Hållbar livsstil – vad betyder det för mig?

Ett enklare liv, downshift, minimalism, eller slow living. Många begrepp berör samma ämne, att leva ett liv med fokus på det som ger energi och livskvalitet. Jag har valt att kalla det hållbar livsstil.

För mig innebär en hållbar livsstil ett liv där inte stress, krav och måsten, både från mig själv och andra, får styra. Jag vill inte heller leva ett liv där jag hela tiden väntar på något, som tex helgen, semester eller pension. Jag vill försöka ha ett liv med livskvalitet och livsglädje varje dag. Vissa dagar kanske mer, andra dagar mindre. Men att ha ett livsmönster där man lever i vänteläge långa perioder, för att sedan blomma ut och ”passa på” att göra allt man annars inte hinner/prioriterar när det är helg och semester, nej, det känns inte så kul.

Och det låter så enkelt och självklart, men tyvärr är verkligheten en annan. Att vilja ha en tillvaro med fokus på nuet och mina prioriteringar är inte alltid så som verkligheten ser ut och jag är ett av många bevis på det..

Jag har sprungit i ekorrhjulet, lyssnat för mycket på omgivningens krav och för lite på mig själv. Till slut gjorde stressen och kraven mig sjuk, utmattad. Där vill jag inte hamna igen. Stress, krav och måsten är inte under några omständigheter värda att bli sjuk för. Det finns ingen som tackar mig för att jag prioriterar bort mig själv eller blir sjuk. Det är bara jag som får lida.

Jag kommer skriva mer om mina tankar om hållbar livsstil under kommande dagar, men summa sumarum, jag vill vara den som sitter i förarsätet och styr mitt liv, inte ”någon annan”, Oavsett om vem ”ngn annan” är.

Hållbar livsstil minimalism downshift

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Öppen och ärlig

Jag försöker vara ärlig i mina inlägg och berätta hur jag mår under den här resan jag är på. Det är inte lätt, att vara öppen och berätta hur jag känner är inte något naturligt för mig. Nej, det började jag med när jag blev sjukskriven för utmattning. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle kunna bli frisk om jag inte fick stöd utifrån, fick hjälp att sätta gränser och få veta att jag inte är ensam. Jag behöver ständigt bli påmind om det.

Första tiden när jag blev sjukskriven så skämdes jag. Skämdes för att jag blev sjukskriven för trötthet, är det ens en riktig sjukdom? Skämdes för att alla andra orkade men inte jag. Skämdes för att jag var svag när en del av mig föraktade svaghet. Jag gav (eller ger) mig också dåligt samvete för att jag inte orkar. För att jag ibland måste prioritera bort vissa evenemang, vissa människor och sådant som jag gärna hade gjort men inte orkar. Skäms för att jag känner mig ledsen/nedstämd. Ger mig själv dåligt samvete för att jag får tid för återhämtning men att det inte räcker, jag behöver mer.

Tack vare omgivningen, er inkluderat, har jag kommit väldigt långt med första biten. Jag skäms inte längre.

Däremot har jag fortfarande en lång väg att vandra när det gäller samvetet, men jag är iaf på vägen.

Idag dök det även upp ett minne från det här inlägget som jag skrev för två år sen, väldigt relaterat till dagens inlägg.

http://www.planbokssmart.se/2017/02/13/tva-ar-med-utmattning-del-1/

Me, myself and I

Jag skrev ett inlägg förra veckan om dåligt samvete och utifrån alla kommentarer så var det, tyvärr, många som kände igen sig.

Jag är ganska ok på att ge mig själv tid, problemet är dock att jag ger mig själv dåligt samvete för att jag ”borde” göra ngt annat. Till exempel så bokade jag tidigare i vintras en hotellnatt för att jag skulle ha inplanerad återhämtningstid, vilket jag förstod att jag skulle behöva när jag började jobba heltid igen.

Så ikväll är det dags. Bio, lugn och ro, en säng för mig själv och hotellfrukost.

Och ikväll tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag ger mig den här tiden! 💕🌸

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Ständigt dåligt samvete

Då jag lämnade min förra arbetsplats med buller och bång (massor av tårar), blev sjukskriven, föräldraledig och har inte gått tillbaks igen (förutom för att hämta mina saker och lämna nycklar) tyckte min arbetsgivare att jag, i samband med att jag började jobba igen, skulle gå och träffa en terapeut.

