Min utrensningsresa

— Inlägget innehåller annonslänkar från Bokus —

Det har blivit ganska populärt på att rensa ut saker. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om min utrensningsresa, varför jag började rensa ut, vad jag startat med, lite boktips och lärdomar på vägen.

Det här inlägget är sammanfattning av en livesändning som jag tidigare på morgonen hade på Plånbokssmart Instagram. Livesändningen går att se i 24 h. 

För tre år sen drabbades jag av utmattningssyndrom och insåg då att jag måste ändra om i mitt liv. Jag förstod att jag behövde rensa ut både aktiviteter, människor och saker.

Aktiviteter och människor var det mest uppenbara och det jag började med. Det kan vara det mest svåra men för mig var det så självklart. Jag hade inte tiden att hinna med allt, så jag behövde fokusera på det som var viktigt och som gav mig livsenergi. Och istället för att dela min tid med tio personer så kunde jag istället fokusera och lägga samma tid på tre-fyra personer och på så sätt fördjupa kontakten med de, vilket gav mig massor av livskvalitet och gjorde att allt kändes rätt.

Sakerna var det sista jag började rensa ut. När jag var hemma och var sjukskriven, så försökte jag hitta alla sätt jag kunde för att få och bygga upp energi igen. När jag satt där hemma i soffan så kände jag att många av de saker som vi hade bara sög ut energi. Och då ska jag väl tillägga att vi aldrig varit ett hem fyllt av massor med grejer, men det är inte mängden saker som räknas, utan energin de ger eller tar.
Så jag började rensa ut. Gå igenom i princip varenda låda och skrymsle vi hade hemma. Jag har sålt, skänkt och slängt massor av saker. Inga saker har varit säkra. Dagböcker har slängts. Böcker getts bort. Kläder, prydnadssaker och alla möjliga grejer har rensats ut.

Jag började rensa ut utifrån en magkänsla, en känsla av att jag fick mer och mer energi ju fler saker som rensades ut. När jag hållit på ett tag började jag läsa lite böcker i ämnet, vilket jag i början inte klarade av på grund av min utmattning. Och då insåg jag att det fanns ett begrepp, en rörelse, som kallades minimalism. När jag började tyckte jag inte att det fanns så många bra böcker. De flesta var på engelska och många fokuserade på feng shui och för mig som är/var en rutig ekonom så blev det här lite… flummigt. Sen hittade jag böckerna av the Minimalists och även deras dokumentär (som finns/har funnits på Netflix och säkert även Youtube) och då var det mycket som föll på plats.

I höstas släppte även de svenska Minimalisterna sin bok Prylbanta och jag ska erkänna att jag inte har läst den, men jag följer deras konto på Instagram så jag är ganska säker på att den är läsvärd.

En annan fråga jag ofta får är om jag använder mig av Kon Mari metoden.
För er som inte är bekant med denna så är Kon Mari en utrensnings/organisations metod av japanska Marie Kondo som blivit väldigt populär världen över. Svaret är nej, jag använder inte hennes metod. Jag har läst ett par böcker av henne, men när jag började rensa ut gjorde jag det på magkänsla och vad som kändes rätt för dagen. Eftersom att jag gjorde rensade ut som ett sätt att ta mig ur utmattning så var jag livrädd för att få nya krav och regler att följa och har därför inte följt någon speciell teknik.

Jag känner inte att jag är färdig, det här är en pågående process som pågår samtidigt som livet förändras och prioriteringar ändras, så jag hittar ständigt nya saker att rensa ut. Däremot så kan jag känna mig tillfreds med hur vi har det. Vi har säkert mängder med onödiga saker, men var sak har sin plats och allt är organiserat så att det ska vara lätt att hitta, så då känner jag inte att det spelar så stor roll att vi har ett antal för många av samma sak. Alla saker bor där de ska bo och då ser jag ingen anledning att rensa ut bara för utrensandets skull.

Att utrensning är en process blev ganska tydlig för några veckor sen, när jag tog upp en låda ur förrådet som var en låda med saker vi absolut ville ha kvar när vi började rensa ut för tre år sen. När jag öppnade den idag hittade jag ett par bokstöd.
Det är väldigt märkligt att vi som tidigt rensade ut de flesta av våra böcker, vi har numer bara fotoböcker och barnböcker kvar och den enda bokhylla vi har är en hylla i dotterns rum som vi använder till leksaker, tyckte att ett par bokstöd, ett par väldigt fula bokstöd dessutom, var värda att spara. Hur gick det till? Jag vet inte, men det är en bra påminnelse om hur livet och prioriteringar förändras.

