Återhämtning och pyssel

För mig är pyssel och kreativitet en källa till återhämtningen. Tyvärr fungerar inte återhämtningen om jag betar av ”pyssel” från min att-göra-lista, vilket kanske är själva syftet.

Så igår gjorde jag en lampa till dotterns rum. Återbrukspyssel, då jag använde en tom müslikartong, tapetrester, dekoration från mina gömmor och en ljusslinga som jag köpte till ett annan projekt för flera år sen.

Dottern behövde absolut ingen ny lampa, men energin fylldes på och stressnivån gick ner, så då är en ”onödig” sak ett litet pris att betala ☺️

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och inspiration.

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Good Enough

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom så sa min terapeut till mig: ”Du behöver inte prestera 110% hela tiden, det räcker att vara lagom, Good enough”. De första gångerna han sa det till mig förstod jag ingenting, jag tyckte ärligt talat att han var dum i huvudet. Varför skulle jag nöja mig med ok när jag kunde göra mycket mer?

Men efter ett tag trillade poletten ner. Även om det går att göra mer, så är det inte en hållbar lösning i längden (vilket jag väldigt smärtsamt fick känna på).

Och precis så tänker jag kring en hållbar tillvaro och balansgången mellan miljö/ekonomi/livsstil.

Det kan lätt kännas övermäktigt. Vad spelar det för roll om jag börjar med sojamjölk när jag fortfarande äter ost? Och är det inte lite fånigt att bli stolt över att jag lyckats hitta en aktie att placera i när andra är på väg mot första miljonen? Och hur kan jag prata om hållbar livsstil när jag titt som tätt får små stressbryt?

Om jag hittar något som är bra ur ett perspektiv, så kanske det med stor sannolikhet sämre ur något annat.

Men jag tänker att det inte behöver vara 110% på alla områden, på en gång. Fokusera på det som känns viktigast för dig just nu, var glad över att du tagit det steget du tagit. Och bli inspirerad av andra, inte nedslagen. Livet är ingen tävling. Nästa steg kanske kommer senare, när det känns som ett naturligt steg och inte något övermäktigt hinder du måste prestera 110% för att nå. Var stolt över Good enough!

Utmaningar 2018

Jag har tidigare skrivit om de utmaningar (jag föredrar utmaning framför mål, då mål låter lite för kravfyllt i min värld) jag tänkte fokusera på under 2018, här kommer en sammanfattning:

– Bli bättre på aktier

Jag har ett högt ställt mål att om fem år kunna få 25% av min inkomst som utdelning, för att klara det behöver jag uppdatera mina aktiekunskaper och bestämma vilken strategi jag ska ha.

– Zero waste

Minska mängden avfall hemma och fokus kommer att ligga på att handla mindre, handla smartare och återbruka mer.

– Fokus no stress

Jag börjar jobba och måste dagligen lämna min bubbla/comfort zone. Utmaning är att hitta rutiner så jag inte blir påverkad av andras stress/krav och börjar springa i ekorrhjulet igen.

Snål eller ekonomisk – två sidor av samma mynt?

För mig är det en tydlig gräns mellan att vara ekonomisk och snål (även om gränsen ibland kan vara hårfin).

Vad är skillnaden? För mig är det ekonomiskt att lägga pengar på det som ger mig energi och livskvalitet och så lite pengar som möjligt på det som inte ger energi och livskvalitet. Vad som ger livskvalitet varierar såklart från person till person, det kan vara små saker i vardagen eller ett långsiktigt mål.

Snålhet handlar för mig å andra sidan om att spara in på allt, utan att någon gång unna sig något. Att spara för att lägga på hög helt enkelt.

Ibland får jag höra att ”jag sparar inte för jag vill leva i nuet”. Då tror jag att man är mer inne på snålhet än ekonomiskt tänk.

Ett exempel. Om jag snålar hela livet för att gå i pension när jag är 50 år och sen dör vid 49 års ålder och aldrig hinner njuta av guldet, då känns ju sparandet ganska bortkastat.

