Återhämtning och pyssel

För mig är pyssel och kreativitet en källa till återhämtningen. Tyvärr fungerar inte återhämtningen om jag betar av ”pyssel” från min att-göra-lista, vilket kanske är själva syftet.

Så igår gjorde jag en lampa till dotterns rum. Återbrukspyssel, då jag använde en tom müslikartong, tapetrester, dekoration från mina gömmor och en ljusslinga som jag köpte till ett annan projekt för flera år sen.

Dottern behövde absolut ingen ny lampa, men energin fylldes på och stressnivån gick ner, så då är en ”onödig” sak ett litet pris att betala ☺️

Det här inlägget publicerades först på Instagram, där ni hittar massor av fler tankar och inspiration.

Vem bestämmer i ditt liv?

Det är kanske inte helt lätt att hitta glädjeämnen i sjukdomar, speciellt om man är mitt uppe i den.

Efter alla tårar, ilska, upp- och nedgångar som utmattningssyndromet fört med sig, så är jag glad att jag hittat något positivt. För mig var det möjligheten, eller snarare tvånget, att kliva av ekorrhjulet och för en tid sluta springa, stanna upp och fundera.

Så här i efterhand inser jag att jag många gånger slängde ur mig: ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte råd” som ursäkt eller förklaring till att jag inte var nöjd med tillvaron. Det var också ett sätt att skylla på ”någon” annan. Men nu när jag har ”lugnat ner mig lite” så är det ganska uppenbart att även om jag inte kan styra över allt, så är det väldigt mycket som jag bestämmer över. Det är jag som lever mitt liv, inte någon annan. Jag bestämmer vilka människor/aktiviteter jag vill prioritera och hur mycket energi jag vill lägga på dessa. Jag bestämmer hur mina kostnader ser ut, hur och vad jag lägger pengar på och utifrån det hur stor inkomst jag behöver och i förlängningen hur mycket jag behöver jobba. Jag behöver inte se ut eller göra som ”alla andra” om jag inte vill. Självklart är det en hel del människor, aktiviteter, kostnader etc som är svåra att komma undan, men jag har insett att de är många färre än vad jag trodde för ett par år sen. Men det är inte så lätt kanske du tänker nu. Och nej, det är inte lätt, jag har flera gånger fått förklara beslut för omvärlden men också för mig själv. Men så länge jag vet att jag och mina nära och kära i det långsiktiga loppet mår bra av mina val, så spelar inte någon annans tyckande och tänkande så stor roll. Och det kanske är den största skillnaden nu mot för några år sen. Jag väljer min livsstil utifrån mina prioriteringar, jag väljer inte min livsstil utifrån att jag ska passa in i något fack eller i någon annans världsbild. Det låter så enkelt och självklart när jag skriver det här och för vissa kanske det är det också, men för mig har det varit, eller är fortfarande, en resa.

Utmaningar 2018

Jag har tidigare skrivit om de utmaningar (jag föredrar utmaning framför mål, då mål låter lite för kravfyllt i min värld) jag tänkte fokusera på under 2018, här kommer en sammanfattning:

– Bli bättre på aktier

Jag har ett högt ställt mål att om fem år kunna få 25% av min inkomst som utdelning, för att klara det behöver jag uppdatera mina aktiekunskaper och bestämma vilken strategi jag ska ha.

– Zero waste

Minska mängden avfall hemma och fokus kommer att ligga på att handla mindre, handla smartare och återbruka mer.

– Fokus no stress

Jag börjar jobba och måste dagligen lämna min bubbla/comfort zone. Utmaning är att hitta rutiner så jag inte blir påverkad av andras stress/krav och börjar springa i ekorrhjulet igen.

Två år sen utmattning, del 4

Utmattning är en svår sjukdom. Inget fall är den andra lik. I den senaste inläggen har jag beskrivit min resa som med all sannolikhet inte är lik någon annans.

Jag har många gånger de senaste åren känt en stor frustration över att inte veta när jag ska bli frisk igen. För det finns ingen universell lösning. Det är olika från person till person. Min kropp återhämtade sig fortare än huvudet. Jag orkade göra saker med kroppen ganska ”snabbt”. Huvudet tog det däremot mycket längre tid för. Och det var först när jag accepterade vad som hade hänt och slutade skuldbelägga mig själv, som jag faktiskt började bli bättre även i huvudet.