Jag kommer fortsätta mina tankar om utrensning i nästa livesändning, och bland annat prata mer om hur utrensning påverkat min konsumtionen. För att inte missa den så kika in på Instagram och följ Plånbokssmart där.

Minimalism

Att våga vara drivande

Jag har alltid haft ett starkt driv i mig. En vilja att lära mig mer, utforska mer, uppleva mer.

När den drivkraften fick felaktigt bränsle och kombinerades med annat dåligt, så blev resultatet inte så bra (utmattning). Så för att skydda mig tills jag blev starkare har jag de senaste åren mest lagt locket på.

Nu när jag börjat känna mig starkare, jag har blivit bättre på att kontrollera tröttheten, så kommer drivkraften tillbaka. Men tillsammans med den kommer också en rädsla. En rädsla att om jag börjar ge mig hän åt mina drivkrafter/ambitioner och drömmar så kanske jag inte kan kontrollera det, det blir för mycket och jag hamnar på ruta ett igen.

Så istället har jag blivit passiv och dragit mig tillbaka. Men passivitet passar inte mig, jag känner inte igen mig själv och blir nedstämd.

Nu har jag bestämt mig för att ge efter lite. Och den här boken som jag fick i födelsedagspresent känns som ett tecken på att det är dags nu.

Jag behöver inte bli som ngn av de här häftiga kvinnorna, men jag bör iaf sträva efter att bli mitt bästa jag och inte låta rädsla hindra mig.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Öppen och ärlig

Jag försöker vara ärlig i mina inlägg och berätta hur jag mår under den här resan jag är på. Det är inte lätt, att vara öppen och berätta hur jag känner är inte något naturligt för mig. Nej, det började jag med när jag blev sjukskriven för utmattning. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle kunna bli frisk om jag inte fick stöd utifrån, fick hjälp att sätta gränser och få veta att jag inte är ensam. Jag behöver ständigt bli påmind om det.

Första tiden när jag blev sjukskriven så skämdes jag. Skämdes för att jag blev sjukskriven för trötthet, är det ens en riktig sjukdom? Skämdes för att alla andra orkade men inte jag. Skämdes för att jag var svag när en del av mig föraktade svaghet. Jag gav (eller ger) mig också dåligt samvete för att jag inte orkar. För att jag ibland måste prioritera bort vissa evenemang, vissa människor och sådant som jag gärna hade gjort men inte orkar. Skäms för att jag känner mig ledsen/nedstämd. Ger mig själv dåligt samvete för att jag får tid för återhämtning men att det inte räcker, jag behöver mer.

Tack vare omgivningen, er inkluderat, har jag kommit väldigt långt med första biten. Jag skäms inte längre.

Däremot har jag fortfarande en lång väg att vandra när det gäller samvetet, men jag är iaf på vägen.

Idag dök det även upp ett minne från det här inlägget som jag skrev för två år sen, väldigt relaterat till dagens inlägg.

http://www.planbokssmart.se/2017/02/13/tva-ar-med-utmattning-del-1/

Me, myself and I

Jag skrev ett inlägg förra veckan om dåligt samvete och utifrån alla kommentarer så var det, tyvärr, många som kände igen sig.

Jag är ganska ok på att ge mig själv tid, problemet är dock att jag ger mig själv dåligt samvete för att jag ”borde” göra ngt annat. Till exempel så bokade jag tidigare i vintras en hotellnatt för att jag skulle ha inplanerad återhämtningstid, vilket jag förstod att jag skulle behöva när jag började jobba heltid igen.

Så ikväll är det dags. Bio, lugn och ro, en säng för mig själv och hotellfrukost.

Och ikväll tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag ger mig den här tiden! 💕🌸

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Ständigt dåligt samvete

Då jag lämnade min förra arbetsplats med buller och bång (massor av tårar), blev sjukskriven, föräldraledig och har inte gått tillbaks igen (förutom för att hämta mina saker och lämna nycklar) tyckte min arbetsgivare att jag, i samband med att jag började jobba igen, skulle gå och träffa en terapeut.

Så igår hade jag mitt första samtal.

Vi pratade mycket om mitt ständiga dåliga samvete, som hindrar mig från att ge mig själv tid för återhämtning och egentid, trots att jag vet att det är vad jag skulle behöva för att må bra. Ist fyller jag den tid jag skulle kunna ha till återhämtning med saker jag tycker jag borde göra, eller, i de flesta fall, ger mig själv dåligt samvete för att jag är lat/dålig/etc som behöver tid för lugn och ro. ”Du har själv valt att jobba/att ha barn etc, skyll dig själv och härda ut” säger mitt dåliga samvete och elaka jag. Mitt logiska och snälla jag vet att om jag inte ger mig själv tid för återhämtning, så kommer jag må ännu sämre, vilket går ut över nära och kära.

