Good Enough

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom så sa min terapeut till mig: ”Du behöver inte prestera 110% hela tiden, det räcker att vara lagom, Good enough”. De första gångerna han sa det till mig förstod jag ingenting, jag tyckte ärligt talat att han var dum i huvudet. Varför skulle jag nöja mig med ok när jag kunde göra mycket mer?

Men efter ett tag trillade poletten ner. Även om det går att göra mer, så är det inte en hållbar lösning i längden (vilket jag väldigt smärtsamt fick känna på).

Och precis så tänker jag kring en hållbar tillvaro och balansgången mellan miljö/ekonomi/livsstil.

Det kan lätt kännas övermäktigt. Vad spelar det för roll om jag börjar med sojamjölk när jag fortfarande äter ost? Och är det inte lite fånigt att bli stolt över att jag lyckats hitta en aktie att placera i när andra är på väg mot första miljonen? Och hur kan jag prata om hållbar livsstil när jag titt som tätt får små stressbryt?

Om jag hittar något som är bra ur ett perspektiv, så kanske det med stor sannolikhet sämre ur något annat.

Men jag tänker att det inte behöver vara 110% på alla områden, på en gång. Fokusera på det som känns viktigast för dig just nu, var glad över att du tagit det steget du tagit. Och bli inspirerad av andra, inte nedslagen. Livet är ingen tävling. Nästa steg kanske kommer senare, när det känns som ett naturligt steg och inte något övermäktigt hinder du måste prestera 110% för att nå. Var stolt över Good enough!

Snål eller ekonomisk – två sidor av samma mynt?

För mig är det en tydlig gräns mellan att vara ekonomisk och snål (även om gränsen ibland kan vara hårfin).

Vad är skillnaden? För mig är det ekonomiskt att lägga pengar på det som ger mig energi och livskvalitet och så lite pengar som möjligt på det som inte ger energi och livskvalitet. Vad som ger livskvalitet varierar såklart från person till person, det kan vara små saker i vardagen eller ett långsiktigt mål.

Snålhet handlar för mig å andra sidan om att spara in på allt, utan att någon gång unna sig något. Att spara för att lägga på hög helt enkelt.

Ibland får jag höra att ”jag sparar inte för jag vill leva i nuet”. Då tror jag att man är mer inne på snålhet än ekonomiskt tänk.

Ett exempel. Om jag snålar hela livet för att gå i pension när jag är 50 år och sen dör vid 49 års ålder och aldrig hinner njuta av guldet, då känns ju sparandet ganska bortkastat.

Lyckas jag ist hitta en kombination där jag både kan spara till det långsiktiga målet (kanske måste jag jobba några år till innan jag kan gå i pension, men det kanske inte gör så mycket då jag ändå lever ett liv med livskvalitet) och dör innan jag hinner njuta av det långsiktiga målet, så är det tråkigt men å andra sidan har man levt med livskvalitet fram till dess.

Så att vara ekonomisk innebär för mig att både äta kakan och ha den kvar (dvs leva både i nuet och för framtiden).

En brasklapp dock: man måste verkligen sätta sig ner och fundera på vilka saker som ger livskvalitet och energi. För ska man ha råd att både äta kakan och ha den kvar, måste man prioritera lite (eller ganska mycket). Men det som ger livskvalitet behöver å andra sidan inte kosta pengar…

När drömmen blir en annan…

Vi sparade till en drömresa till New Zealand, men valde i sista stund att ändra våra planer för att istället stanna hemma. Om vårt beslut handlar dagens blogginlägg.

När sonen föddes för snart fyra år sedan började en dröm om att åka på en långresa till New Zealand att gro. Valet av New Zealand var enkelt, både jag och maken är inbitna Sagan om Ringen-fans och vi ville själva uppleva den fantastiska natur som vi sett i filmerna. Vi startade ett drömsparkonto och tanken var att resa iväg när barn nummer två kom, då vi i och med det inte skulle möta några hinder med att ta lång ledighet tillsammans.

Vi sparade och sparade, varenda extra krona gick in på kontot och det växte sakta men säkert. Sen fick vi veta att vårt efterlängtade barn nummer två skulle komma och vi började planera lite mer, resan skulle äntligen bli av.

När vi en dag satte oss ner för att planera inför föräldraledigheten, göra budget, räkna på hur mycket vi skulle kunna vara hemma tillsammans, hur mycket vi VILLE vara hemma tillsammans och hur många dagar från Försäkringskassan vi skulle behöva ta ut, så började vi snegla på det där kontot med namnet New Zealand.

En tanke började gro. Var det verkligen fortfarande vår dröm att åka till New Zealand? Visst, vi vill gärna uppleva naturen och någon dag vore det fantastiskt att få åka dit, men ville vi göra det nu? Och skulle det vara värt pengarna?

Vi började fundera och insåg att för de pengar som vi sparat ihop så skulle vi kunna få flygbiljetter tur och retur för hela familjen och kanske boende för en del av tiden i New Zealand. MEN. Skulle vi istället välja att lägga pengarna på hemmatid, så skulle det kunna bekosta att maken arbetade 80% under våren, vi skulle hela familjen kunna vara hemma tre månader tillsammans och det skulle även räcka till en semesterresa i Europa.

Valet kändes mer och mer självklart.

Jag hade såklart berättat om vår dröm för kollegor och vänner och jag minns så tydligt vad en kollega sa när jag berättade att vi valde bort New Zealand mot Sverige och en resa till Medelhavet. ”Va, nej! Det är ju inte alls lika häftigt!”

Jag måste erkänna att jag tvekade en stund. Kanske vore det ändå häftigare att kunna säga att vi varit på långresa någonstans långt borta tillsammans? Att bara vara hemma låter ju ganska tråkigt…

Vi valde att strunta i den häftiga drömmen och satsa på vår nya, lite tråkigare, dröm på hemmaplan. Och här står vi nu. Två månader efter att dottern fötts och vi börjar vänja oss vid tre-dagars-helger ångrar jag inte det beslutet för en sekund!

Vi valde bort långresa framför mer tid hemma.

 

Följ mig gärna på Instagram.