Så igår hade jag mitt första samtal.

Vi pratade mycket om mitt ständiga dåliga samvete, som hindrar mig från att ge mig själv tid för återhämtning och egentid, trots att jag vet att det är vad jag skulle behöva för att må bra. Ist fyller jag den tid jag skulle kunna ha till återhämtning med saker jag tycker jag borde göra, eller, i de flesta fall, ger mig själv dåligt samvete för att jag är lat/dålig/etc som behöver tid för lugn och ro. ”Du har själv valt att jobba/att ha barn etc, skyll dig själv och härda ut” säger mitt dåliga samvete och elaka jag. Mitt logiska och snälla jag vet att om jag inte ger mig själv tid för återhämtning, så kommer jag må ännu sämre, vilket går ut över nära och kära.

Så som första övning efter dagens samtal fick jag lyssna på min magkänsla, som sa åt mig att gå och dricka choklad på Espresso house, ta det lugnt och reflektera, och inte lyssna på mitt andra jag som sa åt mig att passa på att åka och hämta sonen på förskolan så att maken skulle slippa, när jag ändå slutade jobba tidigt.

Jättesvårt men verkligen något jag måste jobba på. Jag vill ju jobba mindre än heltid, för att istället ge mer tid till barnen men också till mig själv. Än så länge, trots att jag jobbat med de här tankarna i flera år, har jag inte kommit så långt att jag ger den extra tiden till mig själv. Jag ger tiden till barnen, familjen och måsten och borden.

För även fast vi minimaliserat och rensat bort massor av aktiviteter, måsten, borden och krav, så verkar mitt elaka jag inte ha några problem att hitta fler sådana att fylla min återhämtningstid med.

Men jag fortsätter jobba vidare…

Återhämtning och pyssel

För mig är pyssel och kreativitet en källa till återhämtningen. Tyvärr fungerar inte återhämtningen om jag betar av ”pyssel” från min att-göra-lista, vilket kanske är själva syftet.

Så igår gjorde jag en lampa till dotterns rum. Återbrukspyssel, då jag använde en tom müslikartong, tapetrester, dekoration från mina gömmor och en ljusslinga som jag köpte till ett annan projekt för flera år sen.

Dottern behövde absolut ingen ny lampa, men energin fylldes på och stressnivån gick ner, så då är en ”onödig” sak ett litet pris att betala ☺️

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och inspiration.

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Good Enough

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom så sa min terapeut till mig: ”Du behöver inte prestera 110% hela tiden, det räcker att vara lagom, Good enough”. De första gångerna han sa det till mig förstod jag ingenting, jag tyckte ärligt talat att han var dum i huvudet. Varför skulle jag nöja mig med ok när jag kunde göra mycket mer?

Men efter ett tag trillade poletten ner. Även om det går att göra mer, så är det inte en hållbar lösning i längden (vilket jag väldigt smärtsamt fick känna på).

Och precis så tänker jag kring en hållbar tillvaro och balansgången mellan miljö/ekonomi/livsstil.

Det kan lätt kännas övermäktigt. Vad spelar det för roll om jag börjar med sojamjölk när jag fortfarande äter ost? Och är det inte lite fånigt att bli stolt över att jag lyckats hitta en aktie att placera i när andra är på väg mot första miljonen? Och hur kan jag prata om hållbar livsstil när jag titt som tätt får små stressbryt?

Om jag hittar något som är bra ur ett perspektiv, så kanske det med stor sannolikhet sämre ur något annat.

Men jag tänker att det inte behöver vara 110% på alla områden, på en gång. Fokusera på det som känns viktigast för dig just nu, var glad över att du tagit det steget du tagit. Och bli inspirerad av andra, inte nedslagen. Livet är ingen tävling. Nästa steg kanske kommer senare, när det känns som ett naturligt steg och inte något övermäktigt hinder du måste prestera 110% för att nå. Var stolt över Good enough!