För det är märkligt. Stress är en av de största bovarna till sjukskrivning i Sverige idag, ändå är det fortfarande ett ämne som det talas ganska lite om. Det har blivit bättre, men jag märker på alla kommentarer som jag har fått på mina inlägg de senaste åren att utmattning och stressrelaterade symptom fortfarande är förknippat med skam och skuld.
Under det första halvåret som jag var sjuk la jag massor av energi på att anklaga mig själv. Jag kunde inte acceptera att jag, som i vanliga fall hade stenkoll på allt och var en ”duktig flicka” inte klarade av något som ”alla andra gjorde”. Vad var det för fel på mig som inte kunde vara en aktiv, heltidsarbetande småbarnsmamma?
Jag kände mig otroligt dålig. Värdelös. Jag kunde inte komma ihåg vad folk sa till mig. Jag kunde inte hålla flera bollar i luften. Jag kände mig värdelös för att jag inte klarade samhällets tempo.
När jag började skriva om min resa, vilket jag gjorde ganska direkt, så fick jag så många kommentarer, så mycket kärlek, så många människor som kommenterade att de kände eller hade känt samma sak. Där någonstans började det vända. Jag slutade lägga skulden på mig själv. Det är inte mig det är fel på. Och idag bryr jag mig inte om vems fel det är, samhället, mitt eget, min arbetsgivare, det är inte viktigt. Det viktiga för mig är att jag har accepterat och att jag tar mig framåt.

Men vilka förändringar har jag gjort de senaste åren? Arbetet är fortfarande min akilleshäl, där har jag svårt att hitta balansen. I mitt privata liv är det annorlunda. Och där handlar det inte bara om vad jag gjort, utan vad vi som familj gjort. Och vi har gått ner i tempo ganska rejält. Jag kan inte längre komma tillbaka till jobbet efter en helg och säga att vi gjort det och det. Vi gör fortfarande massor av saker, men inte alls i samma utsträckning som förut. Och gör vi något, åker på museum en lördag till exempel, så är det helgens aktivitet. Vi åker inte först dit, sen dit, sen stressar hem, byter om och åker någon annanstans. Många helger lämnar vi inte ens vårt bostadsområde. Vi går på picknick, ut i skogen eller ut i en lekpark. Massor av roliga saker, men kanske inget som låter speciellt spännande när man träffar kollegorna på måndagen.

Ibland känner det som att jag har blivit ganska tråkig. Inte för att jag varit någon festprisse förut, men nu är jag definitivt inte det. Jag säger nej till mycket. Jag har sagt nej till vänner och till aktiviteter. Saker som jag egentligen vill men som jag vet att jag inte kommer orka eller som jag måste prioritera bort till förmån för något annat.
Tidigare om jag var med på tex en after work på jobbet och kände att jag började bli trött, så stannade jag ändå kvar för jag ville inte vara den som gick först. Nu lyssnar jag på mig själv. Är jag trött så går jag. Jag försöker tänka att antingen är jag med på mina villkor, eller så inte alls. Och jag har slutat bry mig om vad andra tänker. ”Bangar du redan?” Ja, det gör jag. Jag hade jätteroligt medan jag var med, men jag vet också att om jag stannar längre så kommer energinivån imorgon vara mycket mindre och är det värt det? Ibland är det såklart det, men i varje situation jämför jag numera de två alternativen. Förut körde jag bara på och försökte orka med allt.

Jag sover. På dagen. Som ett barn. Vårt familjeliv är ganska inrutat när vi har lediga dagar. Det är förmiddag och det är eftermiddag. Mitt på dagen sover jag. Förut sov även min son då, men nu börjar han bli så stor att han inte vill/behöver sova, men jag gör fortfarande det. Han sitter med sin iPad bredvid och har accepterat att mamma måste vila. Och det är inte alla dagar jag måste sova, men vi har ändå försökt att anpassa våra lediga dagar efter det, att oavsett vad vi gör så ska det finnas möjlighet att ta en paus och gå ner i tempo mitt på dagen. Vi aktiverar oss inte till 110% en hel dag.

Jag tror att den absolut största skillnaden mot förut är mitt eget förhållningssätt till omgivningen. Jag tänkte nog inte på det då, men jag tror att jag mer eller mindre omedvetet hela tiden jämförde mig med andra. Jag lyssnade på vad andra gjort, såg andras bilder på sociala medier och blev stressad över min egen nivå. Nu när jag ser att någon gjort något eller varit någonstans så försöker jag tänka att åh vad fint, eller åh vad kul för hen, inte att men åh, vad lite jag gjort i jämförelse.

Livet är ingen tävling. För mig handlar livet om att hitta en balans där man kan må som bäst. Och det försöker jag dela med mig av här i Plånbokssmart. Det handlar inte om att tjäna mest pengar, för då skulle jag kunna ha dubbla jobb och det är verkligen inget jag vill. Det handlar inte om att spara så mycket pengar som möjligt i alla situationer, jag har inte lust att lägga tid eller energi på att hitta det billigaste i alla situationer. Det handlar inte om att vara mest miljövänlig. Det handlar däremot om att må bra och vara lycklig. Och vad det betyder för just dig är det bara du som vet.