Så som första övning efter dagens samtal fick jag lyssna på min magkänsla, som sa åt mig att gå och dricka choklad på Espresso house, ta det lugnt och reflektera, och inte lyssna på mitt andra jag som sa åt mig att passa på att åka och hämta sonen på förskolan så att maken skulle slippa, när jag ändå slutade jobba tidigt.

Jättesvårt men verkligen något jag måste jobba på. Jag vill ju jobba mindre än heltid, för att istället ge mer tid till barnen men också till mig själv. Än så länge, trots att jag jobbat med de här tankarna i flera år, har jag inte kommit så långt att jag ger den extra tiden till mig själv. Jag ger tiden till barnen, familjen och måsten och borden.

För även fast vi minimaliserat och rensat bort massor av aktiviteter, måsten, borden och krav, så verkar mitt elaka jag inte ha några problem att hitta fler sådana att fylla min återhämtningstid med.

Men jag fortsätter jobba vidare…

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Good Enough

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom så sa min terapeut till mig: ”Du behöver inte prestera 110% hela tiden, det räcker att vara lagom, Good enough”. De första gångerna han sa det till mig förstod jag ingenting, jag tyckte ärligt talat att han var dum i huvudet. Varför skulle jag nöja mig med ok när jag kunde göra mycket mer?

Men efter ett tag trillade poletten ner. Även om det går att göra mer, så är det inte en hållbar lösning i längden (vilket jag väldigt smärtsamt fick känna på).

Och precis så tänker jag kring en hållbar tillvaro och balansgången mellan miljö/ekonomi/livsstil.

Det kan lätt kännas övermäktigt. Vad spelar det för roll om jag börjar med sojamjölk när jag fortfarande äter ost? Och är det inte lite fånigt att bli stolt över att jag lyckats hitta en aktie att placera i när andra är på väg mot första miljonen? Och hur kan jag prata om hållbar livsstil när jag titt som tätt får små stressbryt?

Om jag hittar något som är bra ur ett perspektiv, så kanske det med stor sannolikhet sämre ur något annat.

Men jag tänker att det inte behöver vara 110% på alla områden, på en gång. Fokusera på det som känns viktigast för dig just nu, var glad över att du tagit det steget du tagit. Och bli inspirerad av andra, inte nedslagen. Livet är ingen tävling. Nästa steg kanske kommer senare, när det känns som ett naturligt steg och inte något övermäktigt hinder du måste prestera 110% för att nå. Var stolt över Good enough!

Två år sen utmattning, del 4

Utmattning är en svår sjukdom. Inget fall är den andra lik. I den senaste inläggen har jag beskrivit min resa som med all sannolikhet inte är lik någon annans.

Jag har många gånger de senaste åren känt en stor frustration över att inte veta när jag ska bli frisk igen. För det finns ingen universell lösning. Det är olika från person till person. Min kropp återhämtade sig fortare än huvudet. Jag orkade göra saker med kroppen ganska ”snabbt”. Huvudet tog det däremot mycket längre tid för. Och det var först när jag accepterade vad som hade hänt och slutade skuldbelägga mig själv, som jag faktiskt började bli bättre även i huvudet.

För det är märkligt. Stress är en av de största bovarna till sjukskrivning i Sverige idag, ändå är det fortfarande ett ämne som det talas ganska lite om. Det har blivit bättre, men jag märker på alla kommentarer som jag har fått på mina inlägg de senaste åren att utmattning och stressrelaterade symptom fortfarande är förknippat med skam och skuld.
Under det första halvåret som jag var sjuk la jag massor av energi på att anklaga mig själv. Jag kunde inte acceptera att jag, som i vanliga fall hade stenkoll på allt och var en ”duktig flicka” inte klarade av något som ”alla andra gjorde”. Vad var det för fel på mig som inte kunde vara en aktiv, heltidsarbetande småbarnsmamma?
Jag kände mig otroligt dålig. Värdelös. Jag kunde inte komma ihåg vad folk sa till mig. Jag kunde inte hålla flera bollar i luften. Jag kände mig värdelös för att jag inte klarade samhällets tempo.
När jag började skriva om min resa, vilket jag gjorde ganska direkt, så fick jag så många kommentarer, så mycket kärlek, så många människor som kommenterade att de kände eller hade känt samma sak. Där någonstans började det vända. Jag slutade lägga skulden på mig själv. Det är inte mig det är fel på. Och idag bryr jag mig inte om vems fel det är, samhället, mitt eget, min arbetsgivare, det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att jag har accepterat och att jag tar mig framåt.

