Att umgås med liten budget

En frågeställning som jag ofta sett dyka upp i olika texter om downshifting och att leva på liten budget är hur man kombinerar det med sitt sociala liv. Igår fyllde jag år och jag började fundera på minnesvärda födelsedagsfester jag haft. En av de mest lyckade var min 30-årsfest, som inte var planerad som en budgetfest, men som blev det.

Här i Stockholm är avstånd ofta ett problem, jag och många av mina vänner bor i samma stad men på olika sidor så det är ofta enklast att mötas någonstans på mitten, vilket i sin tur betyder restaurang eller café. Vilket kostar pengar.
Sociala medier och matlagningsprogram gör också sitt till, att bjuda på ”köttbullar och makaroner” känns snålt och har man varken tid, energi eller pengar att laga storslagna trerättersmiddagar så är det lätt hänt att middagen inte blir av alls.
Hur löser man det?

Låt oss börja med den lyckade 30-årsfesten.

Då hade jag inte hamnat i utmattningssyndrom, inte skalat ner mitt liv, men däremot var jag gravid och varken ville eller orkade lägga för mycket energi på festplanerande. Så jag bestämde mig för knytkalas. Istället för presenter så fick alla gäster ta med sig något ätbart. Jag ville inte styra vad gästerna skulle ha med sig, dels för att göra det så enkelt som möjligt för mig, men framförallt för att låta gästerna göra det de är bäst på. Skulle det bli en middag med bara efterrätter, eller bara en massa pajer, så fick det väl bli så! En kväll utan allt från kostcirkeln klarar man nog. Själv hade jag gjort några basrätter, så att det åtminstone skulle finnas lite middagsmat.
Och det blev perfekt! Alla hade med sig olika saker och det var så roligt att se den buffé som bullades upp framför våra ögon. Det blev också ett naturligt samtalsämne för de gäster som inte kände varandra sedan tidigare, ”Vad hade du med dig?”
Min tanke med festen var inte att det skulle bli någon budgetfest, utan att jag i en tid när jag var ganska trött ändå skulle kunna samla mina vänner och fira min födelsedag. Och trots att festen blev ganska billig, tror jag inte att någon uppfattade den som snål eller budgetaktig.

De bästa träffarna är de som blir av.

Ibland brukar jag och en kompis träffas med våra barn efter förskolan och äta middag. Då är det ”makaroner och köttbullar” som gäller. Eller iaf den typen av mat. Och vet ni vad, jag kommer sällan ihåg vad vi ätit, men jag kommer ihåg känslan av att slippa laga mat själv, att få komma hem till någon annan mitt i veckan och bara vara lite… (Så mycket nu det går med en treåring!)

En tanke som slog mig igår när jag satt och funderade på det här med sociala aktiviteter var att jag sen jag ”gick in i väggen” och fått både mindre energi och mindre inkomst aldrig har umgåtts så mycket med andra människor som jag gjort de senaste åren. Faktiskt umgåtts. I kvantitet så har jag färre vänner nu och varje kväll är inte uppbokad, men i kvalitet så träffar jag de vänner jag har oftare än någonsin. Och det här är människor som känner mig utan och innan, de har varit med mig i både mot- och medgångar. För de kan jag bjuda på ”köttbullar och makaroner”. Vi kan träffas mitt i stan, men inte nödvändigtvis på ett café eller restaurang, utan lika gärna med picknick i en park.

Att knyta ihop säcken i det här inlägget har varit svårt. Jag har skrivit och raderat. Att minska stress och påverkan på ekonomi genom att minska sin umgängeskrets känns som ett konstigt spartips.
Poängen är väl ungefär densamma som i mitt förra inlägg. Alla måste själv välja vad de vill lägga pengar och energi på. Man kan inte både behålla kakan och äta den. Älskar man att gå på restaurang och eller bjuda på fantastiska middagar hemma, då ska man såklart fortsätta prioritera det. Men känner man sig stressad över situationen, så kanske man istället för att försöka släta över problemet med att bara beställa in vatten och en förrätt eller ha ångest i flera veckor över att bjuda tillbaka på en hemmamiddag, ska fundera över en mer långsiktig lösning.

Sedan jag verkligen satt mig ner och funderat på vad som är viktigt för mig när det gäller att umgås med vänner, så har frågan om pengar aldrig ens varit ett problem. Men jag har fått ta några tuffa beslut. Det har gjort ont.
Nu har blivit en icke-fråga. Ibland blir det hemmamiddag, ibland blir det picknick, ibland blir det restaurang. Men vi löser det, mina vänner och jag.