Lyckas jag ist hitta en kombination där jag både kan spara till det långsiktiga målet (kanske måste jag jobba några år till innan jag kan gå i pension, men det kanske inte gör så mycket då jag ändå lever ett liv med livskvalitet) och dör innan jag hinner njuta av det långsiktiga målet, så är det tråkigt men å andra sidan har man levt med livskvalitet fram till dess.

Så att vara ekonomisk innebär för mig att både äta kakan och ha den kvar (dvs leva både i nuet och för framtiden).

En brasklapp dock: man måste verkligen sätta sig ner och fundera på vilka saker som ger livskvalitet och energi. För ska man ha råd att både äta kakan och ha den kvar, måste man prioritera lite (eller ganska mycket). Men det som ger livskvalitet behöver å andra sidan inte kosta pengar…

Intervju med en minimalist

Ni som följt mig ett tag vet att jag sedan mitt utmattningssyndrom har rensat, städat och organiserat väldigt mycket, både bland saker, människor och aktiviteter. Jag försöker ta bort så mycket saker som möjligt som tar energi och tid.

Ju mer jag läser om minimalism, ju mer likheter med min egen livsstil ser jag.
Men betyder det att jag är minimalist? För vad innebär minimalism egentligen?

Nyfiken på att veta mer om ämnet så har jag intervjuat kvinnan bakom Instagramkontot Kreativaminimalisten om hennes livsstil och hur hon lever minimalistiskt.

– Vem är du?
Jag är 33 år gammal i år och de senaste åren har jag mest sett mig som småbarnsförälder och lärare. En bild jag har med mig och ofta tänker på när jag resonerar kring varför jag kallar mig för minimalism är mitt tonårsrum, när jag var runt 14-17 år typ. Jag hade precis fått nya tapeter och allt gick i samma färgskala: blått. Blå tapeter, blått överkast, blå matta, blomkrukor, gardiner, prydnader, ALLT! Skrivbordet var väldigt avplockat, bokhyllan hade vissa böcker och saker men i begränsad mängd och allt i ypperlig ordning. Kommer ihåg att hyllan längst upp i garderoben fick ta hand om allt jag inte ville ha framme, men även där rensade och organiserade jag ofta. Jag hade en god vän som hade ett stort och stökigt rum som jag gillade att vara i. En dag bestämde jag mig för att testa att ha det så, så jag stökade till. Det gick ett dygn innan jag städade i ordning och kunde andas ut. Oordning och för mycket saker var inget för mig och är inget för mig.

Idag har jag hus och två små barn, föräldraledighet just nu och försöker staka ut hur livet framåt nu ska se ut, vad det ska innehålla och hur set ska se ut med familj, hem, träning och hälsa och jobb.

– Du kallar dig kreativa minimalisten, vad innebär det?
När jag skulle skapa ett konto ville jag ha med ordet minimalist i namnet för att markera min grundhållning i kontot. Men många minimalist-konton hade främst varianter på själva ordet, jag ville ha något mer som kompletterade. Dessutom är en av mina större utmaningar i min strävan mot minimalism att jag älskar att skapa, vara kreativ och förändra. Genom åren har jag sytt, virkat, målat, gjort en massa DIY med möbler mm. Allt detta genererade en massa prylar i mitt hem. Därför ville jag satsa på en väg mot en minimalistisk livsstil där jag på något annat sätt kan få utlopp för min kreativitet! Kreativiteten får nog mest utlopp i fotograferandet nuförtiden, exempelvis genom Instagram. Även om jag ibland kan fascineras över instagramkonton med en sammanhållen visuell linje som är extremt minimalistisk i sitt uttryck så vill jag inte att mitt liv och mitt hem ska se ut så. Och instagramkonton måste spegla min verklighet, även om den såklart är redigerad och utvald.