Utmaningar 2018

Jag har tidigare skrivit om de utmaningar (jag föredrar utmaning framför mål, då mål låter lite för kravfyllt i min värld) jag tänkte fokusera på under 2018, här kommer en sammanfattning:

– Bli bättre på aktier

Jag har ett högt ställt mål att om fem år kunna få 25% av min inkomst som utdelning, för att klara det behöver jag uppdatera mina aktiekunskaper och bestämma vilken strategi jag ska ha.

– Zero waste

Minska mängden avfall hemma och fokus kommer att ligga på att handla mindre, handla smartare och återbruka mer.

– Fokus no stress

Jag börjar jobba och måste dagligen lämna min bubbla/comfort zone. Utmaning är att hitta rutiner så jag inte blir påverkad av andras stress/krav och börjar springa i ekorrhjulet igen.

Snål eller ekonomisk – två sidor av samma mynt?

För mig är det en tydlig gräns mellan att vara ekonomisk och snål (även om gränsen ibland kan vara hårfin).

Vad är skillnaden? För mig är det ekonomiskt att lägga pengar på det som ger mig energi och livskvalitet och så lite pengar som möjligt på det som inte ger energi och livskvalitet. Vad som ger livskvalitet varierar såklart från person till person, det kan vara små saker i vardagen eller ett långsiktigt mål.

Snålhet handlar för mig å andra sidan om att spara in på allt, utan att någon gång unna sig något. Att spara för att lägga på hög helt enkelt.

Ibland får jag höra att ”jag sparar inte för jag vill leva i nuet”. Då tror jag att man är mer inne på snålhet än ekonomiskt tänk.

Ett exempel. Om jag snålar hela livet för att gå i pension när jag är 50 år och sen dör vid 49 års ålder och aldrig hinner njuta av guldet, då känns ju sparandet ganska bortkastat.

Lyckas jag ist hitta en kombination där jag både kan spara till det långsiktiga målet (kanske måste jag jobba några år till innan jag kan gå i pension, men det kanske inte gör så mycket då jag ändå lever ett liv med livskvalitet) och dör innan jag hinner njuta av det långsiktiga målet, så är det tråkigt men å andra sidan har man levt med livskvalitet fram till dess.

Så att vara ekonomisk innebär för mig att både äta kakan och ha den kvar (dvs leva både i nuet och för framtiden).

En brasklapp dock: man måste verkligen sätta sig ner och fundera på vilka saker som ger livskvalitet och energi. För ska man ha råd att både äta kakan och ha den kvar, måste man prioritera lite (eller ganska mycket). Men det som ger livskvalitet behöver å andra sidan inte kosta pengar…

Intervju med en minimalist

Ni som följt mig ett tag vet att jag sedan mitt utmattningssyndrom har rensat, städat och organiserat väldigt mycket, både bland saker, människor och aktiviteter. Jag försöker ta bort så mycket saker som möjligt som tar energi och tid.

Ju mer jag läser om minimalism, ju mer likheter med min egen livsstil ser jag.
Men betyder det att jag är minimalist? För vad innebär minimalism egentligen?

Nyfiken på att veta mer om ämnet så har jag intervjuat kvinnan bakom Instagramkontot Kreativaminimalisten om hennes livsstil och hur hon lever minimalistiskt.

– Vem är du?
Jag är 33 år gammal i år och de senaste åren har jag mest sett mig som småbarnsförälder och lärare. En bild jag har med mig och ofta tänker på när jag resonerar kring varför jag kallar mig för minimalism är mitt tonårsrum, när jag var runt 14-17 år typ. Jag hade precis fått nya tapeter och allt gick i samma färgskala: blått. Blå tapeter, blått överkast, blå matta, blomkrukor, gardiner, prydnader, ALLT! Skrivbordet var väldigt avplockat, bokhyllan hade vissa böcker och saker men i begränsad mängd och allt i ypperlig ordning. Kommer ihåg att hyllan längst upp i garderoben fick ta hand om allt jag inte ville ha framme, men även där rensade och organiserade jag ofta. Jag hade en god vän som hade ett stort och stökigt rum som jag gillade att vara i. En dag bestämde jag mig för att testa att ha det så, så jag stökade till. Det gick ett dygn innan jag städade i ordning och kunde andas ut. Oordning och för mycket saker var inget för mig och är inget för mig.