Men vilka förändringar har jag gjort de senaste åren? Arbetet är fortfarande min akilleshäl, där har jag svårt att hitta balansen. I mitt privata liv är det annorlunda. Och där handlar det inte bara om vad jag gjort, utan vad vi som familj gjort. Och vi har gått ner i tempo ganska rejält. Jag kan inte längre komma tillbaka till jobbet efter en helg och säga att vi gjort det och det. Vi gör fortfarande massor av saker, men inte alls i samma utsträckning som förut. Och gör vi något, åker på museum en lördag till exempel, så är det helgens aktivitet. Vi åker inte först dit, sen dit, sen stressar hem, byter om och åker någon annanstans. Många helger lämnar vi inte ens vårt bostadsområde. Vi går på picknick, ut i skogen eller ut i en lekpark. Massor av roliga saker, men kanske inget som låter speciellt spännande när man träffar kollegorna på måndagen.

Ibland känner det som att jag har blivit ganska tråkig. Inte för att jag varit någon festprisse förut, men nu är jag definitivt inte det. Jag säger nej till mycket. Jag har sagt nej till vänner och till aktiviteter. Saker som jag egentligen vill men som jag vet att jag inte kommer orka eller som jag måste prioritera bort till förmån för något annat.
Tidigare om jag var med på tex en after work på jobbet och kände att jag började bli trött, så stannade jag ändå kvar för jag ville inte vara den som gick först. Nu lyssnar jag på mig själv. Är jag trött så går jag. Jag försöker tänka att antingen är jag med på mina villkor, eller så inte alls. Och jag har slutat bry mig om vad andra tänker. ”Bangar du redan?” Ja, det gör jag. Jag hade jätteroligt medan jag var med, men jag vet också att om jag stannar längre så kommer energinivån imorgon vara mycket mindre och är det värt det? Ibland är det såklart det, men i varje situation jämför jag numera de två alternativen. Förut körde jag bara på och försökte orka med allt.

Jag sover. På dagen. Som ett barn. Vårt familjeliv är ganska inrutat när vi har lediga dagar. Det är förmiddag och det är eftermiddag. Mitt på dagen sover jag. Förut sov även min son då, men nu börjar han bli så stor att han inte vill/behöver sova, men jag gör fortfarande det. Han sitter med sin iPad bredvid och har accepterat att mamma måste vila. Och det är inte alla dagar jag måste sova, men vi har ändå försökt att anpassa våra lediga dagar efter det, att oavsett vad vi gör så ska det finnas möjlighet att ta en paus och gå ner i tempo mitt på dagen. Vi aktiverar oss inte till 110% en hel dag.

Jag tror att den absolut största skillnaden mot förut är mitt eget förhållningssätt till omgivningen. Jag tänkte nog inte på det då, men jag tror att jag mer eller mindre omedvetet hela tiden jämförde mig med andra. Jag lyssnade på vad andra gjort, såg andras bilder på sociala medier och blev stressad över min egen nivå. Nu när jag ser att någon gjort något eller varit någonstans så försöker jag tänka att åh vad fint, eller åh vad kul för hen, inte att men åh, vad lite jag gjort i jämförelse.

Livet är ingen tävling. För mig handlar livet om att hitta en balans där man kan må som bäst. Och det försöker jag dela med mig av här i Plånbokssmart. Det handlar inte om att tjäna mest pengar, för då skulle jag kunna ha dubbla jobb och det är verkligen inget jag vill. Det handlar inte om att spara så mycket pengar som möjligt i alla situationer, jag har inte lust att lägga tid eller energi på att hitta det billigaste i alla situationer. Det handlar inte om att vara mest miljövänlig. Det handlar däremot om att må bra och vara lycklig. Och vad det betyder för just dig är det bara du som vet.

Livet är ingen diet som man ska klara en viss period, livet är förhoppningsvis mycket längre än så och då gäller det att hitta sin balans, sina prioriteringar och göra sina egna val.

Följ gärna Plånbokssmart på Instagram eller Facebook.

Två år med utmattning, del 3

Del tre i mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och hur livet ändrades.