– Vad är minimalism för dig?
Minimalism innebär att jag ville reducera allt onödigt i mitt liv, allt som hindrar mig från att njuta av det som jag verkligen gillar. Om det sen handlar om att eliminera antalet saker eller att eliminera antalet hobbys eller relationer, det spelar inte så stor roll. Minimalism innebär också för mig att jag får ett lugnare hem, jag påverkas väldigt mycket av hur min omgivning är rent visuellt, exempelvis kan en kollegas överfulla skrivbord dränera mig på energi.

– Har du alltid haft den här livsstilen? Om inte, när bestämde du dig för att denna livsstil och varför?
När jag tänker tillbaka så inser jag att jag nog alltid har strävat mot minimalism, åtminstone visuellt, men haft (och har fortfarande pga en familj som är allt annat än minimalister) svårt att ”leva ut” det. Jag har alltid omnämnts som ordningsam, och försökte nog länge organisera mitt liv tills jag insåg att jag behövde minimalisera innan jag kan organisera. Bestämde mig för att följa min väg i samband med graviditeten och föräldraledigheten med första barnet, 2013, då jag började rensa i badrummet efter att ha läst ”Badskumt” av Katarina Johansson. Då ville jag få bort gifter från min närhet och kände samtidigt ”varför ska jag ha alla dessa saker? Vem bestämmer det?”. Jag hittade bloggen TheMinimalists.com och läste allt de hade skrivit. Sökte sen vidare och har inspirerats av böcker, bloggar, poddar och instagramkonton.

– Är det något du känner att du fått ge avkall på i ditt livsstilsval?
Nej. Jag är inte extrem, jag är tillåtande. Är det något speciellt som är svårt att rensa tex så väntar jag med det tills jag känner mig redo. Är det något speciellt jag verkligen vill köpa, ja men då funderar jag länge på om det faktiskt är något jag kommer ha stor glädje av och om svaret är ja så kan jag köpa det. Dock faller jag ibland i ”spontan-shoppingfällor” vilket inte är så bra då spontanshopping ofta leder till sämre val. Jag är långtifrån ”100% minimalist”.

– Vad är de positiva effekterna av att leva mer minimalistiskt?
Luft att andas omkring mig.
Ett inre lugn pga ett yttre lugnt.
Färre val gör en enklare vardag.
Vetskapen om att de saker jag har och de relationer jag har ger mig något positivt tillbaka.
Glädjen att slippa leta efter något.
De positiva effekterna är många!

– Har du några tips/råd till andra som vill försöka leva mer minimalistiskt? Hur ska man börja?
Börja med att tänka efter vad det är du vill. Vill du få bättre ordning hemma? Vill du får mer tid över till roliga saker? Börja sen med steg i rätt riktning, stora eller små beroende på vad som passar dig. Om du som jag hatar oordning i köksskåpen- fundera på vilka kökssaker du kan plocka bort utan att du saknar dem. Tänk på att du kan gå över och rensa på samma ställe flera flera gånger! Och samtidigt- samla inspiration! Läs bloggar, lyssna på poddar osv!

Tio tankar om tid

Förut var tiden min fiende och en källa till stress. Inte nu längre. Tiden är grunden i en Plånbokssmart livsstil.

När jag började studera på universitetet var en av de första uppgifter vi fick att läsa Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid”. Jag har inget minne av innehållet i boken, däremot har själva rubriken följt med mig genom åren.

Tid är för mig den ultimata lyxen. Att själv få möjlighet att bestämma över dygnets 24 timmar. Det är också tid som är grundstommen i en Plånbokssmart livsstil.

