Jag fortsätter på tema hållbarhet utifrån mitt föregående inlägg. Mitt fokus när det gäller hållbarhet är ett liv i balans. Ett liv som både ger och tar energi, men som så ofta som möjligt ger mer energi än det tar.

Ett liv där tiden räcker till. Där man inte behöver springa fram. Där fokus läggs på rätt saker. Där man prioriterar det som ger livskvalitet och skalar bort det som inte ger livskvalitet.

Jag har skrivit om det här många gånger. Om att jag började inse att det var så här jag ville leva när jag drabbades av utmattningssyndrom i mars 2015.

Jag har skrivit om alla förändringar jag gjort under åren. Försök att hitta tillbaka från utmattning. Rensat bort onödiga saker. Minimaliserat aktiviteter för att skapa mer tid. Jobbat mindre. Skaffat mer luft i tillvaron. Hur många av de här stegen lett till att jag lever mer miljövänligt och klimatsmart än för några år sen. Att det lett till att jag har mer över i plånboken, trots att jag i perioder haft väldigt låg inkomst. Och hur långt jag faktiskt har kommit.

Men det är svårt. Ibland blir jag frustrerad. För det kan låta så lätt på pappret att leva ”ett enklare liv”. Ett liv lite utanför samhällets norm. ”Det är väl inga problem? Det är väl bara att ta några beslut så är det klart?”

Så är det såklart inte. Det är inte lätt att hitta ett enklare liv, ett liv utanför ekorrhjulet.

Jag letar fortfarande efter mitt enklare liv. Jag försöker hitta rätt vägar, rätt saker att förändra för att komma så nära som möjligt.

De senaste åren har varit tuffa. Årets mentala berg- och dalbana börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Slut på energi. Färdig att ge upp.

Ibland kommer jag på mig själv med att se på mig själv ”på håll” som om jag tittar på en främling. En främling som ser helt vanlig ut. Lite trött kanske. Men lämnar och hämtar barnen från förskola. Ler och skrattar. Går till jobbet. Gör det hon ska. Tuffar på.
Insidan är en ständig kamp för att hitta energi att orka ta mig igenom dagarna. En energi som aldrig räcker till.

När jag blev sjukskriven för utmattning var en stor del av problemet att jag hade för mycket att göra. Efter de senaste årens minimalism/prioritera/förenkla så är inte mängden aktiviteter i tillvaron problemet. Jag tycker vi har luft som gör att livet kan levas i ett lugnare tempo. Visst, vi har fortfarande perioder varje dag som är stressiga, som när barnen ska till förskola och vi till jobbet, då mycket ska ske på samma gång. Och det finns alltid saker jag skulle vilja göra om jag hade oändligt med tid, men jag känner mig inte stressad för det jag prioriterar bort.

För att hitta energi började jag, när jag gick in i väggen första gången, att ta bort ännu fler aktiviteter, förenkla livet ytterligare när det är tuffare tider. Det hjälper inte där vi är nu. Nu behövs en annan lösning.

Problemet är att för stora områden i livet tar för mycket energi. I mitt fall min jobbsituation och en tuff familjesituation. Den energi som kommer in räcker inte för att täcka utflödet av energi. Och efter åren med utmattning finns inga reserver kvar.

Vi har försökt att hitta sätt som kan ge oss mer energi. Stunder av egentid. Men till min frustration har det inte räckt. När jag insåg det för en dryg månad sen så bröt jag ihop. Kände mig maktlös då jag inte riktigt vet vad lösningen är. Vad mer kan jag göra? Det behövs andra förändringar. Och vi behöver hjälp att hitta de förändringarna. Där någonstans står jag nu. Och trampar. Och kämpar. En process som går oändligt sakta. Som kommer fortsätta kräva mängder av energi innan flödet kan ändra riktning. Tills det har skett så är mitt huvudfokus att hålla mig flytande.

Det är en galen värld vi lever i. När jag först drabbades av utmattningssyndrom spenderade jag månader, kanske år, med att anklaga mig själv. ”Alla andra klarar det, varför gör inte jag det?” Nu gör jag inte längre det, jag vet att det inte är sant. Jag har träffat så många människor som mår dåligt. Är stressade. Inte får livet att gå ihop. Eller stångar sig blodiga för att få livet att gå ihop. Som drabbats av psykisk ohälsa, stressrelaterade sjukdomar eller andra symptom pga. vår ohållbara värld.

Vetskapen om att jag inte är ensam har hjälpt mig, men gör mig också arg och ledsen. Hur ska vi orka rädda planeten till våra framtida generationer när vi knappt orkar med vår vardag? Hur ska vi hinna inse vilken vacker värld vi håller på att förstöra när vi springer så fort att vi inte ser?

Och hur ska alla vi som mår dåligt här och nu, få chans att må bättre när vi fortfarande på något sätt står utanför samhällets normer? Trots att vi är så många?

När kommer samhället inse vilken kraft det finns i att ha människor som vill annorlunda? Som har olika behov? Olika förutsättningar? Olika styrkor?
Inse vilken fantastisk möjlighet det är och inte bara se det jobbiga i att ngn faller utanför ramen.