Livet är ingen diet som man ska klara en viss period, livet är förhoppningsvis mycket längre än så och då gäller det att hitta sin balans, sina prioriteringar och göra sina egna val.

Följ gärna Plånbokssmart på Instagram eller Facebook.

Två år med utmattning, del 3

Del tre i mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och hur livet ändrades.

Jag insåg ganska tidigt att jag inte skulle klara av att ta mig tillbaka själv. Först och främst för att jag inte kunde acceptera att jag var sjuk, men också för att jag inte alltid själv såg tempot och kunde säga stopp.

Så jag bestämde mig för att vara öppen. Tidigare hade jag en blogg med väldigt stort fokus på att hitta gratis i vardagen, nu började jag skriva där om min livsstilsförändring. I takt med att jag prioriterat om på alla möjliga plan i livet så har bloggen nu blivit Plånbokssmart, med fokus på att leva mer på mindre, med hänsyn tagen till miljö och hur mycket energi/tid det tar.

Jag bloggade när jag mådde dåligt och jag bloggade när jag mådde bra. Och medan jag var sjukskriven på heltid första tiden så skickade jag dessa inlägg till mina kollegor på jobbet. När jag sen skulle börja jobba igen så visste de hur jag mådde och hur mycket jag klarade, även om jag själv inte accepterat det. För mig blev det helt rätt. Jag är annars ganska inbunden och pratar inte så mycket om mig själv, men i den här frågan har jag valt, eller tvingat mig, att göra helt tvärtom. Och då jag själv inte accepterade att jag inte klarade av att arbeta i samma tempo som tidigare, med samma arbetsuppgifter etc så var det en klar fördel att ha kollegor som kunde säga ifrån. Och jag hade tur att få börja jobba 25% och 50% på senvåren och sommaren, när tempot på vår arbetsplats är lite lägre och vi har tid att ta hand om varandra. Dessvärre blev det mycket svårare under hösten när tempot drogs upp, alla började få massor att göra, stressnivån höjdes och även jag började springa, eller iaf jogga, igen. Men ett tag gick det ganska bra.

Jag har haft väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag blev sjuk. Att jag inte klarade allt. Jag var ju den duktiga flickan som ”hade många bollar i liften”, koll på allt och fixade allt. Jag vet inte hur mycket tid jag har tillbringat med att gråta, att ge mig själv dåligt samvete, tycka att jag är värdelös för att jag inte orkade när ”alla andra gjorde det” och så vidare. Tack vare min omgivning, den terapeut jag fick besöka och från alla fantastiska kommentarer på bloggen och Instagram så har jag accepterat att det inte är mig det är fel på. Och ”alla andra” klarar inte allting. Istället kan jag vissa stunder känna viss stolthet. Jag ringde faktiskt företagshälsovården. Jag sa ifrån. Jag valde att prioritera mig själv.

Men att inte vara den duktiga flickan. Att inte börja springa i ekorrhjulet och acceptera att inte hålla samma takt som omgivningen, det är jättesvårt. Jag har klarat det ganska bra på fritiden, tagit tuffa beslut, valt bort vissa vänner, valt bort karriär, valt bort att försöka vara perfekt och uppfylla alla de osynliga krav som läggs på oss. På fritiden klarar jag det oftast, men det visade sig vara helt omöjligt på jobbet.

I början av 2016 fick jag en ny tjänst på jobbet. Tanken var att jag skulle ta över tjänsten på senvåren när kollegan som hade den gick i pension och att jag under några månader skulle gå parallellt och lära mig i lugn och ro. Tyvärr blev det inte så. Många orsaker gjorde att jag började springa igen. Att inte dras med i tempot visade sig vara en alltför tuff utmaning för att jag skulle klara den.

Under sommaren, när det i vanliga fall är lite lugnare, handlade mycket om att rensa upp efter vårens kaos, samtidigt som jag blev gravid och inte mådde vidare bra. Till slut började jag känna av de tecken som jag hade innan min första sjukskrivning, jag grät, hade hjärtklappning, kunde inte sova, svårt att koncentrera mig etc och i oktober blev jag sjukskriven igen, denna gång av läkaren på Mödravårdscentralen. Efter sjukskrivningen valde jag att plocka ut både föräldraledighet och semesterdagar och sen dess har jag inte arbetat. Och nu är barn nummer två här.

Jag märkte dock en stor skillnad denna sjukskrivning mot förra. Dels så hann det inte gå lika långt denna gång, så återgången har varit snabbare, men framförallt så har jag inte en enda gång anklagat mig själv. Alla de tårar, alla de anklagelser och allt det dåliga samvete som jag förra gången hade för att jag var så dålig och att jag inte klarar tempot och livet när alla andra gör det, det har jag inte haft denna gång. Jag kan anklaga mig själv och jag kan anklaga min arbetsgivare, men vad hjälper det? Det är bara att försöka ta lärdom, acceptera och gå vidare.

