Ständigt dåligt samvete

Då jag lämnade min förra arbetsplats med buller och bång (massor av tårar), blev sjukskriven, föräldraledig och har inte gått tillbaks igen (förutom för att hämta mina saker och lämna nycklar) tyckte min arbetsgivare att jag, i samband med att jag började jobba igen, skulle gå och träffa en terapeut.

Så igår hade jag mitt första samtal.

Vi pratade mycket om mitt ständiga dåliga samvete, som hindrar mig från att ge mig själv tid för återhämtning och egentid, trots att jag vet att det är vad jag skulle behöva för att må bra. Ist fyller jag den tid jag skulle kunna ha till återhämtning med saker jag tycker jag borde göra, eller, i de flesta fall, ger mig själv dåligt samvete för att jag är lat/dålig/etc som behöver tid för lugn och ro. ”Du har själv valt att jobba/att ha barn etc, skyll dig själv och härda ut” säger mitt dåliga samvete och elaka jag. Mitt logiska och snälla jag vet att om jag inte ger mig själv tid för återhämtning, så kommer jag må ännu sämre, vilket går ut över nära och kära.

Så som första övning efter dagens samtal fick jag lyssna på min magkänsla, som sa åt mig att gå och dricka choklad på Espresso house, ta det lugnt och reflektera, och inte lyssna på mitt andra jag som sa åt mig att passa på att åka och hämta sonen på förskolan så att maken skulle slippa, när jag ändå slutade jobba tidigt.

Jättesvårt men verkligen något jag måste jobba på. Jag vill ju jobba mindre än heltid, för att istället ge mer tid till barnen men också till mig själv. Än så länge, trots att jag jobbat med de här tankarna i flera år, har jag inte kommit så långt att jag ger den extra tiden till mig själv. Jag ger tiden till barnen, familjen och måsten och borden.

För även fast vi minimaliserat och rensat bort massor av aktiviteter, måsten, borden och krav, så verkar mitt elaka jag inte ha några problem att hitta fler sådana att fylla min återhämtningstid med.

Men jag fortsätter jobba vidare…