  1. Jag vill styra över min tid. Inte vara fast i ett ekorrhjul där jag springer på utan kontroll.
  2. Tiden är min vän, inte min fiende. Stressen är min fiende. Men stressen kan minskas till hållbar nivå om jag ger mig själv tillräckligt med tid.
  3. Min tid ska i så stor utsträckning som möjligt användas till mig själv, min familj och mina vänner.
  4. Med tid har jag större möjlighet att påverka min konsumtionsval. Jag har tid att göra genomtänkta beslut.
  5. Tiden gör det möjligt att hitta alternativ till konsumtion. Saker jag kan göra själv genom till exempel återbruk.
  6. Tid gör det möjligt att ta del av cirkulär ekonomi. Att slippa få panik i sista sekund och springa iväg för att köpa det jag behöver utan istället låna eller byta.
  7. Min tid ska användas till det jag vill. Jag hinner fundera över mina beslut och inte dras med i tankar om att ”alla andra” gör si eller så.
  8. Jag vill ha tillräckligt med tid för att kunna vara så lugn och harmonisk att jag lever i nuet.
  9. Tiden gör det möjligt att hitta alternativ till konsumtion, plånbokssmart vardagslyx och aktiviteter. Pengarna jag får över på minskade kostnader kan jag spara och använda till framtida, större mål.
  10. Tiden är en stor fördel när det gäller att få mina pengar att växa. Med ränta-på-ränta-effekt och långsiktighet har pengarna mer tid på sig att växa. Jag kan spara mindre summa per månad, men ändå få ett stort kapital i slutet av sparhorisonten.

Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid.

Följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Två år sen utmattning, del 4

Utmattning är en svår sjukdom. Inget fall är den andra lik. I den senaste inläggen har jag beskrivit min resa som med all sannolikhet inte är lik någon annans.

Jag har många gånger de senaste åren känt en stor frustration över att inte veta när jag ska bli frisk igen. För det finns ingen universell lösning. Det är olika från person till person. Min kropp återhämtade sig fortare än huvudet. Jag orkade göra saker med kroppen ganska ”snabbt”. Huvudet tog det däremot mycket längre tid för. Och det var först när jag accepterade vad som hade hänt och slutade skuldbelägga mig själv, som jag faktiskt började bli bättre även i huvudet.

För det är märkligt. Stress är en av de största bovarna till sjukskrivning i Sverige idag, ändå är det fortfarande ett ämne som det talas ganska lite om. Det har blivit bättre, men jag märker på alla kommentarer som jag har fått på mina inlägg de senaste åren att utmattning och stressrelaterade symptom fortfarande är förknippat med skam och skuld.
Under det första halvåret som jag var sjuk la jag massor av energi på att anklaga mig själv. Jag kunde inte acceptera att jag, som i vanliga fall hade stenkoll på allt och var en ”duktig flicka” inte klarade av något som ”alla andra gjorde”. Vad var det för fel på mig som inte kunde vara en aktiv, heltidsarbetande småbarnsmamma?
Jag kände mig otroligt dålig. Värdelös. Jag kunde inte komma ihåg vad folk sa till mig. Jag kunde inte hålla flera bollar i luften. Jag kände mig värdelös för att jag inte klarade samhällets tempo.
När jag började skriva om min resa, vilket jag gjorde ganska direkt, så fick jag så många kommentarer, så mycket kärlek, så många människor som kommenterade att de kände eller hade känt samma sak. Där någonstans började det vända. Jag slutade lägga skulden på mig själv. Det är inte mig det är fel på. Och idag bryr jag mig inte om vems fel det är, samhället, mitt eget, min arbetsgivare, det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att jag har accepterat och att jag tar mig framåt.

Men vilka förändringar har jag gjort de senaste åren? Arbetet är fortfarande min akilleshäl, där har jag svårt att hitta balansen. I mitt privata liv är det annorlunda. Och där handlar det inte bara om vad jag gjort, utan vad vi som familj gjort. Och vi har gått ner i tempo ganska rejält. Jag kan inte längre komma tillbaka till jobbet efter en helg och säga att vi gjort det och det. Vi gör fortfarande massor av saker, men inte alls i samma utsträckning som förut. Och gör vi något, åker på museum en lördag till exempel, så är det helgens aktivitet. Vi åker inte först dit, sen dit, sen stressar hem, byter om och åker någon annanstans. Många helger lämnar vi inte ens vårt bostadsområde. Vi går på picknick, ut i skogen eller ut i en lekpark. Massor av roliga saker, men kanske inget som låter speciellt spännande när man träffar kollegorna på måndagen.