 

Två år med utmattning, del 2

Det känns lite konstigt att bryta min babybubbla med ett inlägg om utmattningssyndrom, men här kommer i alla fall del två av mina inlägg om de två år som gått sen jag drabbades av utmattningssyndrom och vägen till den jag blivit idag.

Efter att insikten slagit mig att jag inte skulle bli frisk på några veckor, följde ett tufft halvår, fyllt av tankar och tårar. Och en kropp som fick börja om.

Mina första två veckor som sjukskriven på heltid slutade med två månader. Därefter började jag jobba 50%, men kände redan efter några dagar att det inte skulle fungera. Jag fick då gå ner på 25%, därefter 50% och framåt senhösten 75%. När min sjukskrivning i februari 2016 upphörde så var jag väldigt på det klara med att jag inte skulle börja jobba 100%. Jag skulle inte orka det. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara det nu heller, iaf inte på den arbetsplats där jag tillbringat de senaste åren. Så den dess har jag arbetat som mest 75%. Men, det är att gå händelserna i förväg.

Så här i efterhand är det lätt att glömma hur kroppen mådde och hur den påverkades. Att glömma det och börja springa igen. Återigen börja göra massor av saker och hamna i ekorrhjulet där dagarna fylls av måsten och stress. Att hålla mig utanför det har under de senaste åren varit min viktigaste uppgift, men också min största utmaning. Det är oerhört svårt att lära en gammal hund sitta. Att inte falla in i det tempo som omgivningen har. Att inte känna sig dålig för att jag inte gör lika mycket som ”alla andra”. Att inte längre prioritera min karriär på samma sätt som förut, trots att jag vet att jag skulle kunna nå väldigt långt. Men just nu räcker den insikten. Jag vet hur långt jag kan nå, jag är bara inte i en plats i livet där jag vill det.

Men, återigen till kroppen. Vad hände efter den där första helgen, när kroppen och huvudet sa ifrån?

Jag fick helt enkelt börja från början med mycket. Jag kunde inte läsa, utan först räckte det med att titta på några bilder i en tidning för att bli yr. Så småningom kunde jag läsa rubriker. Efter en tid längre texter. Och efter ytterligare en tid böcker igen. Men, böckerna var tvungna att vara rakt på sak. De fick inte handla om för många personer, det fick inte vara hopp i tiden etc. Då var det som att mitt huvud stängde av och det spelade ingen roll hur många gånger jag läste en sida, det var blankt.

Jag kunde inte titta på tv. Det var för mycket ljud och intryck. Efter ett tag lyckades jag titta på program som ”En plats på landet”. Ni vet, det där brittiska programmet där olika par vill flytta ut på landsbygden och en programledare visar de ett antal hus. Det programmet är lugnt, det händer inte så mycket och det spelar ingen roll om jag råkar missa hur badrummet i ena huset såg ut. Efter ett tag kunde jag börja se lite andra program, delar av filmer och till slut hela filmer. Det var dock en väldigt lång period då det var väldigt begränsat urval av filmer jag kunde se. Det fick inte vara för mycket ljud. Inte för många miljöombyten. Inte för många människor. Inte hopp i tiden. Inte för mycket action och så vidare.

Jag har alltid varit en sån som tränat, sen högstadiet har jag tränat flera gånger i veckan utan att ha några längre uppehåll. Nu blev dagens utmaning att lämna sonen 500 meter bort på förskolan. På väg hem igen var jag tvungen att sätta mig och vila. Det blev bättre så småningom, men det var otroligt jobbigt och frustrerande att inte orka röra på mig.

Min stora utmaning var att inte fylla dagarna med för mycket. Det var jättesvårt att gå från 100 till nästan 0, att vara hemma och känna att det var massor av saker som jag ”borde göra” men som jag inte orkade eller skulle fokusera på. Mitt dåliga samvete var min största ovän under den här perioden.

Efter ganska lång tid hittade jag pysslet. Jag började pyssla. Och inte med såna saker som jag ”borde göra” utan saker som jag ville göra. Bara för att det var roligt. För att det gav mig energi. Och det blev en stor räddning för mig. Att hitta något som var kravlöst och som gav mer energi än vad det tog.

Men vad hände på jobbet? Hur förändrades min jobbsituation? Det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg.

Två år med utmattning, del 1

Det har gått två år sen livet förändrades. Två år sedan jag satt på Max Hamburgare, efter första besöket hos företagshälsovården, med tårarna rinnande och skickade ett sms till min pappa: ”Jag har blivit sjukskriven för utmattningsdepression”.