Idag har jag hus och två små barn, föräldraledighet just nu och försöker staka ut hur livet framåt nu ska se ut, vad det ska innehålla och hur set ska se ut med familj, hem, träning och hälsa och jobb.

– Du kallar dig kreativa minimalisten, vad innebär det?
När jag skulle skapa ett konto ville jag ha med ordet minimalist i namnet för att markera min grundhållning i kontot. Men många minimalist-konton hade främst varianter på själva ordet, jag ville ha något mer som kompletterade. Dessutom är en av mina större utmaningar i min strävan mot minimalism att jag älskar att skapa, vara kreativ och förändra. Genom åren har jag sytt, virkat, målat, gjort en massa DIY med möbler mm. Allt detta genererade en massa prylar i mitt hem. Därför ville jag satsa på en väg mot en minimalistisk livsstil där jag på något annat sätt kan få utlopp för min kreativitet! Kreativiteten får nog mest utlopp i fotograferandet nuförtiden, exempelvis genom Instagram. Även om jag ibland kan fascineras över instagramkonton med en sammanhållen visuell linje som är extremt minimalistisk i sitt uttryck så vill jag inte att mitt liv och mitt hem ska se ut så. Och instagramkonton måste spegla min verklighet, även om den såklart är redigerad och utvald.

– Vad är minimalism för dig?
Minimalism innebär att jag ville reducera allt onödigt i mitt liv, allt som hindrar mig från att njuta av det som jag verkligen gillar. Om det sen handlar om att eliminera antalet saker eller att eliminera antalet hobbys eller relationer, det spelar inte så stor roll. Minimalism innebär också för mig att jag får ett lugnare hem, jag påverkas väldigt mycket av hur min omgivning är rent visuellt, exempelvis kan en kollegas överfulla skrivbord dränera mig på energi.

– Har du alltid haft den här livsstilen? Om inte, när bestämde du dig för att denna livsstil och varför?
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag nog alltid har strävat mot minimalism, åtminstone visuellt, men haft (och har fortfarande pga en familj som är allt annat än minimalister) svårt att ”leva ut” det. Jag har alltid omnämnts som ordningsam, och försökte nog länge organisera mitt liv tills jag insåg att jag behövde minimalisera innan jag kan organisera. Bestämde mig för att följa min väg i samband med graviditeten och föräldraledigheten med första barnet, 2013, då jag började rensa i badrummet efter att ha läst ”Badskumt” av Katarina Johansson. Då ville jag få bort gifter från min närhet och kände samtidigt ”varför ska jag ha alla dessa saker? Vem bestämmer det?”. Jag hittade bloggen TheMinimalists.com och läste allt de hade skrivit. Sökte sen vidare och har inspirerats av böcker, bloggar, poddar och instagramkonton.

– Är det något du känner att du fått ge avkall på i ditt livsstilsval?
Nej. Jag är inte extrem, jag är tillåtande. Är det något speciellt som är svårt att rensa tex så väntar jag med det tills jag känner mig redo. Är det något speciellt jag verkligen vill köpa, ja men då funderar jag länge på om det faktiskt är något jag kommer ha stor glädje av och om svaret är ja så kan jag köpa det. Dock faller jag ibland i ”spontan-shoppingfällor” vilket inte är så bra då spontanshopping ofta leder till sämre val. Jag är långtifrån ”100% minimalist”.

– Vad är de positiva effekterna av att leva mer minimalistiskt?
Luft att andas omkring mig.
Ett inre lugn pga ett yttre lugnt.
Färre val gör en enklare vardag.
Vetskapen om att de saker jag har och de relationer jag har ger mig något positivt tillbaka.
Glädjen att slippa leta efter något.
De positiva effekterna är många!

– Har du några tips/råd till andra som vill försöka leva mer minimalistiskt? Hur ska man börja?
Börja med att tänka efter vad det är du vill. Vill du få bättre ordning hemma? Vill du får mer tid över till roliga saker? Börja sen med steg i rätt riktning, stora eller små beroende på vad som passar dig. Om du som jag hatar oordning i köksskåpen- fundera på vilka kökssaker du kan plocka bort utan att du saknar dem. Tänk på att du kan gå över och rensa på samma ställe flera flera gånger! Och samtidigt- samla inspiration! Läs bloggar, lyssna på poddar osv!