Ibland känner det som att jag har blivit ganska tråkig. Inte för att jag varit någon festprisse förut, men nu är jag definitivt inte det. Jag säger nej till mycket. Jag har sagt nej till vänner och till aktiviteter. Saker som jag egentligen vill men som jag vet att jag inte kommer orka eller som jag måste prioritera bort till förmån för något annat.
Tidigare om jag var med på tex en after work på jobbet och kände att jag började bli trött, så stannade jag ändå kvar för jag ville inte vara den som gick först. Nu lyssnar jag på mig själv. Är jag trött så går jag. Jag försöker tänka att antingen är jag med på mina villkor, eller så inte alls. Och jag har slutat bry mig om vad andra tänker. ”Bangar du redan?” Ja, det gör jag. Jag hade jätteroligt medan jag var med, men jag vet också att om jag stannar längre så kommer energinivån imorgon vara mycket mindre och är det värt det? Ibland är det såklart det, men i varje situation jämför jag numera de två alternativen. Förut körde jag bara på och försökte orka med allt.

Jag sover. På dagen. Som ett barn. Vårt familjeliv är ganska inrutat när vi har lediga dagar. Det är förmiddag och det är eftermiddag. Mitt på dagen sover jag. Förut sov även min son då, men nu börjar han bli så stor att han inte vill/behöver sova, men jag gör fortfarande det. Han sitter med sin iPad bredvid och har accepterat att mamma måste vila. Och det är inte alla dagar jag måste sova, men vi har ändå försökt att anpassa våra lediga dagar efter det, att oavsett vad vi gör så ska det finnas möjlighet att ta en paus och gå ner i tempo mitt på dagen. Vi aktiverar oss inte till 110% en hel dag.

Jag tror att den absolut största skillnaden mot förut är mitt eget förhållningssätt till omgivningen. Jag tänkte nog inte på det då, men jag tror att jag mer eller mindre omedvetet hela tiden jämförde mig med andra. Jag lyssnade på vad andra gjort, såg andras bilder på sociala medier och blev stressad över min egen nivå. Nu när jag ser att någon gjort något eller varit någonstans så försöker jag tänka att åh vad fint, eller åh vad kul för hen, inte att men åh, vad lite jag gjort i jämförelse.

Livet är ingen tävling. För mig handlar livet om att hitta en balans där man kan må som bäst. Och det försöker jag dela med mig av här i Plånbokssmart. Det handlar inte om att tjäna mest pengar, för då skulle jag kunna ha dubbla jobb och det är verkligen inget jag vill. Det handlar inte om att spara så mycket pengar som möjligt i alla situationer, jag har inte lust att lägga tid eller energi på att hitta det billigaste i alla situationer. Det handlar inte om att vara mest miljövänlig. Det handlar däremot om att må bra och vara lycklig. Och vad det betyder för just dig är det bara du som vet.

Livet är ingen diet som man ska klara en viss period, livet är förhoppningsvis mycket längre än så och då gäller det att hitta sin balans, sina prioriteringar och göra sina egna val.

Följ gärna Plånbokssmart på Instagram eller Facebook.

Två år med utmattning, del 3

Del tre i mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och hur livet ändrades.

Jag insåg ganska tidigt att jag inte skulle klara av att ta mig tillbaka själv. Först och främst för att jag inte kunde acceptera att jag var sjuk, men också för att jag inte alltid själv såg tempot och kunde säga stopp.

Så jag bestämde mig för att vara öppen. Tidigare hade jag en blogg med väldigt stort fokus på att hitta gratis i vardagen, nu började jag skriva där om min livsstilsförändring. I takt med att jag prioriterat om på alla möjliga plan i livet så har bloggen nu blivit Plånbokssmart, med fokus på att leva mer på mindre, med hänsyn tagen till miljö och hur mycket energi/tid det tar.