Det var som en overklig dröm. Jag hade fram till dess i princip aldrig varit i kontakt med sjukvården, annat än i olika samband med sonen. Tanken att kontakta sjukvården var väldigt främmande för mig, dels ville jag klara mig själv men också att jag kände mig fånig över att ”störa” läkare för att jag var helt slut och bara grät. Det är väl ingen sjukdom?!
Så en dag när jag lämnat min son på förskolan så råkade jag överhöra en annan mamma som fick ett samtal från vårdcentralen. Hon berättade att hon var så ledsen, så trött och att hon tänkte att det kanske vore bra om hon fick prata med någon. Först då slog det mig att det kanske jag också kan göra. Även om jag då inte tyckte att det var en sjukdom, så insåg jag att ständigt vara trött och att ständigt gråta, på jobbet, på väg från jobbet, på gymmet etc inte var normalt. Men framförallt var det tanken på min son som fick mig att kontakta sjukvården. Jag orkade inte vara den mamma jag ville till honom, jag var irriterad och trött och det gick ut över honom och allt han gjorde var att vara en glad och aktiv kille. Och att torka tårarna varje eftermiddag och lägga på en glad mask, innan jag öppnade grindarna för att hämta honom på förskolan, det insåg även jag i det skick jag var, att det inte var hållbart.
Så jag hörde av mig till företagshälsovården och fick komma in redan dagen därpå.

Jag trodde när jag gick dit att jag kanske kunde få vara hemma några dagar, att jag bara behövde vila lite. Att jag fortfarande, två år senare, inte är helt återställd, hade jag aldrig trott då.

När jag satt där hos läkaren och bara grät och grät och grät så var det en sån otrolig lättnad att höra honom säga: ”Men Denice, så här kan vi ju inte ha det.” Och ”Även om det inte känns så nu, så kommer vi lösa det här. Du kommer må bra igen, jag lovar”.

Jag gick därifrån och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Vad innebar det här? Utmattningssyndrom? Utmattningsdepression? Vad är det? Jag blev i första skedet sjukskriven i två veckor och tänkte då att jaja, efter det kan jag börja jobba igen. Så fel jag hade.

Det här var en torsdag och efter att ha legat i soffan och i princip gråtit hela fredagen bestämde jag mig för att på lördagen ta en time-out, åka in till stan, gå på bio och sova på hotell. Lugn och ro och miljöombyte. Tyvärr var det lite för sent för det.
Jag satt där på bion, Fifty Shades of Grey, och kände mig ganska fånig. Det är väl inget fel på mig, här sitter ju jag helt vanligt och tittat på film. Vad pinsamt! Tänk om någon ser mig!
Efter filmen gick jag ett par hundra meter till Hemköp för att handla middag. Väl där så var det som att bli klubbad i huvudet. All energi försvann och jag trodde inte att jag skulle klara av att ta mig till hotellet. Det gjorde jag och väl på mitt rum så däckade jag. Jag sov och jag var halvvaken i någon dvala. Efter många timmar på morgonen så lyckades jag ändå släpa mig till frukostbuffén. Frukostbuffé är för mig himmelriket på jorden, jag skulle kunna leva på frukost, men den här gången fick jag knappt i mig en halv smörgås sen var jag tvungen att gå tillbaka och lägga mig igen.
Till slut var det dags att checka ut och jag inbillade mig fortfarande att jag skulle kunna stanna på vägen hem och handla. Affären låg ju ändå på vägen. Efter att med stor möda lyckats släpa mig till tunnelbanan några hundra meter bort insåg jag med ens hur illa det faktiskt var ställt.

Och jag skämdes över insikten att jag inte ens skulle orka med en så vardaglig sak som att stanna och handla. Något jag i vanliga fall knappt reflekterade över, det var något som jag gjorde i förbigående.

Och jag var otroligt ledsen för det var då jag insåg att kroppen hade sagt ifrån. Huvudet hade sagt ifrån. Det här skulle inte gå över. Jag skulle inte må bra efter två veckor.

Under kommande blogginlägg kommer jag skriva om bakgrunden till att jag är där jag är idag. Hur jag gick från att vara en aktiv 30-åring med karriärfokus till en downshiftad kvinna med helt annat fokus och prioriteringar. Det blir för mycket att skriva om i ett inlägg, så fortsättning följer…

För fler uppdateringar, följ mig gärna på Instagram eller Facebook.

Vardagspussel och Trello

Hur får ni vardagspusslet att gå ihop? Jag tycker det är jättesvårt, men vi försöker så mycket det går att prioritera tid tillsammans och hitta lösningar till att lyckas med det. Att ha bra verktyg för struktur hjälper för att underlätta vardagspusslet, det frigör både tid och pengar och här är Trello min nya bästis.