Jag insåg ganska tidigt att jag inte skulle klara av att ta mig tillbaka själv. Först och främst för att jag inte kunde acceptera att jag var sjuk, men också för att jag inte alltid själv såg tempot och kunde säga stopp.

Så jag bestämde mig för att vara öppen. Tidigare hade jag en blogg med väldigt stort fokus på att hitta gratis i vardagen, nu började jag skriva där om min livsstilsförändring. I takt med att jag prioriterat om på alla möjliga plan i livet så har bloggen nu blivit Plånbokssmart, med fokus på att leva mer på mindre, med hänsyn tagen till miljö och hur mycket energi/tid det tar.

Jag bloggade när jag mådde dåligt och jag bloggade när jag mådde bra. Och medan jag var sjukskriven på heltid första tiden så skickade jag dessa inlägg till mina kollegor på jobbet. När jag sen skulle börja jobba igen så visste de hur jag mådde och hur mycket jag klarade, även om jag själv inte accepterat det. För mig blev det helt rätt. Jag är annars ganska inbunden och pratar inte så mycket om mig själv, men i den här frågan har jag valt, eller tvingat mig, att göra helt tvärtom. Och då jag själv inte accepterade att jag inte klarade av att arbeta i samma tempo som tidigare, med samma arbetsuppgifter etc så var det en klar fördel att ha kollegor som kunde säga ifrån. Och jag hade tur att få börja jobba 25% och 50% på senvåren och sommaren, när tempot på vår arbetsplats är lite lägre och vi har tid att ta hand om varandra. Dessvärre blev det mycket svårare under hösten när tempot drogs upp, alla började få massor att göra, stressnivån höjdes och även jag började springa, eller iaf jogga, igen. Men ett tag gick det ganska bra.

Jag har haft väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag blev sjuk. Att jag inte klarade allt. Jag var ju den duktiga flickan som ”hade många bollar i liften”, koll på allt och fixade allt. Jag vet inte hur mycket tid jag har tillbringat med att gråta, att ge mig själv dåligt samvete, tycka att jag är värdelös för att jag inte orkade när ”alla andra gjorde det” och så vidare. Tack vare min omgivning, den terapeut jag fick besöka och från alla fantastiska kommentarer på bloggen och Instagram så har jag accepterat att det inte är mig det är fel på. Och ”alla andra” klarar inte allting. Istället kan jag vissa stunder känna viss stolthet. Jag ringde faktiskt företagshälsovården. Jag sa ifrån. Jag valde att prioritera mig själv.

Men att inte vara den duktiga flickan. Att inte börja springa i ekorrhjulet och acceptera att inte hålla samma takt som omgivningen, det är jättesvårt. Jag har klarat det ganska bra på fritiden, tagit tuffa beslut, valt bort vissa vänner, valt bort karriär, valt bort att försöka vara perfekt och uppfylla alla de osynliga krav som läggs på oss. På fritiden klarar jag det oftast, men det visade sig vara helt omöjligt på jobbet.

I början av 2016 fick jag en ny tjänst på jobbet. Tanken var att jag skulle ta över tjänsten på senvåren när kollegan som hade den gick i pension och att jag under några månader skulle gå parallellt och lära mig i lugn och ro. Tyvärr blev det inte så. Många orsaker gjorde att jag började springa igen. Att inte dras med i tempot visade sig vara en alltför tuff utmaning för att jag skulle klara den.

Under sommaren, när det i vanliga fall är lite lugnare, handlade mycket om att rensa upp efter vårens kaos, samtidigt som jag blev gravid och inte mådde vidare bra. Till slut började jag känna av de tecken som jag hade innan min första sjukskrivning, jag grät, hade hjärtklappning, kunde inte sova, svårt att koncentrera mig etc och i oktober blev jag sjukskriven igen, denna gång av läkaren på Mödravårdscentralen. Efter sjukskrivningen valde jag att plocka ut både föräldraledighet och semesterdagar och sen dess har jag inte arbetat. Och nu är barn nummer två här.

Jag märkte dock en stor skillnad denna sjukskrivning mot förra. Dels så hann det inte gå lika långt denna gång, så återgången har varit snabbare, men framförallt så har jag inte en enda gång anklagat mig själv. Alla de tårar, alla de anklagelser och allt det dåliga samvete som jag förra gången hade för att jag var så dålig och att jag inte klarar tempot och livet när alla andra gör det, det har jag inte haft denna gång. Jag kan anklaga mig själv och jag kan anklaga min arbetsgivare, men vad hjälper det? Det är bara att försöka ta lärdom, acceptera och gå vidare.

 

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.