Jag bloggade när jag mådde dåligt och jag bloggade när jag mådde bra. Och medan jag var sjukskriven på heltid första tiden så skickade jag dessa inlägg till mina kollegor på jobbet. När jag sen skulle börja jobba igen så visste de hur jag mådde och hur mycket jag klarade, även om jag själv inte accepterat det. För mig blev det helt rätt. Jag är annars ganska inbunden och pratar inte så mycket om mig själv, men i den här frågan har jag valt, eller tvingat mig, att göra helt tvärtom. Och då jag själv inte accepterade att jag inte klarade av att arbeta i samma tempo som tidigare, med samma arbetsuppgifter etc så var det en klar fördel att ha kollegor som kunde säga ifrån. Och jag hade tur att få börja jobba 25% och 50% på senvåren och sommaren, när tempot på vår arbetsplats är lite lägre och vi har tid att ta hand om varandra. Dessvärre blev det mycket svårare under hösten när tempot drogs upp, alla började få massor att göra, stressnivån höjdes och även jag började springa, eller iaf jogga, igen. Men ett tag gick det ganska bra.

Jag har haft väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag blev sjuk. Att jag inte klarade allt. Jag var ju den duktiga flickan som ”hade många bollar i liften”, koll på allt och fixade allt. Jag vet inte hur mycket tid jag har tillbringat med att gråta, att ge mig själv dåligt samvete, tycka att jag är värdelös för att jag inte orkade när ”alla andra gjorde det” och så vidare. Tack vare min omgivning, den terapeut jag fick besöka och från alla fantastiska kommentarer på bloggen och Instagram så har jag accepterat att det inte är mig det är fel på. Och ”alla andra” klarar inte allting. Istället kan jag vissa stunder känna viss stolthet. Jag ringde faktiskt företagshälsovården. Jag sa ifrån. Jag valde att prioritera mig själv.

Men att inte vara den duktiga flickan. Att inte börja springa i ekorrhjulet och acceptera att inte hålla samma takt som omgivningen, det är jättesvårt. Jag har klarat det ganska bra på fritiden, tagit tuffa beslut, valt bort vissa vänner, valt bort karriär, valt bort att försöka vara perfekt och uppfylla alla de osynliga krav som läggs på oss. På fritiden klarar jag det oftast, men det visade sig vara helt omöjligt på jobbet.

I början av 2016 fick jag en ny tjänst på jobbet. Tanken var att jag skulle ta över tjänsten på senvåren när kollegan som hade den gick i pension och att jag under några månader skulle gå parallellt och lära mig i lugn och ro. Tyvärr blev det inte så. Många orsaker gjorde att jag började springa igen. Att inte dras med i tempot visade sig vara en alltför tuff utmaning för att jag skulle klara den.

Under sommaren, när det i vanliga fall är lite lugnare, handlade mycket om att rensa upp efter vårens kaos, samtidigt som jag blev gravid och inte mådde vidare bra. Till slut började jag känna av de tecken som jag hade innan min första sjukskrivning, jag grät, hade hjärtklappning, kunde inte sova, svårt att koncentrera mig etc och i oktober blev jag sjukskriven igen, denna gång av läkaren på Mödravårdscentralen. Efter sjukskrivningen valde jag att plocka ut både föräldraledighet och semesterdagar och sen dess har jag inte arbetat. Och nu är barn nummer två här.

Jag märkte dock en stor skillnad denna sjukskrivning mot förra. Dels så hann det inte gå lika långt denna gång, så återgången har varit snabbare, men framförallt så har jag inte en enda gång anklagat mig själv. Alla de tårar, alla de anklagelser och allt det dåliga samvete som jag förra gången hade för att jag var så dålig och att jag inte klarar tempot och livet när alla andra gör det, det har jag inte haft denna gång. Jag kan anklaga mig själv och jag kan anklaga min arbetsgivare, men vad hjälper det? Det är bara att försöka ta lärdom, acceptera och gå vidare.

 

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.