Min man älskar teknik och har tidigare försökt att introducera mig till olika tekniska verktyg som ska underlätta vardagen, men jag har inte riktigt fallit för de. Och det ska väl erkännas att jag var väldigt skeptisk även till Trello, men nu hittar jag bara fler och fler sätt som appen kan underlätta för oss.

Trello är en app som fungerar för både iPhone och Android. Den är gratis att ladda ner och med hjälp av den kan man lägga upp olika anteckningstavlor, både egna och tillsammans med andra. När man lägger upp en anteckning i en lista kan man välja till exempel vem det är som ska utföra uppgiften, när den ska vara klar och lägga upp bilder etc.
Jag har en egen anteckningstavla och sen har jag och min man en gemensam. I den gemensamma har vi olika listor så som att göra lista, veckans matlista, handla-lista, besöksmål och kläder.

Att göra lista
Sen jag drabbades av utmattningssyndrom så försöker jag ha så lite som möjligt i huvudet, så allt som ska göras hemma lägger jag in i appen. Sen lägger vi även in om det är vi båda som ska utföra uppgiften eller om det är en av oss. När den är klar så flyttas uppgiften till en lista som heter Klar. Det här underlättar väldigt mycket och framförallt slipper vi tjata och fråga varandra hela tiden om vi gjort det eller det.

Matlista
Vi har en lista med veckans dagar och under de en lista med massor av maträtter. Sen är tanken, även om vi inte använt denna så frekvent, att vi gemensamt ska sätta oss varje helg och bestämma veckans middagar.

Shopping
I den här listan finns det listor för både matinköp och annan shopping. Jag tycker det är väldigt smidigt att ha en elektronisk shoppinglista, för det är oftast jag som går till affären, men det kan ske spontant och eftersom att jag är vegetarian och min man inte är det så har jag inte alltid koll på vilka animaliska produkter som är slut. Nu lägger vi in direkt i listan när något är slut och så när man står där i butiken så har jag koll på det.

Kläder
Det här är en av mina favoriter. Jag passar ofta på att köpa kläder till sonen om jag går förbi någon loppis eller second hand affär. Ofta köper jag större storlekar som jag lägger ner i förrådet. Problemet är att jag sällan kommer ihåg vad jag köpt, så nästa gång jag står där i butiken och hittar ett jättefint plagg, så har jag ingen aning om ifall det redan finns i förrådet eller inte. Så antingen köper jag en uppsättning bara för att det sedan ska visa sig att det redan fanns hemma, eller så struntar jag i det bara för att inse motsatsen.
Nu har jag lagt in alla kläder som sonen har i större storlekar i listan och när jag sedan står där i butiken/loppisen så är det bara att kolla om det finns sen tidigare eller inte. Underlättar väldigt mycket och jag slipper köpa saker i onödan, eller tvärtom, missa ett riktigt fynd.

Exempel på hur vår lista med barnkläder ser ut.

Besöksmål/Recept/etc
Vi har också listor för olika utflyktsmål vi vill besöka, ibland läser jag om något som verkar intressant och då är det bara att lägga in det i listan. Vi har också en lista för goda recept som jag kanske hittat i någon tidning eller på nätet. Då tar jag en bild på receptet och lägger in i listan.

Exempel på hur vår lista för besöksmål och goda recept ser ut.

Att använda ett hjälpmedel som Trello sparar tid, pengar och vi slipper framförallt att lägga energi på att tjata på varandra om saker som ska göras och om det är gjort. Och möjligheterna är ”oändliga”.

Hur gör ni? Hur löser ni vardagspusslet?

Det här är inte ett sponsrat inlägg och det finns säkert massor av appar som kan göra samma sak, men jag är väldigt ointresserad av teknik, så fråga inte mig om alternativen 😉

 

Tid eller pengar?

Tid är pengar. Eller det kanske snarare är det en fråga, tid eller pengar? För många av oss är tid och pengar två resurser som är begränsade. Har man inte passiva inkomster, så behöver man i de flesta fall byta det ena mot det andra. Men hur väljer man?

Innan jag drabbades av utmattningssyndrom för två år sedan hade jag inte lärt mig hur viktigt det var att prioritera den tid jag hade. Jag reflekterade inte över vad jag gjorde med min tid. Jag körde på. Jobbade 100% och mer, stressade som en galning på jobbet och gick hem till min 1-åriga son och försökte vara en bra mamma till honom. Och så tillkom alla vardagsbestyr och att vara en hemmafixare. Städa. Handla. Tvätta. Laga mat. Umgås med vänner. Ha ett fint hem att visa upp.

Sen kom kraschen och jag fick lära mig den hårda vägen att börja prioritera. Och välja. Och det gäller även när det kommer till att spara pengar.

