller iaf den typen av mat. Och vet ni vad, jag kommer sällan ihåg vad vi ätit, men jag kommer ihåg känslan av att slippa laga mat själv, att få komma hem till någon annan mitt i veckan och bara vara lite… (Så mycket nu det går med en treåring!)

En tanke som slog mig igår när jag satt och funderade på det här med sociala aktiviteter var att jag sen jag ”gick in i väggen” och fått både mindre energi och mindre inkomst aldrig har umgåtts så mycket med andra människor som jag gjort de senaste åren. Faktiskt umgåtts. I kvantitet så har jag färre vänner nu och varje kväll är inte uppbokad, men i kvalitet så träffar jag de vänner jag har oftare än någonsin. Och det här är människor som känner mig utan och innan, de har varit med mig i både mot- och medgångar. För de kan jag bjuda på ”köttbullar och makaroner”. Vi kan träffas mitt i stan, men inte nödvändigtvis på ett café eller restaurang, utan lika gärna med picknick i en park.

Att knyta ihop säcken i det här inlägget har varit svårt. Jag har skrivit och raderat. Att minska stress och påverkan på ekonomi genom att minska sin umgängeskrets känns som ett konstigt spartips.
Poängen är väl ungefär densamma som i mitt förra inlägg. Alla måste själv välja vad de vill lägga pengar och energi på. Man kan inte både behålla kakan och äta den. Älskar man att gå på restaurang och eller bjuda på fantastiska middagar hemma, då ska man såklart fortsätta prioritera det. Men känner man sig stressad över situationen, så kanske man istället för att försöka släta över problemet med att bara beställa in vatten och en förrätt eller ha ångest i flera veckor över att bjuda tillbaka på en hemmamiddag, ska fundera över en mer långsiktig lösning.

Sedan jag verkligen satt mig ner och funderat på vad som är viktigt för mig när det gäller att umgås med vänner, så har frågan om pengar aldrig ens varit ett problem. Men jag har fått ta några tuffa beslut. Det har gjort ont.
Nu har blivit en icke-fråga. Ibland blir det hemmamiddag, ibland blir det picknick, ibland blir det restaurang. Men vi löser det, mina vänner och jag.

Enklaste kalastipset, muffins och tillbehörsbuffé.

Tid eller pengar?

Tid är pengar. Eller det kanske snarare är det en fråga, tid eller pengar? För många av oss är tid och pengar två resurser som är begränsade. Har man inte passiva inkomster, så behöver man i de flesta fall byta det ena mot det andra. Men hur väljer man?

Innan jag drabbades av utmattningssyndrom för två år sedan hade jag inte lärt mig hur viktigt det var att prioritera den tid jag hade. Jag reflekterade inte över vad jag gjorde med min tid. Jag körde på. Jobbade 100% och mer, stressade som en galning på jobbet och gick hem till min 1-åriga son och försökte vara en bra mamma till honom. Och så tillkom alla vardagsbestyr och att vara en hemmafixare. Städa. Handla. Tvätta. Laga mat. Umgås med vänner. Ha ett fint hem att visa upp.

Sen kom kraschen och jag fick lära mig den hårda vägen att börja prioritera. Och välja. Och det gäller även när det kommer till att spara pengar.

Jag valde att byta pengar mot tid genom att gå ner i arbetstid. Vilket innebär en mindre budget. Men för att inte tiden ska ätas upp av saker som ska göras, så måste jag fortsätta prioritera mellan vilka saker jag väljer att lägga pengar på och vilka saker jag väljer att lägga tid på.
Om allt bara handlade om pengar så skulle jag baka allt mitt bröd själv. Odla mina egna grönsaker. Gå till affären och storhandla. Alltid städa hemma själv. Och så vidare. Men jag valde inte att gå ner i arbetstid för att frigöra tid till att lägga på saker som jag måste göra, utan på saker som jag vill göra.

Ibland måste man välja mellan att spara tid och att spara pengar.

Jag väljer därför inte alltid det billigaste alternativet. Jag försöker prioritera och välja mellan tid och pengar. ”Ok, om jag gör X, så har jag inte råd att göra Y, men däremot sparar jag Z med tid som jag kan lägga på något annat”. Ibland är det värt att betala mer för X och att offra Y för att få mer tid, ibland inte.

Det innebär att vi ibland anlitar städhjälp. Att vi handlar mat online med hemkörning fast det kanske är billigare att själv gå till butiken och storhandla. Att jag väldigt ofta handlar i närbutiken fast den är ganska dyr. Att jag inte åker runt till olika butiker för att hitta den billigaste varan.
Men det betyder också att jag försöker göra saker själv när jag har energi och tid. Jag försöker baka och laga mat från grunden, hitta hemma-fixar lösningar som inte kostar för mycket, utnyttja erbjudanden, återbruka och pyssla, men när jag känner att det är värt det i förhållande till vilken tid det tar. Och det måste också ge energi tillbaka. Det ska vara roligt. Och det får ABSOLUT INTE bli ett stressmoment. Så fort jag känner att det börjar bli för mycket på min att-gör- lista så sätter jag mig ner och funderar: Ok, vad sparar jag i pengar på att göra det här själv? Vad skulle det kosta att göra det på ett annat sätt? Kan vi hitta de pengarna någon annanstans i budgeten? Kan vi prioritera bort eller prioritera om?

Poängen är att hitta saker som sparar pengar, men som inte tar tid. 

Och det är det här, mina vänner, som är så otroligt svårt. I teorin är det ganska lätt att bara plocka bort saker, men i praktiken? När man vill så mycket? ”Äsch, det är ju bara en liten grej, det tar inte så lång tid…” Men många bäckar små gäller även tid.

Till det här tillkommer såklart miljöaspekten. Ibland skulle det vara både billigare och mer tidsmässigt lönsamt att kanske åka direkt och köpa det man behöver, men hur bra är det för miljön? Ytterligare en faktor att ta hänsyn till. Och att fundera över. Jag försöker dock att inte se mig själv som en bov eller ge mig dåligt samvete för att jag inte i alla situationer tänker på miljön i första hand. Men jag försöker ha det i bakhuvudet och göra det så ofta det går.

Det är det här som är Plånbokssmart. Att hitta billiga alternativ, både sett till hur mycket tid och pengar det kostar. Det ska vara enkelt. Och det är inte alltid kronor och ören som räknas.

Ibland väljer jag bort att spara pengar mot att ha tid för att njuta av det här…