Att våga vara drivande

Jag har alltid haft ett starkt driv i mig. En vilja att lära mig mer, utforska mer, uppleva mer.

När den drivkraften fick felaktigt bränsle och kombinerades med annat dåligt, så blev resultatet inte så bra (utmattning). Så för att skydda mig tills jag blev starkare har jag de senaste åren mest lagt locket på.

Nu när jag börjat känna mig starkare, jag har blivit bättre på att kontrollera tröttheten, så kommer drivkraften tillbaka. Men tillsammans med den kommer också en rädsla. En rädsla att om jag börjar ge mig hän åt mina drivkrafter/ambitioner och drömmar så kanske jag inte kan kontrollera det, det blir för mycket och jag hamnar på ruta ett igen.

Så istället har jag blivit passiv och dragit mig tillbaka. Men passivitet passar inte mig, jag känner inte igen mig själv och blir nedstämd.

Nu har jag bestämt mig för att ge efter lite. Och den här boken som jag fick i födelsedagspresent känns som ett tecken på att det är dags nu.

Jag behöver inte bli som ngn av de här häftiga kvinnorna, men jag bör iaf sträva efter att bli mitt bästa jag och inte låta rädsla hindra mig.

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och tips.

Öppen och ärlig

Jag försöker vara ärlig i mina inlägg och berätta hur jag mår under den här resan jag är på. Det är inte lätt, att vara öppen och berätta hur jag känner är inte något naturligt för mig. Nej, det började jag med när jag blev sjukskriven för utmattning. Jag insåg nämligen att jag aldrig skulle kunna bli frisk om jag inte fick stöd utifrån, fick hjälp att sätta gränser och få veta att jag inte är ensam. Jag behöver ständigt bli påmind om det.

Första tiden när jag blev sjukskriven så skämdes jag. Skämdes för att jag blev sjukskriven för trötthet, är det ens en riktig sjukdom? Skämdes för att alla andra orkade men inte jag. Skämdes för att jag var svag när en del av mig föraktade svaghet. Jag gav (eller ger) mig också dåligt samvete för att jag inte orkar. För att jag ibland måste prioritera bort vissa evenemang, vissa människor och sådant som jag gärna hade gjort men inte orkar. Skäms för att jag känner mig ledsen/nedstämd. Ger mig själv dåligt samvete för att jag får tid för återhämtning men att det inte räcker, jag behöver mer.

Tack vare omgivningen, er inkluderat, har jag kommit väldigt långt med första biten. Jag skäms inte längre.

Däremot har jag fortfarande en lång väg att vandra när det gäller samvetet, men jag är iaf på vägen.

Idag dök det även upp ett minne från det här inlägget som jag skrev för två år sen, väldigt relaterat till dagens inlägg.

http://www.planbokssmart.se/2017/02/13/tva-ar-med-utmattning-del-1/

Ständigt dåligt samvete

Då jag lämnade min förra arbetsplats med buller och bång (massor av tårar), blev sjukskriven, föräldraledig och har inte gått tillbaks igen (förutom för att hämta mina saker och lämna nycklar) tyckte min arbetsgivare att jag, i samband med att jag började jobba igen, skulle gå och träffa en terapeut.

Så igår hade jag mitt första samtal.

Vi pratade mycket om mitt ständiga dåliga samvete, som hindrar mig från att ge mig själv tid för återhämtning och egentid, trots att jag vet att det är vad jag skulle behöva för att må bra. Ist fyller jag den tid jag skulle kunna ha till återhämtning med saker jag tycker jag borde göra, eller, i de flesta fall, ger mig själv dåligt samvete för att jag är lat/dålig/etc som behöver tid för lugn och ro. ”Du har själv valt att jobba/att ha barn etc, skyll dig själv och härda ut” säger mitt dåliga samvete och elaka jag. Mitt logiska och snälla jag vet att om jag inte ger mig själv tid för återhämtning, så kommer jag må ännu sämre, vilket går ut över nära och kära.

Så som första övning efter dagens samtal fick jag lyssna på min magkänsla, som sa åt mig att gå och dricka choklad på Espresso house, ta det lugnt och reflektera, och inte lyssna på mitt andra jag som sa åt mig att passa på att åka och hämta sonen på förskolan så att maken skulle slippa, när jag ändå slutade jobba tidigt.

Jättesvårt men verkligen något jag måste jobba på. Jag vill ju jobba mindre än heltid, för att istället ge mer tid till barnen men också till mig själv. Än så länge, trots att jag jobbat med de här tankarna i flera år, har jag inte kommit så långt att jag ger den extra tiden till mig själv. Jag ger tiden till barnen, familjen och måsten och borden.

För även fast vi minimaliserat och rensat bort massor av aktiviteter, måsten, borden och krav, så verkar mitt elaka jag inte ha några problem att hitta fler sådana att fylla min återhämtningstid med.

Men jag fortsätter jobba vidare…