Jag valde att byta pengar mot tid genom att gå ner i arbetstid. Vilket innebär en mindre budget. Men för att inte tiden ska ätas upp av saker som ska göras, så måste jag fortsätta prioritera mellan vilka saker jag väljer att lägga pengar på och vilka saker jag väljer att lägga tid på.
Om allt bara handlade om pengar så skulle jag baka allt mitt bröd själv. Odla mina egna grönsaker. Gå till affären och storhandla. Alltid städa hemma själv. Och så vidare. Men jag valde inte att gå ner i arbetstid för att frigöra tid till att lägga på saker som jag måste göra, utan på saker som jag vill göra.

Ibland måste man välja mellan att spara tid och att spara pengar.

Jag väljer därför inte alltid det billigaste alternativet. Jag försöker prioritera och välja mellan tid och pengar. ”Ok, om jag gör X, så har jag inte råd att göra Y, men däremot sparar jag Z med tid som jag kan lägga på något annat”. Ibland är det värt att betala mer för X och att offra Y för att få mer tid, ibland inte.

Det innebär att vi ibland anlitar städhjälp. Att vi handlar mat online med hemkörning fast det kanske är billigare att själv gå till butiken och storhandla. Att jag väldigt ofta handlar i närbutiken fast den är ganska dyr. Att jag inte åker runt till olika butiker för att hitta den billigaste varan.
Men det betyder också att jag försöker göra saker själv när jag har energi och tid. Jag försöker baka och laga mat från grunden, hitta hemma-fixar lösningar som inte kostar för mycket, utnyttja erbjudanden, återbruka och pyssla, men när jag känner att det är värt det i förhållande till vilken tid det tar. Och det måste också ge energi tillbaka. Det ska vara roligt. Och det får ABSOLUT INTE bli ett stressmoment. Så fort jag känner att det börjar bli för mycket på min att-gör- lista så sätter jag mig ner och funderar: Ok, vad sparar jag i pengar på att göra det här själv? Vad skulle det kosta att göra det på ett annat sätt? Kan vi hitta de pengarna någon annanstans i budgeten? Kan vi prioritera bort eller prioritera om?

Poängen är att hitta saker som sparar pengar, men som inte tar tid. 

Och det är det här, mina vänner, som är så otroligt svårt. I teorin är det ganska lätt att bara plocka bort saker, men i praktiken? När man vill så mycket? ”Äsch, det är ju bara en liten grej, det tar inte så lång tid…” Men många bäckar små gäller även tid.

Till det här tillkommer såklart miljöaspekten. Ibland skulle det vara både billigare och mer tidsmässigt lönsamt att kanske åka direkt och köpa det man behöver, men hur bra är det för miljön? Ytterligare en faktor att ta hänsyn till. Och att fundera över. Jag försöker dock att inte se mig själv som en bov eller ge mig dåligt samvete för att jag inte i alla situationer tänker på miljön i första hand. Men jag försöker ha det i bakhuvudet och göra det så ofta det går.

Det är det här som är Plånbokssmart. Att hitta billiga alternativ, både sett till hur mycket tid och pengar det kostar. Det ska vara enkelt. Och det är inte alltid kronor och ören som räknas.

Ibland väljer jag bort att spara pengar mot att ha tid för att njuta av det här…

 

Byt shopping mot rensa och organisera

Många är vi som har fått lön den här veckan. Årets ”fattigaste” månad är slut och affärerna svämmar över av shoppingtips inför stundande helg. Men stopp! Behöver vi verkligen fler saker? Varför inte byta ut en shoppingtur på stan mot att stanna hemma och rensa och organisera lite. Kanske hittar ni en hel del skatter där?

En fråga som jag ofta ställer mig, speciellt nu när vi ska bli en till, är om det är personerna i familjen som behöver utrymmet eller sakerna. Är det sakerna som behöver utrymmet så blir det en ganska dyr förvaring, iaf om man som jag bor i Stockholm.
Sen vi fick veta att vi skulle ha ett till barn har jag många gånger fått frågan om vi ska flytta till något större nu (vi bor i en trea). Och svaret är nej. Inte nu i alla fall. Vi har räknat på vad det skulle kosta att flytta till en större lägenhet i samma område (jag älskar området där vi bor!) men en flytt skulle innebära att vi skulle dubbla vår månadskostnad för boende och jag skulle med all sannolikhet inte ha råd att arbeta deltid. Och valet mellan att arbeta deltid, ha tid med mina barn och mindre stress eller ha en större lägenhet med plats för fler saker är inte så svårt.

