Min minimalistiska resa

— Inlägget innehåller annonslänkar från Bokus —

Det har blivit ganska populärt på att rensa ut saker. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om min minimalistiska resa, varför jag började rensa ut, vad jag startat med, lite boktips och lärdomar på vägen.

Det här inlägget är sammanfattning av en livesändning som jag tidigare på morgonen hade på Plånbokssmart Instagram

För tre år sen drabbades jag av utmattningssyndrom och insåg då att jag måste ändra om i mitt liv. Jag förstod att jag behövde minimalisera både aktiviteter, människor och saker.

Aktiviteter och människor var det mest uppenbara och det jag började med. Det kan vara det mest svåra men för mig var det så självklart. Jag hade inte tiden att hinna med allt, så jag behövde fokusera på det som var viktigt och som gav mig livsenergi. Och istället för att dela min tid med tio personer så kunde jag istället fokusera och lägga samma tid på tre-fyra personer och på så sätt fördjupa kontakten med de, vilket gav mig massor av livskvalitet och gjorde att allt kändes rätt.

Sakerna var det sista jag började rensa ut. När jag var hemma och var sjukskriven, så försökte jag hitta alla sätt jag kunde för att få och bygga upp energi igen. När jag satt där hemma i soffan så kände jag att många av de saker som vi hade bara sög ut energi. Och då ska jag väl tillägga att vi aldrig varit ett hem fyllt av massor med grejer, men det är inte mängden saker som räknas, utan energin de ger eller tar.
Så jag började rensa ut. Gå igenom i princip varenda låda och skrymsle vi hade hemma. Jag har sålt, skänkt och slängt massor av saker. Inga saker har varit säkra. Dagböcker har slängts. Böcker getts bort. Kläder, prydnadssaker och alla möjliga grejer har rensats ut.

Jag började rensa ut utifrån en magkänsla, en känsla av att jag fick mer och mer energi ju fler saker som rensades ut. När jag hållit på ett tag började jag läsa lite böcker i ämnet, vilket jag i början inte klarade av på grund av min utmattning. Och då insåg jag att det fanns ett begrepp, en rörelse, som kallades minimalism. När jag började tyckte jag inte att det fanns så många bra böcker. De flesta var på engelska och många fokuserade på feng shui och för mig som är/var en rutig ekonom så blev det här lite… flummigt. Sen hittade jag böckerna av the Minimalists och även deras dokumentär (som finns/har funnits på Netflix och säkert även Youtube) och då var det mycket som föll på plats.

I höstas släppte även de svenska Minimalisterna sin bok Prylbanta och jag ska erkänna att jag inte har läst den, men jag följer deras konto på Instagram så jag är ganska säker på att den är läsvärd.

En annan fråga jag ofta får är om jag använder mig av Kon Mari metoden.
För er som inte är bekant med denna så är Kon Mari en utrensnings/organisations metod av japanska Marie Kondo som blivit väldigt populär världen över. Svaret är nej, jag använder inte hennes metod. Jag har läst ett par böcker av henne, men när jag började rensa ut gjorde jag det på magkänsla och vad som kändes rätt för dagen. Eftersom att jag gjorde rensade ut som ett sätt att ta mig ur utmattning så var jag livrädd för att få nya krav och regler att följa och har därför inte följt någon speciell teknik.

Jag känner inte att jag är färdig, det här är en pågående process som pågår samtidigt som livet förändras och prioriteringar ändras, så jag hittar ständigt nya saker att rensa ut. Däremot så kan jag känna mig tillfreds med hur vi har det. Vi har säkert mängder med onödiga saker, men var sak har sin plats och allt är organiserat så att det ska vara lätt att hitta, så då känner jag inte att det spelar så stor roll att vi har ett antal för många av samma sak. Alla saker bor där de ska bo och då ser jag ingen anledning att rensa ut bara för minimaliserandets skull.

Att rensa ut och minimalisera är en process blev ganska tydlig för några veckor sen, när jag tog upp en låda ur förrådet som var en låda med saker vi absolut ville ha kvar när vi började rensa ut för tre år sen. När jag öppnade den idag hittade jag ett par bokstöd.
Det är väldigt märkligt att vi som tidigt rensade ut de flesta av våra böcker, vi har numer bara fotoböcker och barnböcker kvar och den enda bokhylla vi har är en hylla i dotterns rum som vi använder till leksaker, tyckte att ett par bokstöd, ett par väldigt fula bokstöd dessutom, var värda att spara. Hur gick det till? Jag vet inte, men det är en bra påminnelse om hur livet och prioriteringar förändras.

Minimalism

”Hjälp! Hur lever vi hållbart som familj?”

Jag skriver ofta i mina inlägg att ”vi” gör si och så, men ärligt talat är det inte hela sanningen. Jag läser ibland om par och familjer där alla verkar vara synkade och med på samma bana men nja, vi är inte riktigt där.

Jag är oftast den drivande parten och min man går med på alla mina idéer så länge det inte blir dyrare, tar mer tid eller på något annat sätt blir krångligare.

Och det innebär ett par saker. Dels kan jag inte göra radikala förändringar, utan måste smyga in ett steg i taget. Det har dock visat sig vara ett lyckokast! Genom att göra små förändringar i taget så känns det inte som stora steg att ta och de blir snabbt en naturlig del av tillvaron och därmed en långsiktig förändring.

Om jag för några år sen sagt att ”från och med nu ska vi bara rengöra med naturliga ingredienser, byta ut massa engångsartiklar/förbrukningsvaror mot hållbara alternativ, rensa ut massa saker, plastbanta, kemikaliebanta, bara handla eko etc” så hade nog min man slagit bakut. Nu har många av de här stegen blivit naturliga.

Helt plötsligt kan man få frågan: ”Men här måste vi nog minimalisera lite?” eller ”Är det här verkligen det mest hållbara alternativet?” Då är man i hamn!

Men man får verkligen tänka på vilket steg man introducerar först, vad är viktigast?

Det negativa? Ja, resan mot ett hållbart liv går lite långsammare. Vi gör inte så stora steg som om jag själv hade bestämt. Tex hade jag gärna sett att vi försökt handla i förpackningsfria butiker, men eftersom att min man fortfarande ibland glömmer att ta med egna påsar till affären ist för att köpa plastpåsar så får vi skynda långsamt.

Man får räkna med att påminna ibland och försöka att inte bli frustrerad när man får påminna för femtielfte gången. Inte helt lätt.

Som med alla relationer så gäller det att hitta en balans som passar båda parter, även om en har ett större intresse/engagemang i ngn fråga. Ett långsiktigt hållbart förhållande.