Vi kommer helt enkelt att få rensa, sortera och prioritera ännu mer bland våra saker. Jag har hållit på att rensa, sortera och organisera hemma på allvar sen jag drabbades av utmattningssyndrom för två år sen. Att få mer utrymme och ta bort saker som tar energi och tid har varit en av de saker som hjälpt mig tillbaka.

Oavsett om ni vill rensa, sortera eller organisera för att må bra, få mer plats, mer energi, få in extrapengar eller vad det nu må vara så har jag samlat några tips på vägen.

Varför rensa/organisera?
– Spara tid
Ju mindre saker du har, ju mindre tid behöver du lägga på att till exempel städa.
– Få mer energi
Det här trodde jag var lite humbug innan jag började på riktigt, men ju mer saker som jag gör mig av med, ju fler fria ytor som jag får, ju bättre mår jag. Jag har inte en massa saker som står framme och samlar energi och damm, utan energin sparas till där den behövs som bäst.
– Spara pengar
Ju mer jag rensar ut, ju mindre benägen blir jag att ta in saker i mitt hem igen. Det känns onödigt att rensa ut saker ena veckan, för att i nästa köpa hem massor av nya.
– Få överblick
Precis som ovanstående tips så kan ordning och reda spara pengar då du får bättre överblick. Du upptäcker kanske att saker som du trodde att du behövde köpa, de har du redan hemma. Eller att du inte behöver köpa en ny topp, du har redan tjugo, bara det att några låg så långt ner i lådan att du glömt de.

Att börja
Att ta första steget kan ibland vara det svåraste. Här är några tips på hur man kan komma igång:
Börja med de saker som inte väcker känslor.
Samlar ni på prydnadselefanter och har gjort det sen barnsben så kanske de inte är det första som ni ska rensa ut. Om varje elefant har en egen historia och emotionell betydelse så kan de vara svåra att rensa ut. Hitta en annan ingång. Har ni kanske massor av böcker som ni inte läser och som ni bara tycker tar plats. Börja med de!
– Börja i ett rum.
Om man vill se snabba resultat så kan det vara bra att börja med ett rum i taget. Gå in i rummet med ”nya ögon”. Ser ni några saker direkt som bara står och samlar damm? Bort med de! Fortsätt med en sak i taget och jobba er igenom rummet.
– Börja med en kategori.
Ibland kan det vara så att man förvarar samma typ av saker på olika ställen. Har ni kläder i garderoben i hallen, i byrån i sovrummet och i en låda på vinden? Då kanske ett rum i taget inte är en bra idé. Det blir svårt att få en överblick över vad som finns och vad som kan sorteras bort och det kan även kännas jobbigt att behöva rensa bland samma typ av saker flera gånger. Samla istället ihop alla saker av samma kategori och börja med en kategori i taget.
– Känslor.
Ibland kan det vara svårt att komma igång då man är känslomässigt engagerad i sina saker. Ta hjälp av en utomstående som kan hjälpa er att se med andra ögon och ifrågasätta varje sak som ni vill spara.

Vad ska jag göra av det jag rensar ut?
Att ta fram en svart sopsäck och bara slänga allt som man rensar ut är effektivt, men ur miljösynpunkt inte så smart. Det finns andra sätt.
– Second hand.
Lämna in sakerna till second hand butiker.
– Sälj.
Sälj sakerna på Tradera, Blocket, loppis, vänner etc och tjäna samtidigt lite pengar till en dröm.
– Ge bort.
Bara för att ni tycker att något är skräp så kanske inte någon annan gör det. Och hamna inte i fällan och tänk att ”jag köpte den här för 1000 kr, ska jag verkligen GE bort den? Nej, jag behåller den.” Gör inte det! Har ni ingen glädje av prylen, låt någon annan få det.

Jag gjorde en stor rensning när jag var sjukskriven för utmattningssyndrom. När jag nu tittar mig omkring så är det många saker som jag inte var redo att rensa ut då, men som jag är redo för nu. Bli därför inte arga på er själva om ni hittar saker som ni egentligen inte behöver, men som ni inte har hjärta att rensa ut just nu. Den tiden kommer. Men lägg inte de sakerna i en låda på vinden, då kommer de aldrig att försvinna. Låt de ligga någonstans där de är lite synliga, så vet ni ganska snart om grejen ska vara kvar eller inte.

Jag skriver rensa, men det handlar lika mycket om att organisera och få koll. Men det hjälper inte att bara köpa en massa fina förvaringslådor och sen flytta runt sakerna, då blir ordning och reda ganska kortvarig.

För mig har det här hjälpt mig massor. Jag har känt att ju mer saker som försvunnit från mitt hem, ju mer ordning det blivit hemma, ju mer energi har jag fått och ju mer tid har jag över att lägga på annat.

Att få ordning hemma har hjälpt mig att hitta lugnet i mig själv och tid att bara ta det lugnt.